77

Idag skulle min far Erkki ha fyllt 77 år, men chockerande nog avled han hastigt för fyra år sedan och jag har fortfarande inte hämtat mig helt. Jag gick sönder när det hände.
Här är sista fotot på honom. Med min hund så klart – han älskade hundar. Som far, som son.

Han var en mycket enkel och snäll man och lämnade mig stora skor att fylla. Bokstavligt talat, eftersom jag har hans skor som jag använder när jag är ute och powerwalkar (eller ”kraftpromenerar”, som mitt brasilianska ex brukade säga). De passar faktiskt perfekt.

Han var en bra man och jag gör mitt bästa för att göra honom stolt. Han var inte en man av många ord, till skillnad från mig, men en gång sa han att han var stolt över mig för att jag inte är en som bara pratar, utan jag agerar också.
Det är helt sant. Det tar mig en evighet att fatta ett beslut men när beslutet är fattat så skrider jag till verket.
Det glömmer jag aldrig.

— — —

Today would have been my father Erkki’s 77th birthday, but he shockingly passed away four years ago. It really messed up my head and I’ve not yet recovered properly.
Here’s my last pic of him – with my dog obviously. He loved dogs. Like father, like son.

He was a very humble, kind man, and left me big shoes to fill. Quite literally, because I have his shoes and wear them when I’m powerwalking. (They fit perfectly, actually.)

He was a good man, and I’m doing my best to make him proud.
He was not a man of many words (unlike me), but once he told me that he was proud of me, because I’m a doer and not just a talker. That’s true. It takes me forever to make up my mind, but once it’s done I act.
I will never forget that.

Foto: Kim da Costa – pappa och Blake.