Min döde bror hälsade på mig

För elva år sedan dog min bror i cancer – någonting som jag har skrivit om här på bloggen fler än en gång. Ända sedan dess har jag väntat på att få något slags tecken från honom och igår hände det. Jag ska inte bli långrandig men jag måste ändå ta det från början.

För en knapp vecka sedan ramlade jag tack vare algoritmerna över ett medium. Hon intervjuades av en youtubare och allting hon sa var så intressant att jag var tvungen att se programmet flera gånger på raken. Hon sa bland annat att om du vill få ett tecken från andra sidan så måste du be om konkreta tecken. Ingenting simpelt, som att ”jag vill se en hare”, utan någonting mer specifikt. Hon sa även att det är bra att skriva ner vad man önskar sig, så att man inte ska glömma, plus att man kan gå tillbaka och kolla vad som har slagit in.

Jag skrev då ner några olika ”önskemål”. Plötsligt dök namnet på en barnstjärna från åttiotalet upp i mitt huvud. En vokalist som jag inte har någon som helst anknytning till och som jag varken sett eller hört av sedan jag var 13-14 år. Jag skrev ner namnet och fnissade lite: ”Det ska ju bli intressant om hon helt plötsligt hoppar fram bakom ett hörn.”

Det gick några dagar och jag tänkte på någonting helt annat – nämligen på en bok som jag läste i mina tidiga tonår. (Jag kan skriva mer om den vid ett senare tillfälle.) Jag hittade den nu på biblioteket och ska läsa om den efter alla dessa år. Jag satt då och letade i mina gamla, gamla dagböcker efter något inlägg där jag nämnde boken i fråga. Jag ville veta vad jag eventuellt hade skrivit om den, och vilket exakta år jag läste den.

Jag bläddrade igenom tre eller fyra dagböcker och plötsligt såg jag namnet på vokalisten! Jag hade ingen aning om att jag någonsin skrivit någonting om henne i min dagbok men det hade jag. ”Jag vill ha hennes LP bla bla bla”, skrev jag. Tydligen.
Jag log och tänkte att jag hade fått ett tecken från andra sidan, men undrade genast: vem är det som kontaktar mig? Jag bläddrade ett par sidor tillbaka i dagboken och där fick jag svaret på min fråga.
Min bortgångne bror hade ritat en teckning och signerat sitt ”konstverk”.

Det hela var som på film. Jag blev lite blödig och växlade några ord med min bror.
Du kanske tycker att jag låter helt bäng men detta var en väldigt fin och befriande upplevelse.

Det hände en annan sak också, men den berättar jag om en annan dag.

Illustration: min brors teckning i min dagbok, år 1987.

Älskade ”Elvis”, del 2

Som jag skrev för ett tag sedan så är min lånehund ”Elvis” (som alltså egentligen inte heter så men jag kallade honom så) i himlen och här kommer min utlovade del 2.

Elvis var alltså hos mig och min hund Blake några veckor varje sommar men i år stannade han i hela fyra månader. Hundarna har varit bästisar sedan de först träffades för runt fem år sedan. Jämngamla chihuahuor och på vissa vis likadana men på andra sätt helt olika varandra.

Elvis tyckte till exempel om att sova på golvet, helst under sängen, vilket Blake aldrig någonsin skulle göra. Han var inte lika ”livlig” som min hund, utan han ville helst bara ta det lugnt och lukta på blommorna. En så vansinnigt söt och snäll hund, men han hade ju dessvärre problem med hjärtat och när de nya medicinerna inte heller hjälpte så fanns det ingen annan utväg.

Nu ska jag berätta en sak som kanske får någon att tänka att ”synd att mentalsjukhusen stängdes”, men jag bjuder på det.
Jag grät i en vecka, ganska exakt. Jag hade så fruktansvärt ont i själen och i hjärtat och en regnig dag var jag ute och vandrade planlöst. Jag grät men ingen såg det eftersom det regnade och plötsligt hörde jag en röst i mitt huvud.
Rösten sa ungefär: ”Var inte ledsen. Du gav honom hela din sommar. HELA din sommar. Han är bara tacksam.”

