bostad – Kim da Costa

Tankar om bostadsmarknaden

Jag småletar (=inte hysteriskt, men ändå) efter en billigare lägenhet då det känns ganska absurt att betala 826 € i månaden för en etta, och jag tänker på skillnaden mellan forna hemstaden Stockholm och Helsingfors. (Kan inte uttala mig ”rikstäckande”.)

Här kan du få en hyresbostad IDAG om du vill, men hyrorna är löjligt höga. Men ändå: det FINNS lägenheter som står tomma och ropar efter hyresgäster. Till skillnad från Stockholm.

(Snabb genomgång av min ”bostadskarriär” i Stockholm: efter några år i andrahand fick jag min första egna lägenhet i *trumvirvel* Hjulsta, där jag bodde i 1,5 år, men jag blev trakasserad av *trumvirvel* araber som tyckte att en blond fjolla ”inte hörde hemma där”. Har berättat om detta tidigare, men det var mycket traumatiskt och där odlades de ”fördomar” som jag bär på idag, och mina politiska åsikter formades där och då. Bra jobbat grabbar, som trakasserade mig – inte varje dag, men minst varannan. Jag vågade till slut inte ens gå till tunnelbanan eftersom de hängde där på torget. Tog en lång omväg med buss och tåg till jobbet i city. Tvi vale, vilket pack. Vill aldrig mer bo i ett så kallat ”utsatt” område. Det enda de är ”utsatta” för är SIG SJÄLVA.)

Därefter fick jag, tack vare en förstående hyresvärd, en bostad i det då ”vita” Vällingby, där jag bodde i sex-sju år. Sedan fick jag min underbara lägenhet i Hammarbyhöjden, som jag senare även köpte och där bodde jag mina sista elva år i Födelselandet.)

Tillbaka till saken.
Det står alltså en massa lägenheter tomma här i Helsingfors. Och gott om flotta, nybyggda. I annonserna lockar de med ”första månaden hyresfri” och ”sänkt hyra första året” och ”presentkort på 200 € i närmsta livsmedelsbutik”. Oväntat många hyreshus har också ”gratis gym, internet och festlokal”. (Tänk om jag skulle bo i ett hus med eget gym – då kanske jag äntligen skulle få lite ordning på *this situation* som är min gubbfläbbiga kropp.)

Det var bara några spontana tankar här i mitt sökande.
Jag har inte så höga krav. Vill bo i ett tryggt område dit man tar sig med antingen spårvagn eller metro, då jag inte är någon bussmänniska (och körkort har jag inte eftersom jag avskyr bilar).

Önska mig lycka till.
Hej då från ett fantastiskt vackert, höstigt Helsingfors.
(Oh, vad jag älskar hösten. Får energi och blir på så gott humör.)

Snabb uppdatering

Idag är det torsdag och jag råkar ha en ledig dag, vilket är passande då jag har varit förkyld i en veckas tid. ”Alla” är mer eller mindre sjuka på jobbet och vissa är sjukskrivna och andra – liksom jag – har trots allt lyckats arbeta. I morse när jag slog upp mina febriga ögon hade jag riktigt ont i halsen och både Blake och jag somnade om och tog oss en ganska rejäl sovmorgon (att sova till 08 är ju sovmorgon för mig).

I tisdags hade jag en riktigt bra och händelserik dag då jag satte min underskrift på fler än ett dokument.
Först och främst förlängdes mitt arbetskontrakt och därefter förlängdes mitt hyreskontrakt.
Jag pustade ut när jag med rinnande nos slog mig ner på bussen och nysignerad åkte hem från Berghäll.
Det kändes så fruktansvärt skönt.
Jag är nog något av en trygghetsnarkoman och jag mår inte bra av att inte veta vad som kommer att hända framöver; jag vill ha en plan. Ja, en trygghet helt enkelt. Det vill väl de flesta?

Eftersom jag nu vet att jag för en lång tid framöver kommer att få bo i min ljuvliga bostad här i västra delarna av innerstaden, så känner jag att det kanske börjar bli dags att ”våga” borra lite i väggarna. Ett par hyllor skulle komma väl till användning; jag måste bara a) hitta en borrmaskin och b) hitta någon som ”kan” borra. Jag har aldrig använt en borrmaskin och varför skulle jag börja borra nu? Skrämmande. Det är helt enkelt inte min grej.

Bortsett från influensan är det mesta helt okej.
Idag ska jag träffa en vän och det ser jag fram emot.
Nu ska jag sopsortera, dammsuga och få någonting gjort innan jag ger mig av.

