Fill me up, Mr. Petrol

Dagen har varit konstig. Gick upp klockan 7 eftersom elektrikerna skulle börja jobba i huset en halvtimme senare och jag ville inte ligga och sova när de ringde på dörren. Eftersom jag känner mig själv så pass väl visste jag att jag inte skulle orka flytta undan sängen på morgonen (för att elektrikerna skulle komma åt eluttagen bakom sängen i mitt eget byggda “sovrum”) så det gjorde jag redan igår kväll, vilket innebar att jag sov på en snabbt ihoprafsad hård bädd på det kalla golvet.

Vet ej när elektrikerna kom för jag och Sebbe var ute och vandrade i Hammarbyskogen (eller vad det heter) i närmare två timmar och när vi kom hem var de i full gång. Det tog dock en evighet innan de var klara. Okej, det var en överdrift, men jag hann läsa ett helt nummer av Illustrerad Vetenskap + en bilaga om Galápagosöarna två gånger. Samtidigt som jag var tvungen att hålla Sebbe ur vägen för karlarna. De var trevliga dock. En hette Micke. Den andre fick jag inte veta namnet på men han var snygg. Smyglyssnade på deras konversation; den snygge skulle gå ut imorgon och Micke hade tackat nej till att träna Assyriska. Jag sa till den snygge att jag inte hade kunnat skruva ner en lampa eftersom jag inte hade några verktyg (lögn – jag hade verktyg men visste inte hur jag skulle få upp lampan igen om jag tog ner den). Han svarade snällt att det inte gjorde något. “Jag fixar det”. En sån behöver jag. En händig en. Jag är händigare än jag ger sken av – är helt enkelt mest lat.
När de äntligen gick slog jag igen mina tidningar och gick ut med Sebbe. Då träffade vi raggargrannen – han som köper porrtidningar som han stolt går och bär på på väg hem och oj! Han är visst kvarterets skvallertant! Stod i porten och talade med honom längre än jag någonsin talat med en granne (jag är inte känd för att vara verbal direkt). Fick veta både vem som snart dör i cancer och att en uteliggare flyttat in i de temporära toalett- och duschutrymmena på gården (pga. stambytet). Jag hade svårt att slita mig men när ytterligare en granne gjorde oss sällskap och raggargrannen började om med sin berättelse såg jag min chans och sa hej då.






Nygården

Raringar! Mitt barndomshem är till salu. Min bror hittade annonsen på hemnet.se. Det går inte att länka direkt, men kolla här och klicka vidare till “Södra Nygården”.
Okej, dörren var inte blå då utan mer smakfullt mörkbrun. Mitt rum ser ni längst till vänster.
Jag som alltid fantiserat om att köpa huset får vänta några år till. Har inte direkt en mille på banken just nu.

Bostad & TV

Jag läste i DN Bostad (papperstidningen som i vanliga fall hamnar direkt som Sebbes paniktoalettunderlag) om en skola på Söder som blivit ombyggd till lägenheter. Varför känns människor som bor i sådana där “udda” bostäder så jobbigt pretentiösa? “XX har kastat ut TV:n och saknar den inte.” “XX har bytt ut TV:n mot utsikten över Årstaviken.” Gu så träligt. Jag ser extremt lite på TV, men ändå. Känner mig lagom vuxen när jag radar upp program jag tycker om;
Morgon-TV (SVT. TV4 har så jobbiga barnprogram mitt i)
Aktuellt (SVT)
Nyheterna (TV4, 22:00)
Insider (TV3)
45 Minuter (TV3)
Debatt (SVT)
Desperate Housewives (Kanal 5)
Sex and the City (TV3)
Six Feet Under (SVT)
Oprah (TV3)
Det var nog allt.
När jag skrev “Kanal 5″ efter Desperate Housewives kom jag att tänka på hur annorlunda saker och ting ses när de visas på SVT istället. Hur serierna blir “rumsrena” och mer “kultur”. Som Six Feet Under till exempel. Hade Desperate Housewives visats på (finkulturella) SVT istället för (skräpkulturella) Kanal 5 hade serien nog ansetts mer rumsren. Eller är jag ute och cyklar? Don’t think so. (Dessutom har jag träningsvärk efter gårdagens cykeltur.) (Fyndigt, jag vet…)

Bostadskarriär

Från föräldrahemmet flyttade jag till en annan stad där jag bodde som en av tre i en studentlägenhet. Jag betalade 700 i hyra och hade en inkomst på 1000 (inget studielån här inte..). Efter det kom jag till Stockholm som nittonåring och bodde med min dåvarande i en hyrestvåa i Vasastan. Efter uppbrottet levde jag ett halvår i en andrahandslägenhet i Aspudden. Därefter for jag till Madrid på obestämd tid och huserade på ett billigt motell i stadsdelen Chueca. När pengarna var slut och jag bara blev erbjuden jobb som typ Liza Minnelli på nattklubbar eller som hora (som jag skrivit om tidigare) kom jag hem till Stockholm med en femtiolapp på fickan och bodde med en kompis i dennes minimala etta på Ringvägen på Söder tills hans pojkvän flyttade in och jag höll på att kvävas. Flyttade till en kompis som bodde i ett källarrum i en villa i Brommas fiiinare kvarter innan jag fick ett förstahandskontrakt i en av de mest beryktade invandrartäta stockholmsförorterna. Blev kvar där i ett och ett halvt år men orkade till slut inte med glåporden och påhoppen som jag upplevde VARJE dag eftersom jag var en av endast två personer med nordiskt utseende (omvänd rasism jajamen). Fick höra saker som; “du hör inte hemma här” och folk spottade (!) på mig på tunnelbanan. Jag var ständigt rädd och vågade inte tvätta på ett helt år eftersom tvättstugan låg på torget som var fullt av arbetslösa aggressiva ynglingar. Skrev ett brev till VD:n för bostadsbolaget och fick förtur i den interna byteskön och tog mig till en “västeuropeisk” förort inte långt därifrån. Där bodde jag i en hyresetta på 29 kvm i sju år innan jag för ett och ett halvt år sedan lyckades byta upp mig till min drömetta-som-känns-som-en-tvåa med balkong och fönster åt två håll alldeles söder om Söder – exakt där jag vill bo.