hemmaliv – Kim da Costa

Nål och tråd

Det är så mycket jag vill säga om världsläget men jag är däckad på grund av influensan (och jag orkar inte bli arg just nu).
Jag var på en tillställning för ett par veckor sedan och efter den dagen så började deltagare efter deltagare insjukna. Och till slut blev det min tur, så jag har stannat under täcket och är nu inne på dygn nummer åtta.
Det blir ganska trist i längden så jag har idag, då jag varit lite piggare, ”roat” mig med att lappa och laga. Bland annat en favorittröja med hål i armhålan. Tröjan låg och väntade i kanske två år och idag tog jag äntligen tag i saken och hålet var lagat på fyra minuter.

Ibland är jag så himla lat och väldigt bra på att skjuta upp saker…

Jag har även en massa snygga jeans som väntar på att bli lagade. Det är ju inte helt lätt att hitta byxor som sitter bra på de rätta ställena. Så pass bra att någon kanske tänker: ”Oj, titta vilken goding. Honom skulle jag vilja sätta tänderna i.” Därför har jag sparat dessa jeans i många herrans år och tack vare -8 kilo så kommer jag fortfarande/återigen i dem.

Jag mår i alla fall lite bättre nu så jag ska försöka skriva lite mer igen.
Hur mycket slem får det förresten plats i en normal manskropp? Det är sådant jag funderar på när jag sitter i soffan omringad av snorpapper…

Foto: Kim da Costa – min lagade tröja.

Imponerande fastighetsskötare

Jag måste berätta om en vardagsgrej som hände.

I förrgår fick jag plötsligt stopp i avloppet OCH i toaletten (!). Stopp i avloppet händer ju då och då och det kan jag fixa, trots att det tar emot då jag är lite lättäcklad, men toaletten var nåt nytt för mig.

Då skulle jag ringa till fastighetsskötaren men då hände det som händer ibland: jag drabbades av fruktansvärd telefonskräck.
I två dygn kämpade jag med att samla mod och bli av med skräcken (tack och lov har vi en toalett i källaren, bredvid bastuavdelningen). *puh*

Men så i morse hade jag samlat tillräckligt med mod så klockan 08:04 ringde jag (samtalet tog en minut). Klockan 08:22 kom fastighetsskötaren (en jättetrevlig man runt 60). Klockan 08:28 funkade toaletten som den skulle.
Så här snabbt gick det att bli av med en massa ångest. *himlar med ögonen*

Medan han sedan gullade med hundarna så ställde jag lite frågor.
”Men om det är stopp här så måste det väl även vara stopp på våningarna nedanför, eftersom det är ju samma rör, eller?”
”Nej, så här funkar det: detta rör (så pekade han mot väggen) går vågrätt hit till hörnet och där går sedan det ’allmänna’ röret lodrätt genom huset. Så i detta fall var stoppet i ’ditt’ vågräta rör.”
”Jistanes vad du kan”, sa jag, ”men detta är ju iofs ditt ’kneg’.” (Ja, jag sa ’kneg’ så där grabbigt (dock på finska: duuni), oss karlar emellan liksom.)
”Ja, det är ju det och jag har hållit på med detta i SÅ många år.”

Jag blir så imponerad av människor som kan saker som jag verkligen inte vet någonting om. Alla har vi vår plats i samhället.

Men tänk ändå vilken snabb fastighetsskötare vi har! Jag hann inte ens dricka upp mitt morgonkaffe innan det ringde på dörren. Wow!

Ut med det ONÖDIGA

Attans. Mitt lilla ”sommarlov” blev inställt.
Jag skulle ha åkt med en vän till skärgården men det visade det sig att på den lilla ön fanns det en hel flock människor i den berömda riskzonen, så vi fick helt enkelt stanna i stan istället.

Så nu sitter jag här – lite rastlös – och undrar vad jag ska hitta på istället.

Jag småstädar kroppen och själen och hemmet. Putsar och lagar både mig själv och min omgivning.
Just nu går jag igenom alla mina prylar för att se vad jag verkligen behöver och vad som bara tar en massa plats – jag bor inte särskilt stort. (Men ändå tillräckligt stort.)
Ett mycket konkret exempel: jag har ett pennställ framför mig, med säkert 50 pennor. När köpte jag en penna senast? För femton år sedan? Alltså lär ju inte samtliga pennor fungera, så varför gör jag mig inte av med dem.
Samma sak med kläder. Vilka eleganta plagg passar mig inte längre och om de passar – vill jag verkligen någonsin bära dem igen?
Och böckerna… Kommer jag någonsin att läsa om allihop?

Ut med det ONÖDIGA, helt enkelt.

Röda ångestdagar

Det är helgdag idag och jag ogillar helgdagar. Starkt.
Jag blir oerhört rastlös av att det är så tyst och lugnt överallt. Ironiskt nog är detta inte alls bra för själen min.
Jag bor längs en ganska hårt trafikerad gata i centrala Helsingfors och under dessa ”röda dagar” är gatan nästan helt tom på bilar. Även detta skulle man ju kunna tro att är någonting positivt – men nej! Jag blir bara rastlös. Jag vill ha sus och dus omkring mig. Det gör mig på något märkligt vis lugn inombords.

Tur ändå att inse att på eftermiddagen när jag och Blake var ute och småmotionerade, så hade Helsingforsborna gett sig ut på gator och torg. Det var en massa folk på väg mot Fölisön. Ivrigt lapade de i sig solens sensuella strålar. Ett och annat glåmigt vintertryne fick sig nog en lätt bränna.

Vilken tur att vi bor i en vacker stad och dessutom i en väldigt vacker stadsdel. Tack för det!

Väl hemma igen tog jag på mig hörlurarna och spelade Marta Sánchez, och medan hon med sin förvånansvärt mäktiga pipa sjöng spanska poplåtar så försökte jag få någonting gjort.
Alltså tömde jag alla mina garderober och gick igenom mina förvånansvärt många klädesplagg. Vinterkläderna sorterades ur och vissa kläder som jag fann otjänliga hamnade helt enkelt i soporna.

Ja, på detta vis fördrev jag denna tradiga helgdag. Snart är det vardag igen!

Midsommar betyder ingenting för mig

Midsommarafton och jag är ensam hemma (med Blake) i kollektivet. Nio sovrum, två kök, ett vardagsrum, en balkong, en terrass samt en trädgård för bara mig och Blake.
Eller okej, vi går ju inte in i de andras sovrum dårå. Ville bara att det skulle låta flott.

Jo, jag fick veta häromdagen att jag nu står i en ’särskild’ bostadskö så jag väntar med spänning på att telefonen ska ringa. Det kan ta två månader. Eller fyra. Eller några veckor. Spänningen är olidlig och jag vet inte vad som väntar runt husknuten (bokstavligt talat, så att säga).

Jag trivs i kollektivet i Västra Baggböle, Helsingfors, men jag börjar längta efter att bo ensam igen (återigen: med Blake så klart). Vill kunna gå naken från dusch till klädkammare och jag vill kunna vänta med disken till efter att jag tagit en tupplur efter middagen. Och så vill jag inte behöva behöva plocka och städa efter andra. Skönt att bara ta hand om sin egen oreda.

Midsommar betyder ingenting för mig. Jag blir lika ’chockad’ varje år när någon frågar mig om mina midsommarplaner, eller berättar om sina, och jag frågar: ”När är det midsommar?” och h*n svarar: ”I övermorgon” eller nåt liknande.
Midsommar har aldrig varit min grej.