Så här såg det ut när jag flyttade in i höstas.
Det kanske kommer ett hemma-hos-reportage så småningom.

En judebögs flyttkartonger

Hela det här året har jag bott i ett kollektiv och det har gått förvånansvärt smidigt. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av det. Jag flyttade hemifrån när jag var 17 och har sedan dess bott till största delen ensam (med minst en hund). Jag var ju gift och sammanboende ett tag och så vidare, men mestadels har det bara varit jag.

Det har gått bra och det har varit trevligt att alltid ha sällskap. Men det har varit jobbigt att ha det där sällskapet även när jag helst skulle ha sluppit.

Om en vecka får jag nycklarna till nya hemmet och då är det slut på kollektivet för min del. Vad jag saknar mest med att bo ensam är en massa småsaker:

att kunna gå naken från duschen till garderoben
att kunna spela min irriterande (dåliga) musik utan att behöva ta hänsyn till andras (goda, pretentiösa) musiksmak
att kunna gå på WC med öppen dörr
att kunna laga mat utan att någon sniffar, glor eller frågar vad jag lagar
att slipper städa efter andra
att slippa ohygieniska lämningar i badrummet
att (bokstavligt talat) städa upp endast min egen skit
att slippa vara orolig för att brandlarmet ska sätta igång då någon mindre ”kockig” person lagar mat
att inte behöva diska direkt efter att jag har ätit – att kunna låta maten lägga sig fint i magen och vila ett tag på maten

Det vill säga: småsaker.

Midsommar betyder ingenting för mig

Midsommarafton och jag är ensam hemma (med Blake) i kollektivet. Nio sovrum, två kök, ett vardagsrum, en balkong, en terrass samt en trädgård för bara mig och Blake.
Eller okej, vi går ju inte in i de andras sovrum dårå. Ville bara att det skulle låta flott.

Jo, jag fick veta häromdagen att jag nu står i en ’särskild’ bostadskö så jag väntar med spänning på att telefonen ska ringa. Det kan ta två månader. Eller fyra. Eller några veckor. Spänningen är olidlig och jag vet inte vad som väntar runt husknuten (bokstavligt talat, så att säga).

Jag trivs i kollektivet i Västra Baggböle, Helsingfors, men jag börjar längta efter att bo ensam igen (återigen: med Blake så klart). Vill kunna gå naken från dusch till klädkammare och jag vill kunna vänta med disken till efter att jag tagit en tupplur efter middagen. Och så vill jag inte behöva behöva plocka och städa efter andra. Skönt att bara ta hand om sin egen oreda.

Midsommar betyder ingenting för mig. Jag blir lika ’chockad’ varje år när någon frågar mig om mina midsommarplaner, eller berättar om sina, och jag frågar: ”När är det midsommar?” och h*n svarar: ”I övermorgon” eller nåt liknande.
Midsommar har aldrig varit min grej.

Nu vänder vi blad

En ”liten” nyhet.
Från och med idag är jag hemlös. Jag ska ju åka iväg till en herrgård för att få vård ang. min stress, press och ångest så jag sade jag upp min lägenhet.
När jag kommer därifrån om en och en halv månad så börjar jag om på ny kula. Hyran är dessutom hutlös. (1000€ för 36 kvm/månad, och inte ens i centrum. Lyxigt och fräscht iofs, (och i en ”bra” stadsdel) men ändå inte alls kosher!)

Har trivts jättebra men jag vill börja om igen. Förhoppningsvis hittar jag och ”Min kille” (som jag ju inte längre nämner vid namn pga säkerhetsskäl) (pga irakier och rädd för den patetiska irakiska milisen) en bra bostad snart, där vi kan bygga upp ett gemensamt liv från scratch.

Jag sålde/gav bort/slängde alla mina möbler och mina personliga tillhörigheter huserar i mina vänners källarförråd. Vill inte släpa med mig en massa dåliga energier så nu börjar jag om på ruta 1.

Som ni kanske har förstått så har jag haft ett jobbigt år. Men nu vänder vi blad.

Min sista gest: gav min enorma, eleganta blomkruka till de rökande hyresgästerna som stannar kvar. De kastar fimpar överallt. Skrev ”Tuhkis” (slang) och ”askkopp” på den för att ingen ska sno den.
Och som den tvåspråkiga språknazist jag är så skrev jag så klart på landets båda officiella språk. (Plus på engelska på baksidan.) (Finland är snart trespråkigt.)
Sån är jag.

Nu ska jag flyttstäda. I morgon – eller senast på tisdag – åker jag till behandlingshemmet.

Nu vänder vi som sagt blad. Och bladen är väldigt vackra så här års!