Som jag skrev för ett tag sedan så är min lånehund ”Elvis” (som alltså egentligen inte heter så men jag kallade honom så) i himlen och här kommer min utlovade del 2.
Elvis var alltså hos mig och min hund Blake några veckor varje sommar men i år stannade han i hela fyra månader. Hundarna har varit bästisar sedan de först träffades för runt fem år sedan. Jämngamla chihuahuor och på vissa vis likadana men på andra sätt helt olika varandra.
Elvis tyckte till exempel om att sova på golvet, helst under sängen, vilket Blake aldrig någonsin skulle göra. Han var inte lika ”livlig” som min hund, utan han ville helst bara ta det lugnt och lukta på blommorna. En så vansinnigt söt och snäll hund, men han hade ju dessvärre problem med hjärtat och när de nya medicinerna inte heller hjälpte så fanns det ingen annan utväg.
Nu ska jag berätta en sak som kanske får någon att tänka att ”synd att mentalsjukhusen stängdes”, men jag bjuder på det.
Jag grät i en vecka, ganska exakt. Jag hade så fruktansvärt ont i själen och i hjärtat och en regnig dag var jag ute och vandrade planlöst. Jag grät men ingen såg det eftersom det regnade och plötsligt hörde jag en röst i mitt huvud.
Rösten sa ungefär: ”Var inte ledsen. Du gav honom hela din sommar. HELA din sommar. Han är bara tacksam.”
Jag promenerade hemåt och rabblade som ett mantra: ”Han var ju tacksam, han var ju tacksam…” och då slutade jag gråta och sedan dessa har jag inte gråtit en skvätt.
Elvis förstod. Elvis visste. Elvis var tacksam. Han hade en fantastisk sommar med mig och Blake. Lugn och ro och jättemycket kärlek och en massa hundlek.
Jag saknar honom varje dag men jag gråter inte längre.
Foto: Sista bilden. Kim da Costa.
En kommentar till “Älskade ”Elvis”, del 2”