Den finska staden Järvenpää heter på svenska Träskända och i hela mitt liv har jag uttalat det fel. Jag har sagt ”tre-schen-da”, men när jag lyssnade på ett finlandssvenskt radioprogram så sa de ”träsk-ända” och det är ju logiskt om man vet vad ”järven-pää” betyder på finska.
Så otroligt pinsamt. Så vansinnigt uruselt av mig. Jag skäms.
Har i och för sig förmodligen aldrig uttalat Träskända högt, då jag aldrig haft anledning och jag har aldrig ens besökt staden, men när jag har läst det så har jag läst ”tre-schen-da”. SKÄMMIGT. Undrar vilka andra ord och ortsnamn jag ränner runt och uttalar fel.
Nu har jag lättat mitt hjärta så nu vänder jag blad och går vidare i livet. Dock med blossande kinder.
Jag kom att tänka på detta (igen) då jag av en händelse träffade ett par karlar från Belgien för ett par kvällar sedan. De var fransktalande och vi talade om det här med hur viktigt språket är. Ens känslospråk, så att säga.
Tänk att Sverige tvingade sverigefinskar att överge finskan. Så förfärligt. Allt skulle raderas. Jag har kusiner i Sverige som inte talar ett ord finska. (Eller max ”moi mukulat”.) Tack och lov lärde mina föräldrar mig finska.
Och all mobbing sen! Ett av mina första barndomsminnen är av att föräldrarna var på ett möte i skolan då där förekom mobbing av de finska eleverna. Det var lärarinnan Inger Svensson (som såg ut exakt lika grå som namnet antyder) och rektorn, vill jag minnas. De mobbade alla elever med finsk härkomst.
Just därför är jag politiskt aktiv i denna fråga, då jag vet vad språket betyder för en människa. För de finsktalande i Sverige och för de svensktalande här i Finland. Språket är a och o. (Eller a och ö, som jag brukar säga.)
Detta kom jag att tänka på när jag träffade belgarna. Och jag impade på dem med min usla, men välmenande, franska.
Det blev (hittills) en bra – men en smula tröttsam – vecka det här. Mina sömnproblem, nej!, mitt sömnHANDIKAPP, gjorde sig påmint. Inte bra. Gjorde klart på nya jobbet att jag rent fysiskt inte kan jobba annat än väldigt regelbundna tider. Annars blir min rytm uppfu*kad. Helt okej.
[Bildbevis nedan]
Blake var med mig på jobbet. Till allas stora glädje, ska tilläggas.
Kvällstid har vi kollat på serien The Crown på Netflix. Blake har ju upptäckt det här med att det ”rör sig” på skärmen och inte minst noterar han när djur visas i bild. I The Crown dyker det konstant upp hundar och hästar, så Blake gillar serien även han.
Igår klippte jag mig i stadsdelen Gårdsbacka, så nu ser jag ut i håret som alla förortsblattar.
Idag besökte jag Svenska litteratursällskapet där jag träffade två viktiga personer från Åbo Akademi. De kontaktade mig, via min fantastiska blogg, för ett halvår sedan och ville ha med mig i ett slags projekt som innehåller de flesta komponenter som gör mig glader: musik, språk och till och med en smula politik. Musiken (i det svenskspråkiga Finland) var nu grunden i det hela ändå.
Jag berättade allt om mitt enorma musikintresse och om ”musiken i vardagen”, som projektet kallas. Ni kan ju tänka er vilken mundiarré jag drabbades av när de frågade varför jag har ”personligt, pop och politik” som bloggslogan, när jag just hade förklarat att jag inte gillar att man blandar ihop musik och politik. (”Var sak på sin plats!” är ett bra motto på samtliga plan här i livet.)
Jag avskyr som bekant att någon vokalist som levt i en skyddad bubbla fullproppad med likasinnade i hela sitt liv plötsligt ska börja diktera för ”mannen på gatan” vad han ska tycka och tänka om saker och ting, som Vokalisten inte har någon erfarenhet av alls. Oj, vad jag tog ton. Skämt åsido. ”Kändisars” så kallade åsikter kastar jag omedelbart i soptunnan. Trots mina lugna nordiska gener så är jag väldigt passionerad när jag GÅR IGÅNG.
Jag fick tala om hur mycket jag saknar LP-skivans tid. Ni vet de där gyllene åren innan musik blev slit-och-släng, då man noga inhandlade sin musik och sedan lyssnade från början till slut, samt läste texterna i konvolutet. Man skippade inte de där spåren som inte kändes så intressanta där och då på studs. Det är ju de där mellanspåren som lever kvar än idag, i skymundan. Pärlorna finns mellan hitsen, helt enkelt.
