hemmaliv – Kim da Costa

Nya tider (igen)

Förändringarnas vindar blåser just nu i mitt arma liv, på flera områden. Den största förändringen är dock att jag ska flytta – från ena sidan stan till den andra. Närmare bestämt 13 kilometer österut.

Jag önskade mig en större bostad till ett lägre pris och jag fann just det. Därmed lämnar jag innerstan och det känns faktiskt helt rätt.

Allting har gått mycket snabbt. Det är så skönt när det bara flyter på! I torsdags var jag på ett möte, i fredags fick jag ett erbjudande och igår måndag blev jag ”godkänd” som hyresgäst.
I helgen var jag och snokade i den nya stadsdelen och utanför det nya bostadshuset. Det var mycket idylliskt och fridfullt. Och rent och fint. Inga huliganer syntes till.

I morgon ska jag åka för att ta mig en första titt på lägenheten och om inga jättekonstiga saker sker så flyttar jag ganska snart. Jag har redan börjat packa faktiskt. Min hund tycker att jag beter mig lite märkligt.

Jag räknade just ut att jag har bott på 16 adresser i mitt liv, och den nya blir min sjuttonde. Fem adresser i Stockholm, fem i Helsingfors och sju på annat håll.
Som längst har jag bott på samma adress i elva år, och det var min sista adress i Stockholm. Här där jag just nu skriver dessa rader har jag bott i sex år och jag har trivts väldigt bra, men jag är lite klar… Jag har trampat längs samma gator alldeles tillräckligt många gånger.
Nu blir det spännande med någonting helt nytt.
Jag återkommer i ämnet.

Illustration: AI

Nöjd med det lilla…

Min lycklige vän är nybliven sambo så jag fick en stekpanna som han inte behövde (och jag verkligen behövde). Vilken skillnad det var att steka ägg! Min gamla var verkligen sliten. Denna är dessutom betydligt mindre, vilket är passande för ett singelhushåll.

Min vän fick en kärlekspartner men jag fick en stekpanna.
”Frying pans are forevEEER!”
(Nej, de är ju faktiskt inte det.)

Jag fick även ett vardagsrumsbord som jag länge beundrat. Det är lågt och vitt och robust och det har sina skavanker. Raspigt och så, vilket ger bordet karaktär. Det har nog varit med om både det ena och det andra. Lite som jag alltså.

Foto: AI respektive jag.

Nål och tråd

Det är så mycket jag vill säga om världsläget men jag är däckad på grund av influensan (och jag orkar inte bli arg just nu).
Jag var på en tillställning för ett par veckor sedan och efter den dagen så började deltagare efter deltagare insjukna. Och till slut blev det min tur, så jag har stannat under täcket och är nu inne på dygn nummer åtta.
Det blir ganska trist i längden så jag har idag, då jag varit lite piggare, ”roat” mig med att lappa och laga. Bland annat en favorittröja med hål i armhålan. Tröjan låg och väntade i kanske två år och idag tog jag äntligen tag i saken och hålet var lagat på fyra minuter.

Ibland är jag så himla lat och väldigt bra på att skjuta upp saker…

Jag har även en massa snygga jeans som väntar på att bli lagade. Det är ju inte helt lätt att hitta byxor som sitter bra på de rätta ställena. Så pass bra att någon kanske tänker: ”Oj, titta vilken goding. Honom skulle jag vilja sätta tänderna i.” Därför har jag sparat dessa jeans i många herrans år och tack vare -8 kilo så kommer jag fortfarande/återigen i dem.

Jag mår i alla fall lite bättre nu så jag ska försöka skriva lite mer igen.
Hur mycket slem får det förresten plats i en normal manskropp? Det är sådant jag funderar på när jag sitter i soffan omringad av snorpapper…

Foto: Kim da Costa – min lagade tröja.

Imponerande fastighetsskötare

Jag måste berätta om en vardagsgrej som hände.

I förrgår fick jag plötsligt stopp i avloppet OCH i toaletten (!). Stopp i avloppet händer ju då och då och det kan jag fixa, trots att det tar emot då jag är lite lättäcklad, men toaletten var nåt nytt för mig.

Då skulle jag ringa till fastighetsskötaren men då hände det som händer ibland: jag drabbades av fruktansvärd telefonskräck.
I två dygn kämpade jag med att samla mod och bli av med skräcken (tack och lov har vi en toalett i källaren, bredvid bastuavdelningen). *puh*

Men så i morse hade jag samlat tillräckligt med mod så klockan 08:04 ringde jag (samtalet tog en minut). Klockan 08:22 kom fastighetsskötaren (en jättetrevlig man runt 60). Klockan 08:28 funkade toaletten som den skulle.
Så här snabbt gick det att bli av med en massa ångest. *himlar med ögonen*

Medan han sedan gullade med hundarna så ställde jag lite frågor.
”Men om det är stopp här så måste det väl även vara stopp på våningarna nedanför, eftersom det är ju samma rör, eller?”
”Nej, så här funkar det: detta rör (så pekade han mot väggen) går vågrätt hit till hörnet och där går sedan det ’allmänna’ röret lodrätt genom huset. Så i detta fall var stoppet i ’ditt’ vågräta rör.”
”Jistanes vad du kan”, sa jag, ”men detta är ju iofs ditt ’kneg’.” (Ja, jag sa ’kneg’ så där grabbigt (dock på finska: duuni), oss karlar emellan liksom.)
”Ja, det är ju det och jag har hållit på med detta i SÅ många år.”

Jag blir så imponerad av människor som kan saker som jag verkligen inte vet någonting om. Alla har vi vår plats i samhället.

Men tänk ändå vilken snabb fastighetsskötare vi har! Jag hann inte ens dricka upp mitt morgonkaffe innan det ringde på dörren. Wow!

Ut med det ONÖDIGA

Attans. Mitt lilla ”sommarlov” blev inställt.
Jag skulle ha åkt med en vän till skärgården men det visade det sig att på den lilla ön fanns det en hel flock människor i den berömda riskzonen, så vi fick helt enkelt stanna i stan istället.

Så nu sitter jag här – lite rastlös – och undrar vad jag ska hitta på istället.

Jag småstädar kroppen och själen och hemmet. Putsar och lagar både mig själv och min omgivning.
Just nu går jag igenom alla mina prylar för att se vad jag verkligen behöver och vad som bara tar en massa plats – jag bor inte särskilt stort. (Men ändå tillräckligt stort.)
Ett mycket konkret exempel: jag har ett pennställ framför mig, med säkert 50 pennor. När köpte jag en penna senast? För femton år sedan? Alltså lär ju inte samtliga pennor fungera, så varför gör jag mig inte av med dem.
Samma sak med kläder. Vilka eleganta plagg passar mig inte längre och om de passar – vill jag verkligen någonsin bära dem igen?
Och böckerna… Kommer jag någonsin att läsa om allihop?

Ut med det ONÖDIGA, helt enkelt.