Jag promenerade hemåt och rabblade som ett mantra: ”Han var ju tacksam, han var ju tacksam…” och då slutade jag gråta och sedan dessa har jag inte gråtit en skvätt.
Elvis förstod. Elvis visste. Elvis var tacksam. Han hade en fantastisk sommar med mig och Blake. Lugn och ro och jättemycket kärlek och en massa hundlek.

Jag saknar honom varje dag men jag gråter inte längre.

Foto: Sista bilden. Kim da Costa.

77

Idag skulle min far Erkki ha fyllt 77 år, men chockerande nog avled han hastigt för fyra år sedan och jag har fortfarande inte hämtat mig helt. Jag gick sönder när det hände.
Här är sista fotot på honom. Med min hund så klart – han älskade hundar. Som far, som son.

Han var en mycket enkel och snäll man och lämnade mig stora skor att fylla. Bokstavligt talat, eftersom jag har hans skor som jag använder när jag är ute och powerwalkar (eller ”kraftpromenerar”, som mitt brasilianska ex brukade säga). De passar faktiskt perfekt.

Han var en bra man och jag gör mitt bästa för att göra honom stolt. Han var inte en man av många ord, till skillnad från mig, men en gång sa han att han var stolt över mig för att jag inte är en som bara pratar, utan jag agerar också.
Det är helt sant. Det tar mig en evighet att fatta ett beslut men när beslutet är fattat så skrider jag till verket.
Det glömmer jag aldrig.

— — —

Today would have been my father Erkki’s 77th birthday, but he shockingly passed away four years ago. It really messed up my head and I’ve not yet recovered properly.
Here’s my last pic of him – with my dog obviously. He loved dogs. Like father, like son.

He was a very humble, kind man, and left me big shoes to fill. Quite literally, because I have his shoes and wear them when I’m powerwalking. (They fit perfectly, actually.)

He was a good man, and I’m doing my best to make him proud.
He was not a man of many words (unlike me), but once he told me that he was proud of me, because I’m a doer and not just a talker. That’s true. It takes me forever to make up my mind, but once it’s done I act.
I will never forget that.

Foto: Kim da Costa – pappa och Blake.

MF & Roxette. Några minnen.

”Look Sharp!”, ”Efter Stormen” samt en billig kassett från B&W.

I och med Marie Fredrikssons plötsliga bortgång så har vänner och bekanta delat med sig av sina musikminnen gällande denna fina svenska vokalist samt superduon Roxette.
Jag började då fundera på mina egna favoriter. Det är ju svårt att välja bara så där, så jag kollade min Last-FM. Här är mina (sedan år 2006) mest spelade låtar med Marie respektive Roxette.

Mina 20 mest spelade Roxette-låtar (sedan 2006) (märk väl!):

Som synes så är jag en vän av ballader. Stora feta känslor går jag igång på. Jag diggar även poppiga bitar så klart, men i Roxettes fall så har det ofta varit Gessle som tagit hand om sången på upptempolåtarna och hans röst är ju faktiskt ganska obehaglig. Helt enkelt oerhört osexig. (Jag – nästan – hatar exempelvis ”Joyride”.)
Med det sagt så skriver han ju fantastiska låtar men vi vet ju alla att utan Marie så hade Roxettes alster bara varit mellanmjölkiga popdängor.
Detta märks tydligt när man lyssnar på gamla demoinspelningar där Per står för sången. Som ”Dressed For Success”. Med Per bakom mikrofonen! Oacceptabelt!

Lite lustigt mitt i all misär är att jag inte hade lyssnat på vare sig Roxette eller Marie på många år, men i somras när jag var bortrest så gjorde jag det – med råge. Jag vet inte varför men jag matade in hela Fredrikssons och Roxettes diskografier i telefonen och så låg jag i solen (och i skuggan) på landet och toklyssnade.

