Etikett: sorg

Osorterade tankar och far död i två år

Osorterade tankar, torsdag kväll.

Två år utan min fantastiske far. Det känns fortfarande overkligt att han är borta (men bara fysiskt). Det var mitt livs värsta dag och största chock. Sorgbearbetningskursen i nov-dec hjälpte som sagt. Rekommenderas.

Annars då?
Jag tar min läkemedelscocktail och den hjälper en aning mot smärtorna men mest blir jag bara så fruktansvärt trött. Ungefär en och en halv timme efter intag så kan jag inte hålla ögonen öppna och måste sova ett par timmar. Det gör ju ingenting (snarare tvärtom) när jag tar kvällsdosen, men det är okul att bli så vansinnigt trött efter morgondosen. Men jag klagar inte. Jag bara konstaterar. Jag blir även yr och sluddrig. Inga piller hjälper dock gällande benen som domnar. Idag var jag SÅ HÄR nära att ramla rakt in i en livsfarlig stolpe då benet gav vika när jag försökte ta mig över en snöhög (väldigt galet plogat då samtliga portar in på gården är blockerade av snö, upplogad från gatan). Ser fram emot operationen och just nu har jag nästa läkartid i augusti (jistanes, vilka köer).

På lördag blir det dubbla melodifestivaler, med finländska finalen och svenska deltävlingen nummer 4, som plötsligt känns lite upphetsande efter att jag hört Loreens fantastiska bit ”Tattoo”.
”Cha Cha Cha” – framförd av den konstnärlige Käärijä – måste vinna här i Finland. Måste, måste, måste.

Jag har fått dille på nåt så simpelt som vita bönor i tomatsås. 85 cent per burk på S-Market. Gott, nytt, förmånligt. Det hela började med att vi åt denna delikata rätt i Spanien under årsskiftet och jag kom inte ihåg när jag senast hade ätit detta. Kanske i skolbespisningen? Eller på nåt hotell i London för många år sedan. Gott är det i alla fall.

Nu säger jag god natt. Ögonlocken börjar kännas väldigt tunga efter medicinerna.

Svårt med sorg

Jag är så väldigt bra på att uttrycka mina känslor, men jag är så chockerande dålig på det här med sorg.
Jag kan inte sörja ”offentligt”.
Men jag sörjer fortfarande min bror.
Jag sörjer min bästis.
Jag sörjer min pappa.
Jag sörjer min polare som för några månader sedan – mitt i den hala vintern – halkade och slog i huvudet så illa att han dog. 54 år ung.
Helt ofattbart.

Jag sörjer dessutom mina kraschade kärleksförhållanden och mitt äktenskap.
Jag är i fking sorg.
Men jag kan inte uttrycka detta eländes elände.
Trots att jag är så bra på att uttrycka känslor.

Sedan, när jag känner självömkan, så mår jag ännu sämre. JAG är här. JAG dog inte i cancer. JAG halkade inte. JAG blev inte ett offer för den pissdåliga ”vården i världsklass” i Födelselandet Sverige.
Men detta är ingen tröst.

Och det är just här som jag känner mig extra judisk – livet är här. Vad som eventuellt kommer sedan är ett annat kapitel.
Låt oss koncentrera oss på nuet.

Men nog är det svårt.
Eller: en ”utmaning”, som svenska politiker skulle säga.

Ta hand om er.

Mänskliga möten är Grejen – allt annat är krimskrams

Min sorgeprocess är en smula utdragen.
Dagligen kommer jag på saker som jag vill berätta för min bortgångna väninna. Sedan kommer jag ihåg att det får vänta till livet efter detta.
Men jag pratar mycket med henne även här och nu.
Hon var så jädrans rapp och livet hade gjort henne orädd.
När jag kom hem från arbetsintervjun förra veckan så tjoade jag: ”Vi gjorde det, Seija! Vi fick jobbet.”
Och varje gång ”hör” jag henne svara med sedvanlig vän liten röst. Att en så stor kvinna kunde ha en så liten röst!
När jag måste göra någonting jobbigt så tänker jag på henne. Hon pushar mig och sedan är hon stolt. Jag känner det.

Saknar att se henne komma mot mig med rullatorn. Ciggen i mungipan. Stånk och stön och svettig panna. Smyckena skramlar och de stora tygen som hon alltid klädde sig i fladdrar vilt.
Hämtar kraft i hennes oräddhet. Hon brydde sig inte om vad folk och fä tyckte om henne och hennes en smula bohemiska liv och leverne.

Det känns trösterikt att veta att hon mot slutet kände sig färdig med livet som hade varit väldigt innehållsrikt. Nu slipper hon alla krämpor och hon dansar fjäderlätt omkring någonstans.

Livet är fullt av möten med andra människor (och djur) och det är dessa möten som Gör Livet. Som Är Livet. Allt annat är bara onödigt krimskrams som distraherar oss.
Det lärde hon mig.

Länge leve Sverige. RIP Sverige.

Idag, på Sveriges nationaldag, vill jag fira mitt födelseland. Det fantastiska land som jag växte upp i. 
Det var grönt och lummigt och tryggt. På den tiden kunde en låt som ”Fyra Bugg och en Coca Cola” vinna Melodifestivalen. 
En cykelstöld här och där och den anmäldes och brottet kanske till och med klarades upp. 

Dagens modeord existerade inte. Balkongflicka. (Människoförnedrande) Hijab, niqab, burka. Jihadist.
Inga terrorister på Drottninggatan. Inga rosa bänkar i Stockholms förorter, avsedda för kvinnor så att även de skulle få komma ut lite grann. (Bänkarna togs så klart över av skäggiga män. Kvinnans roll är i hemmet, insvept i tygtrasor.)

På den tiden hade jag aldrig hört talas om att en tonårspojke blivit våldtagen av andra tonårspojkar. 
Brutala gruppvåldtäkter? Visst, våldtäkter, men inte på dagens nivå. I den svenska kulturen är det inte okej att våldta. I de nya ”svenskarnas” hemländer är det en självklarhet att få ta för sig; att bete sig som ett monster som inte kan behärska sina lustar. Speciellt om kvinnan (eller pojken, i avsaknad av kvinnans närvaro i stadsbilden) inte täcker sin upphetsande kropp. 

1987 kunde jag få höra ”bögjävel” (eller ”finnjävel”) i kioskkön, av ”tuffa” killar i stentvättade jeans (som satt dåligt) och obligatorisk hockeyfrilla på huvudet. 
Ingen (förutom nån enstaka psykopat) ville på allvar hänga bögarna på torget eller ta våra mänskliga rättigheter ifrån oss.
De äldre respekterades. 
Man lyssnade på Tracks på P3 klockan 14:03 på lördagar. Svensktoppen på samma kanal på söndagar. 
Alla var inte kränkta hela jävla tiden. 
Man kunde skämta om saker. 

Inga aggressiva rumänska tiggare förföljde dig när du klev av tunnelbanan. 
Du blev inte bortjagad från ”orten” bara för att du var den enda blonda människan som bodde där och den enda som talade ren svenska. (För du var ju faktiskt i majoritet.)

Jag sörjer det Sverige som jag växte upp i. Det finns inte mer. Den nedåtgående spiralen inleddes nån gång på 90-talet. 

Detta är mina åsikter, baserade på egna erfarenheter under 40 års tid i Sverige. Du kan säga emot och ha andra åsikter men du kan inte ta mina upplevelser eller mina slutsatser ifrån mig. 

Grattis Sverige. 
RIP Sverige. Tack för allt.