Den finska staden Järvenpää heter på svenska Träskända och i hela mitt liv har jag uttalat det fel. Jag har sagt ”tre-schen-da”, men när jag lyssnade på ett finlandssvenskt radioprogram så sa de ”träsk-ända” och det är ju logiskt om man vet vad ”järven-pää” betyder på finska.
Så otroligt pinsamt. Så vansinnigt uruselt av mig. Jag skäms.
Har i och för sig förmodligen aldrig uttalat Träskända högt, då jag aldrig haft anledning och jag har aldrig ens besökt staden, men när jag har läst det så har jag läst ”tre-schen-da”. SKÄMMIGT. Undrar vilka andra ord och ortsnamn jag ränner runt och uttalar fel.
Nu har jag lättat mitt hjärta så nu vänder jag blad och går vidare i livet. Dock med blossande kinder.
Visst har sommaren varit en smula tradig? Jag går mest och väntar på mina operationer, men det bara dröjer och dröjer och dröjer och det är väldigt stressande då det känns som att hela livet är satt på paus.
Hade dock en osedvanligt trevlig – och somrig – söndag. Träffade två underbara damer. Den ena talade finska och den andra finlandssvenska och jag i min tur brölade på med min vulgära västgötska stockholmska med finska inslag. Och samtliga förstod varandra. Det är Finland för mig. Tvåspråkigt. Läste just om Svenska Finlands befrielsefront i HBL och jag har lagt märke till deras klistermärken sedan länge och jag har ett tips: tillverka klistermärken med texten ”samma på svenska”. Dessa klistras sedan upp på dessa bedrövliga skyltar som finns här och där, med text på finska, engelska och ryska, men inte på svenska. Nån jäkla ordning får det väl ändå vara!
Min vän Christa har skrivit en bok om sin hjärnblödning, som naturligtvis förändrade hela livet. Rekommenderad läsning! (Se foto nedan.) En av operationerna som jag själv väntar på handlar just om att jag kan drabbas av en hjärnblödning om saken inte fixas. Så jag är som sagt väldigt stressad rent psykiskt.
Nu börjar jag nästan se fram emot hösten, ty en somrig dag gör ingen sommar.
Pink is the new black.”Ett blodkärl som brast”.En bög och två brudar.
Det är ingen hemlighet att jag i många frågor sympatiserar med Sannfinländarna, men jag har aldrig kunnat rösta på dem då jag vetat att det skulle komma en dag då de skulle komma att visa sitt rätta jag. Och nu kom ju den dagen, då de presenterade sitt nya ”finskhetsprogram”.
”Det ideal om tvåspråkighet som rått i årtionden och det orättvisa tvånget att lära sig svenska stör de finskspråkigas språkliga identifiering och självbild, förminskar finskans roll som samhällets gemensamma språk, orsakar en språkligt betungande skola och dåliga inlärningsresultat, binder språkval, gör språkkunskaperna snävare, rör till uppfattningen om det engelska språkets allmänbildande funktion, skadar avancemang i arbetslivet, skapar motstridiga förväntningar, skuldbelägger finskspråkiga och försämrar språkklimatet”, skriver partiet.”(Svenska Yle)
Detta får Sannfinländarna att kännas riktigt historielösa och ganska dumma i huvudet, helt enkelt.
”Sannfinländarnas finskhetsprogram är mycket obehagligt, ja rent av skrämmande och vittnar om en oerhört snäv syn på det land vi byggt tillsammans, sida vid sida.”
Som tvåspråkig finländare från Sverige, numera boende i Finland, vet jag vad språket betyder för såväl finskspråkiga i Sverige, som svenskspråkiga i Finland. Språket är a och o – eller a och ö, som jag envist brukar säga.
Därför har det aldrig blivit aktuellt med Sannfinländarna för min del. Därför är jag glad och stolt över att vara SFP-medlem och lite extra stolt över att ha ställt upp i kommunalvalet för detta parti.
Kan vi inte protestera lite? Kan vi inte envist bara tala svenska (hur bra finska vi än må tala) vid myndighetskontakter, på vårdcentralen, i matbutiken o.s.v.? Det är dags att ta i med hårdhandskarna mot denna idioti.
Denna lilla filmsnutt tycker jag är bra. Passande musik också.
Nu ska jag bjuda på ännu ett av mina episka språkrelaterade inlägg, och det gå ju ni igång på!
Idag på jobbet överhörde jag en far som talade med sitt barn. De var svenskspråkiga och talade alltså svenska med varandra. Det lät ungefär så här: ”Bla bla, på svenska, bla bla, lumilauta. Lite mer bla bla på svenska, bla bla lumilauta.”
Då kom jag att tänka på att det inte finns nåt svenskt ord för snowboard. (Väl?) Så fattigt!
Så när man talar om en snowboard så varför ska man använda det engelska ordet när det andra inhemska språket har ett eget ord? Alltså sa så klart dessa finlandssvenskar ”lumilauta” istället för ”snowboard”.
LUMILAUTA=SNÖBRÄDA. (Rak översättning.)
I finskan hittar man gärna på egna ord för saker och ting, istället för att göra sig till med engelska ord och uttryck. Det tycker jag är festligt! Varför gå över ån efter vatten, liksom?
Fotot har ingenting med inlägget att göra. Det är bara Blake som tittar på Bamse.
Idag blev det så där tokigt igen, flera gånger. Alltså att finlandssvenskar i butiken där jag arbetar just nu, talade svenska sinsemellan och sedan finska till mig.
Och alltid blir de lika glada och förvånade när jag svarar på brötig stockholmsk västgötska. Vid ett tillfälle var samtliga (!) i butiken svenskspråkiga. Mitt öra snappar upp allt! Då printade jag dessa för min namnbricka->. Det kändes så himla komiskt alltihop. ”Vi talar även svenska här hos oss”, kvittrade jag sedan.
Språk är lajbans. Ett språk är ett helt eget universum, som jag brukar säga. Och i Finland talar vi svenska. Också.
Det var även ett par grabbar från Sverige som talade värmländska (eller nåt) med varandra och sedan kämpade med finskan med mig. De blev lyckliga när jag svarade på svenska.
Min chef blev lite imponerad.
Det verkar bo fler svenskspråkiga i Åggelby där jag arbetar nu, än i slummen där jag jobbade tidigare. Bra så. Mindre arabiska. Mer svenska.
