Etikett: telefonterror

SVARA I TELEFON!

Varför blir det så här hela tiden? ALLTID (nästan).
Jag skulle ringa ett samtal för att kolla att en faktura blivit betald på korrekt sätt då jag fått nys om att vissa bankuppgifter hos mottagaren förändrats (bla bla, ointressant). För att inte stressa över det så bestämde jag mig alltså för att ringa. Bara för att dubbelkolla och få ro i själen.

Kollade noga upp öppettiderna. Kundtjänsten håller öppet två dagar i veckan, tre timmar åt gången. *himlar med ögonen*
Okej. De öppnar klockan 12 på fredagar. (Vad är det för töntig tid?)
Laddar. Svettas p.g.a. telefonskräck. Slår in numret redan fem i så att jag bara ska kunna trycka på en ringknappen klockan TOLV:NOLLNOLL för att slippa köa.

En röst säger på tre språk: ”Fredagen den 14:e november är kundtjänsten stängd.”
Jag sliter inte mitt hår, eftersom jag är rädd om det, men jag svär. Oj, vad jag svär. Eftersom jag är en så lugn och mysig människa så kan ni inte föreställa er hurdan jag är när jag är rasande.

Om de har öppet två dagar i veckan, i sammanlagt sex små timmar, så KAN DE INTE HA NÅGON SOM SVARAR I TELEFON ENS DÅ?
VAD ÄR DETTA FÖR FUCKING JÄVLA SKIT? (Så låter jag när jag svär och jag gör det aldrig på finska. Det skulle bli alldeles för vulgärt.)

Jag kände att jag inte ville ge upp. Jag ville inte sitta hela helgen med ångest och ilska i kroppen så jag chansade. Jag skickade ett mail! Och jag var INTE otrevlig eller arg. Snarare mycket artig och nästan överhärlig i tonen.

45 minuter senare fick jag svar. WOW.
(Allt är i sin ordning! Jag kan sluta stressa.)

MEN! Det jobbar alltså folk där, så VARFÖR KAN DE DÅ INTE SVARA I TELEFONJÄVELN?

Foto: AI

Imponerande fastighetsskötare

Jag måste berätta om en vardagsgrej som hände.

I förrgår fick jag plötsligt stopp i avloppet OCH i toaletten (!). Stopp i avloppet händer ju då och då och det kan jag fixa, trots att det tar emot då jag är lite lättäcklad, men toaletten var nåt nytt för mig.

Då skulle jag ringa till fastighetsskötaren men då hände det som händer ibland: jag drabbades av fruktansvärd telefonskräck.
I två dygn kämpade jag med att samla mod och bli av med skräcken (tack och lov har vi en toalett i källaren, bredvid bastuavdelningen). *puh*

Men så i morse hade jag samlat tillräckligt med mod så klockan 08:04 ringde jag (samtalet tog en minut). Klockan 08:22 kom fastighetsskötaren (en jättetrevlig man runt 60). Klockan 08:28 funkade toaletten som den skulle.
Så här snabbt gick det att bli av med en massa ångest. *himlar med ögonen*

Medan han sedan gullade med hundarna så ställde jag lite frågor.
”Men om det är stopp här så måste det väl även vara stopp på våningarna nedanför, eftersom det är ju samma rör, eller?”
”Nej, så här funkar det: detta rör (så pekade han mot väggen) går vågrätt hit till hörnet och där går sedan det ’allmänna’ röret lodrätt genom huset. Så i detta fall var stoppet i ’ditt’ vågräta rör.”
”Jistanes vad du kan”, sa jag, ”men detta är ju iofs ditt ’kneg’.” (Ja, jag sa ’kneg’ så där grabbigt (dock på finska: duuni), oss karlar emellan liksom.)
”Ja, det är ju det och jag har hållit på med detta i SÅ många år.”

Jag blir så imponerad av människor som kan saker som jag verkligen inte vet någonting om. Alla har vi vår plats i samhället.

Men tänk ändå vilken snabb fastighetsskötare vi har! Jag hann inte ens dricka upp mitt morgonkaffe innan det ringde på dörren. Wow!

Finlandssvenska ord och telefonskräck

Igår umgicks jag med ett glatt gäng finlandssvenskar. De talar så vacker gammaldags svenska; proper och elegant. Allting låter som poesi. De har också sina festliga egna ord och uttryck. Idag hörde jag bl.a:
– tuppen (toaletten)
– roskapåsa (med kort Å) (soppåse)
– dabbig (fånig, misslyckad)
– håsa (kort Å) (stressa)
– råddig (stökig)

Idag – efter ännu en sömnlös natt (mindre än två timmars sömn) – tog jag tag i en massa jobbiga göromål. Jag skrev igår kväll ner alla samtal som jag måste sköta (med min extrema och ologiska telefonskräck); telefonnummer, vilken tid jag ska/kan ringa, vad jag ska säga osv. Det är svårt att förstå för någon som inte lider av nämnda skräck, hur otroligt påfrestande det är att telefonera.
Men eftersom jag var trött och utmattad, och just därför förbannad, så prickade jag av halva min långa lista i ett nafs.
Jag är bäst när jag är arg, ty då får jag saker och ting gjorda.

Näst sista veckan i ”gruppterapin” startade idag och det var en känslomässigt rik, allvarsam men ändå rolig dag.

I morgon är en spännande dag.
Mer om det senare.

Jag säger ju det

Iphoneägare är mest nöjda och Nokiaägare minst nöjda med sina smarta telefoner, enligt en enkätundersökning som analysföretaget JD Powers gjort.

Amen jag säger ju det. Jag har haft min iPhone Moshe i nästan exakt två år och aldrig har jag varit så nöjd med en ’mobiltelefon’.
Det hela började med en fet Motorola – med både lucka och utdragbar antenn*. Därefter vandrade jag via Ericsson till Nokia till Sony Ericsson till Samsung (den värsta någonsin; hela menyn var särskriven (tänk ’telefon bok’) så jag sålde den efter två dagar) och för två år sedan fann jag herr iPhone. Lycka och kärlek.
Det enda jag ogillar är fortfarande det fula typsnittet i ”Anteckningar”. Fatta.
*Ska kolla om jag har den kvar.
Länkar: SvD, DN, DN