Hela det här året har jag bott i ett kollektiv och det har gått förvånansvärt smidigt. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av det. Jag flyttade hemifrån när jag var 17 och har sedan dess bott till största delen ensam (med minst en hund). Jag var ju gift och sammanboende ett tag och så vidare, men mestadels har det bara varit jag.
Det har gått bra och det har varit trevligt att alltid ha sällskap. Men det har varit jobbigt att ha det där sällskapet även när jag helst skulle ha sluppit.
Om en vecka får jag nycklarna till nya hemmet och då är det slut på kollektivet för min del. Vad jag saknar mest med att bo ensam är en massa småsaker:
- att kunna gå naken från duschen till garderoben
- att kunna spela min irriterande (dåliga) musik utan att behöva ta hänsyn till andras (goda, pretentiösa) musiksmak
- att kunna gå på WC med öppen dörr
- att kunna laga mat utan att någon sniffar, glor eller frågar vad jag lagar
- att slipper städa efter andra
- att slippa ohygieniska lämningar i badrummet
- att (bokstavligt talat) städa upp endast min egen skit
- att slippa vara orolig för att brandlarmet ska sätta igång då någon mindre ”kockig” person lagar mat
- att inte behöva diska direkt efter att jag har ätit – att kunna låta maten lägga sig fint i magen och vila ett tag på maten
Det vill säga: småsaker.