Mitt Roxette-lyssnande nådde överraskande en ny topp i somras.

Mina första MaRixette-minnen då? Jo, jag kommer ihåg att jag såg dem framföra ”Neverending Love” i nåt tv-program och jag köpte ”Efter Stormen” på kassett när den släpptes.
Sedan fick jag ”Look Sharp!” i julklapp och jag älskade LP:n! Som jag älskade den! Inhandlade en billig kassett på B&W – tror att det var 1986 – med sololåtar samt tidiga Roxettedängor.
Därefter var jag ett Roxettefan och köpte samtliga album fram till ”Room Service” (2001). Även samlingarna ”Pop Hits” och ”Ballad Hits” (2003) köpte jag på CD.
De sista släppen ”Charm School” (2011), ”Travelling” (2012) samt ”Good Karma” (2016) skaffade jag mig först i efterhand. (De är inte särskilt bra men jag ska ge dem en chans till och lyssna igenom ordentligt.)

Maries solokarriär följde jag (sporadiskt) fram till samlingen ”Äntligen” (2000). De sista albumen har jag men jag är inte särskilt förtjust i dem heller; ska ge även dem en ärlig chans på nytt.

Mina 10 mest spelade Marie Fredriksson-låtar (sedan 2006) (märk väl!):

Som ni vet så ÄR musik till stor del rena minnen. En del låtar som kanske inte är särskilt mycket för världen betyder väldigt mycket för en själv. Detta just på grund av de minnen som förknippas med de mer eller mindre ljuva melodierna.

– Efter Stormen – allmän känsla av trygghet i barndomshemmet.
– Sleeping Single – jag var sjuk men nöjd och hemma från skolan och spelade ”Look Sharp!” på repeat.
– Sparvöga – på radio. Hela tiden. Så bra. Bra tider.
– Hotblooded – första fyllan på Åland.
– Spending My Time, Fading Like A Flower (Every Time You Leave) – ungdomskärleken blommade.
– Queen of Rain, Almost Unreal – jag studerade i Vasa och livet var så nytt och spännande! Var på böghemmafest för första gången och Roxette spelades på MTV.
– Sleeping In My Car – levde med min första kärlek i Stockholm.
– Tro – så deppig och olyckligt kär jag var.
– Wish I Could Fly – var ihop med Den Sjukligt Svartsjuke Miljonären.
– You Can’t Put Your Arms Around What’s Already Gone – kryssning till Helsingfors, direkt efter nattjobbet. Ungdomligt!
– Köpte CD:n ”Have A Nice Day” på Åhléns i Stockholm och jag var lite tipsy och åkte hem och lyssnade + åt chips. Ett chipsigt album med en svag stank av öl alltså.
– Milk And Toast And Honey – ingen bra tid. Instängd i ett ohälsosamt förhållande.
– A Thing About You – tvättstuga efter nattjobbet i dåvarande ettan i Vällingby.

Ja, det var bara ett litet skrap på den enorma ytan som är mitt musikaliska känsloliv.

Tack för musiken, Marie.
Vi hörs.

På nya jobbet spelas Roxette på radion

Här på nya jobbet går det bra. Alla är väldigt trevliga och välkomnande och jag är ju en ’easy going’ skojfrisk man med hög arbetsmoral så…
Idag slutade han vars arbetsuppgifter nu är mina. Han tog mig i hand och sa: ”Såja. Nu lämnar jag över ansvaret åt dig. Jag kommer att sakna mina böcker.”

Fick mina passerkort etc. så nu är även jag en sån där viktig typ med grejer kring halsen. Dessvärre med ful arbetsklädsel men jag piffar upp helheten med fin frisyr och lite bling.

De spelar mycket Roxette på radio och nu förstår jag ju varför. Ledsamt. Marie Fredrikssons bortgång kom lite oväntat. ”Efter stormen” är en favorit-LP. Eller -kassett faktiskt.

Låt oss återigen komma ihåg att leva idag (och vara vänliga mot varandra) (och artiga!), ty morgondagen kan vara en myt.