Vi talade om hur mycket jag älskar Eurovision och om det att det intresset kom till av att jag älskar och fascineras av allt som har med språk att göra (ja, ni hör ju själva hur jag fick kombinera allt jag diggar). Samt om hur språkintresset vaknade av att jag växte upp i en tvåspråkig miljö och tidigt insåg att saker och ting inte alltid går att översätta, trots att man använder de ”rätta” orden, eftersom ett språk är så komplext med känslor, traditioner, historia etc. etc.
Jag fick tala om mitt stora karaokeintresse och om hur denna ”obetydliga” lilla hobby botade min sociala fobi och allmänna människoskräck. (Och om min signaturmelodi ”Det börjar verka kärlek banne mig”.)
Och eftersom temat i grunden var finlandssvenskt så sa jag också att jag ogillar att de på finlandssvensk radio om och om igen spelar gamla rikssvenska hits när jag hellre vill upptäcka för mig nya finlandssvenska vokalister (som sjunger på dialekt! eftersom jag går igång på dialekter). Och eftersom jag är som jag är så lade jag till att jag på samma sätt avskyr att de finlandssvenska dagstidningarna är så fruktansvärt Sverigebesatta. ”Om jag vill läsa om Sverige så kan jag göra det på svenska nyhetssiter. I finlandssvenska medier vill jag läsa om FINLAND på SVENSKA.”
Och allra sist fick jag sagt att jag hatar och föraktar allt som har att göra med Hip hop och rap. ”Varför då?” ”Det är aggressivt och texterna är människofientliga och våldsamma.” Ja, så är det. Och jag står för min gaggiga åsikt. Jag tackade för kaffet och gick.
För ett tag sedan var ”jag och grabbarna” på (mitt livs första) hockeymatch, vilket var en upplevelse. I veckan gjorde vi nåt som låg lite mer inom ramarna (pun intended) för min comfort zone. Vi gick nämligen på Sinebrychoffs konstmuseum. Ska inte låtsas vara nån konstkännare men jag vet att uppskatta fina och fula och gamla ting. Huvudutställning med Lucas Cranachs verk och på våning två Sinebrychoffs ’hemmuseum’ med bland annat Picasso och Rembrandt. Det var flott och de gamla trägolven knarrade härligt i det fina före detta hemmet på Bulevarden.
Luciano Borzone
Jag blev väldigt förtjust i denne unge man. Målningen heter Porträtt av en man och konstnären Luciano Borzone. Vem var denne bildsköne man? Vad tänkte han på? Varför såg han så uppgiven ut?
Sånt tänker jag på när jag ser konst eller nåt… gammalt. Tänk att även den personen hade ett liv fyllt av glädje och ångest och allt däremellan. Idag spelar den där ångesten ingen roll (inte glädjen heller) och det är trösterikt på något vis.
Har ni tänkt på ordet KONST? KONSTigt. Det är lite lustigt. Jag tänker mycket på ord också. Två av mina favoritord är: ANDEDRÄKT och AVSLÖJA. Smaka på dem. Ande-dräkt. Av-slöja. Fiffiga grejer!
Dagens inlägg är på finska. Läs (om du kan) så förstår du varför…
Välillä tämä maamme upea kaksikielisyys menee hukkaan, kun olettaa että tuntematon vastaantulija on (pelkästään) suomenkielinen. Esimerkiksi uudessa kerrostalossani kun pirteänä tervehdin uusia naapureita (suomeksi) ja sitten he kuulevat että puhun ruotsia koirani kanssa ja minä kuulen että he puhuvat sitä samaa lastensa kanssa. Sitten molemmille nousee pieni hymy huulille.
Tai toinen esimerkki. Tutustuin muutama päivä sitten yhteen jäbään (suomenkielisessä miljöössä) ja sitten hän ohimennen mainitsi, että oli käynyt ruotsinkielistä koulua, joten minä sitten kun seuraavan kerran tapasimme puhuin hänelle ruotsia ja aurinko nousi naamalleen ja hän vaihtoi kesken lauseen äidinkielelleen ja puhui niin saakelin kaunista suomenruotsia että huh-huh.
Kieli on tärkeä asia. Ilman kieltä olemme ”vain” eläimiä.
Kuten tässä lippulappusessa sanotaan: maassamme meillä on etuoikeus käyttää kahta kansallista kieltä.
