Etikett: sorg

Älskade ”Elvis”, del 2

Som jag skrev för ett tag sedan så är min lånehund ”Elvis” (som alltså egentligen inte heter så men jag kallade honom så) i himlen och här kommer min utlovade del 2.

Elvis var alltså hos mig och min hund Blake några veckor varje sommar men i år stannade han i hela fyra månader. Hundarna har varit bästisar sedan de först träffades för runt fem år sedan. Jämngamla chihuahuor och på vissa vis likadana men på andra sätt helt olika varandra.

Elvis tyckte till exempel om att sova på golvet, helst under sängen, vilket Blake aldrig någonsin skulle göra. Han var inte lika ”livlig” som min hund, utan han ville helst bara ta det lugnt och lukta på blommorna. En så vansinnigt söt och snäll hund, men han hade ju dessvärre problem med hjärtat och när de nya medicinerna inte heller hjälpte så fanns det ingen annan utväg.

Nu ska jag berätta en sak som kanske får någon att tänka att ”synd att mentalsjukhusen stängdes”, men jag bjuder på det.
Jag grät i en vecka, ganska exakt. Jag hade så fruktansvärt ont i själen och i hjärtat och en regnig dag var jag ute och vandrade planlöst. Jag grät men ingen såg det eftersom det regnade och plötsligt hörde jag en röst i mitt huvud.
Rösten sa ungefär: ”Var inte ledsen. Du gav honom hela din sommar. HELA din sommar. Han är bara tacksam.”

Jag promenerade hemåt och rabblade som ett mantra: ”Han var ju tacksam, han var ju tacksam…” och då slutade jag gråta och sedan dessa har jag inte gråtit en skvätt.
Elvis förstod. Elvis visste. Elvis var tacksam. Han hade en fantastisk sommar med mig och Blake. Lugn och ro och jättemycket kärlek och en massa hundlek.

Jag saknar honom varje dag men jag gråter inte längre.

Foto: Sista bilden. Kim da Costa.

Tack för allt, älskade ”Elvis”

Nu skriver jag några utlovade rader om den enorma sorg som jag just nu genomlider.

Min väninnas hund, som jag kallar ”Elvis”, har hälsat på mig och Blake varje sommar de tre eller till och med fyra senaste somrarna. När vi lärde känna denne underbare kille så bodde han här i Helsingfors, men familjen flyttade till Åbo för några år sedan.
Elvis och min Blake var bästisar. Jämngamla (Elvis en och en halv månad äldre) och på många sätt lika men på andra sätt helt olika varandra, vilket var underhållande att iaktta.

Innan Elvis flyttade från stan så sågs vi nästan veckovis men därefter som sagt bara ett par veckor varje sommar. Den här gången stannade han dock i hela fyra månader (och det skulle ha blivit nästan fem).

Det var bara det att han hade problem med hjärtat. Han medicinerades – en halv tablett på morgonen och den andra halvan på kvällen. Under sommaren märkte jag att han blev lite tröttare lite snabbare. Ville inte promenera som förr utan han ville mest bara lukta på blommorna.

Så märkte jag för ett par veckor sedan att han kräktes nästan dagligen (hundar kräks ibland och det är inget konstigt, men inte dagligen!) och plötsligt kräktes han lite blod och hans hjärta slog väldigt, väldigt hårt.
Jag tog honom till veterinären och jag kände sådan oro.
Elvis fick nya mediciner och i ett par dagar var han något bättre men sedan gick det snabbt utför. Han mådde inte bra. Han kräktes och han ”hostade” oavbrutet och han ville inte promenera.

Talade med min väninna (ägaren) som sa att tiden var kommen. Elvis åkte till veterinären för att där få komma till himlen.
Det var en så fasansfullt sorglig dag (åtta dagar sedan när jag skriver detta) och jag har mått så fruktansvärt dåligt.
Jag har gråtit och fått panikångestattacker och sedan har jag mått lite bättre och plötsligt har sorgen huggit till i min själ.

