Idag är det tre månader sedan min älskade chihuahua Blake Carrington flög till himlen. Detta betyder att jag har varit deppig lika länge och det verkar inte bli bättre. Vissa dagar fungerar jag som en ”normal” människa, men plötsligt hugger det till – som ett svärd i själen. Inte i hjärtat, utan i själen. Då kippar jag efter andan och jag hyperventilerar.
Jag saknar honom så vansinnigt mycket. Ingenting känns roligt utan honom.
Har dock börjat skriva på en bok om/till honom. Om sorgen efter en hund. Skriven till honom. En sådan bok skulle jag själv nämligen vilja läsa just nu.
Hej kära (trogna) läsare. Det har varit några dramatiska månader och jag var verkligen på vippen att helt lägga ner bloggen. Min älskade hund Blake Carrington blev nämligen sjuk. Känner man mig ens lite så vet man hur mycket mina hundar har betytt för mig.
Blake led – precis som Norges skandalomsusade kronprinsessa – av lungfibros. Han gick på tung medicin den sista tiden och när medicinen slutade verka blev det snabbt sämre. Till slut handlade hans hela existens om att andas. Då gjorde jag det oundvikliga: jag ringde veterinären och bokade en tid och två dygn senare var Blake i himlen. Det blev tack och lov en ”värdig” och helt odramatisk död. Han låg i min, fick en spruta och ett par sekunder senare lade han ner sitt huvud på arm för sista gången och han vaknade inte mer. Han var borta.
Jag ska berätta lite mer om vad som har hänt sedan dess, men jag gör det en annan dag. Både bra och dåliga saker. Och lite ”övernaturliga” (d.v.s. helt naturliga).
Men hur som helst. Efter Blakes död hamnade jag i en vansinnigt djup och tung och svår depression. Jag låg i sängen i en månad och jag hyperventilerade och drabbades av bedrövliga panikångestattacker. Jag kontaktade till och med vården och fick lugnande tabletter.
Dessutom, mitt i allt detta, var det dags att förnya mitt webbhotell. Det är nämligen inte helt gratis att ha en hemsida, så som jag har denna blogg. Jag tänkte att jag struntar i det. Förfallodatum kom och gick. Sedan fick jag panik. Jag är ju bloggare. Jag måste ju ha kvar min blogg! Men med det sagt… Om någon vill sponsra en ensam mans närvaro på internet, så hör av dig till mig. kiremik [@] gmail.com.
Som jag skrev för ett tag sedan så är min lånehund ”Elvis” (som alltså egentligen inte heter så men jag kallade honom så) i himlen och här kommer min utlovade del 2.
Elvis var alltså hos mig och min hund Blake några veckor varje sommar men i år stannade han i hela fyra månader. Hundarna har varit bästisar sedan de först träffades för runt fem år sedan. Jämngamla chihuahuor och på vissa vis likadana men på andra sätt helt olika varandra.
Elvis tyckte till exempel om att sova på golvet, helst under sängen, vilket Blake aldrig någonsin skulle göra. Han var inte lika ”livlig” som min hund, utan han ville helst bara ta det lugnt och lukta på blommorna. En så vansinnigt söt och snäll hund, men han hade ju dessvärre problem med hjärtat och när de nya medicinerna inte heller hjälpte så fanns det ingen annan utväg.
Nu ska jag berätta en sak som kanske får någon att tänka att ”synd att mentalsjukhusen stängdes”, men jag bjuder på det. Jag grät i en vecka, ganska exakt. Jag hade så fruktansvärt ont i själen och i hjärtat och en regnig dag var jag ute och vandrade planlöst. Jag grät men ingen såg det eftersom det regnade och plötsligt hörde jag en röst i mitt huvud. Rösten sa ungefär: ”Var inte ledsen. Du gav honom hela din sommar. HELA din sommar. Han är bara tacksam.”
Jag promenerade hemåt och rabblade som ett mantra: ”Han var ju tacksam, han var ju tacksam…” och då slutade jag gråta och sedan dessa har jag inte gråtit en skvätt. Elvis förstod. Elvis visste. Elvis var tacksam. Han hade en fantastisk sommar med mig och Blake. Lugn och ro och jättemycket kärlek och en massa hundlek.
Jag saknar honom varje dag men jag gråter inte längre.
Nu skriver jag några utlovade rader om den enorma sorg som jag just nu genomlider.
Min väninnas hund, som jag kallar ”Elvis”, har hälsat på mig och Blake varje sommar de tre eller till och med fyra senaste somrarna. När vi lärde känna denne underbare kille så bodde han här i Helsingfors, men familjen flyttade till Åbo för några år sedan. Elvis och min Blake var bästisar. Jämngamla (Elvis en och en halv månad äldre) och på många sätt lika men på andra sätt helt olika varandra, vilket var underhållande att iaktta.
Innan Elvis flyttade från stan så sågs vi nästan veckovis men därefter som sagt bara ett par veckor varje sommar. Den här gången stannade han dock i hela fyra månader (och det skulle ha blivit nästan fem).
Det var bara det att han hade problem med hjärtat. Han medicinerades – en halv tablett på morgonen och den andra halvan på kvällen. Under sommaren märkte jag att han blev lite tröttare lite snabbare. Ville inte promenera som förr utan han ville mest bara lukta på blommorna.
Så märkte jag för ett par veckor sedan att han kräktes nästan dagligen (hundar kräks ibland och det är inget konstigt, men inte dagligen!) och plötsligt kräktes han lite blod och hans hjärta slog väldigt, väldigt hårt. Jag tog honom till veterinären och jag kände sådan oro. Elvis fick nya mediciner och i ett par dagar var han något bättre men sedan gick det snabbt utför. Han mådde inte bra. Han kräktes och han ”hostade” oavbrutet och han ville inte promenera.
Talade med min väninna (ägaren) som sa att tiden var kommen. Elvis åkte till veterinären för att där få komma till himlen. Det var en så fasansfullt sorglig dag (åtta dagar sedan när jag skriver detta) och jag har mått så fruktansvärt dåligt. Jag har gråtit och fått panikångestattacker och sedan har jag mått lite bättre och plötsligt har sorgen huggit till i min själ.
Jag vet – jag vet – att inget mer kunde göras, men jag känner mig ändå som en svikare. Han litade på mig. Han tyckte till och med väldigt mycket om mig. Det får mig att känna mig så pissig.
Nu börjar jag snart gråta igen så jag avrundar och skriver mer en annan dag.
Förlåt, jag vet att jag har en del trogna läsare här och nu har jag bloggat dåligt. Det beror på att min ”lånehund” blev sjuk så jag har varit väldigt stressad och orolig och nu har jag sorg då han är i himlen. Jag skriver mer om detta inom kort. Har bara inte orkat. Förlåt.