Jag vet – jag vet – att inget mer kunde göras, men jag känner mig ändå som en svikare. Han litade på mig. Han tyckte till och med väldigt mycket om mig. Det får mig att känna mig så pissig.

Nu börjar jag snart gråta igen så jag avrundar och skriver mer en annan dag.

Uppdatering: här är andra delen.

Blake och Elvis.
Elvis och Blake.
Alla vi tre.
Den allra sista bilden på älskade Elvis.

Foto: Kim da Costa

Osorterade tankar och far död i två år

Osorterade tankar, torsdag kväll.

Två år utan min fantastiske far. Det känns fortfarande overkligt att han är borta (men bara fysiskt). Det var mitt livs värsta dag och största chock. Sorgbearbetningskursen i nov-dec hjälpte som sagt. Rekommenderas.

Annars då?
Jag tar min läkemedelscocktail och den hjälper en aning mot smärtorna men mest blir jag bara så fruktansvärt trött. Ungefär en och en halv timme efter intag så kan jag inte hålla ögonen öppna och måste sova ett par timmar. Det gör ju ingenting (snarare tvärtom) när jag tar kvällsdosen, men det är okul att bli så vansinnigt trött efter morgondosen. Men jag klagar inte. Jag bara konstaterar. Jag blir även yr och sluddrig. Inga piller hjälper dock gällande benen som domnar. Idag var jag SÅ HÄR nära att ramla rakt in i en livsfarlig stolpe då benet gav vika när jag försökte ta mig över en snöhög (väldigt galet plogat då samtliga portar in på gården är blockerade av snö, upplogad från gatan). Ser fram emot operationen och just nu har jag nästa läkartid i augusti (jistanes, vilka köer).

På lördag blir det dubbla melodifestivaler, med finländska finalen och svenska deltävlingen nummer 4, som plötsligt känns lite upphetsande efter att jag hört Loreens fantastiska bit ”Tattoo”.
”Cha Cha Cha” – framförd av den konstnärlige Käärijä – måste vinna här i Finland. Måste, måste, måste.

Jag har fått dille på nåt så simpelt som vita bönor i tomatsås. 85 cent per burk på S-Market. Gott, nytt, förmånligt. Det hela började med att vi åt denna delikata rätt i Spanien under årsskiftet och jag kom inte ihåg när jag senast hade ätit detta. Kanske i skolbespisningen? Eller på nåt hotell i London för många år sedan. Gott är det i alla fall.

Nu säger jag god natt. Ögonlocken börjar kännas väldigt tunga efter medicinerna.

Svårt med sorg

Jag är så väldigt bra på att uttrycka mina känslor, men jag är så chockerande dålig på det här med sorg.
Jag kan inte sörja ”offentligt”.
Men jag sörjer fortfarande min bror.
Jag sörjer min bästis.
Jag sörjer min pappa.
Jag sörjer min polare som för några månader sedan – mitt i den hala vintern – halkade och slog i huvudet så illa att han dog. 54 år ung.
Helt ofattbart.

Jag sörjer dessutom mina kraschade kärleksförhållanden och mitt äktenskap.
Jag är i fking sorg.
Men jag kan inte uttrycka detta eländes elände.
Trots att jag är så bra på att uttrycka känslor.

Sedan, när jag känner självömkan, så mår jag ännu sämre. JAG är här. JAG dog inte i cancer. JAG halkade inte. JAG blev inte ett offer för den pissdåliga ”vården i världsklass” i Födelselandet Sverige.
Men detta är ingen tröst.

Och det är just här som jag känner mig extra judisk – livet är här. Vad som eventuellt kommer sedan är ett annat kapitel.
Låt oss koncentrera oss på nuet.

Men nog är det svårt.
Eller: en ”utmaning”, som svenska politiker skulle säga.

Ta hand om er.