När jag studerade spanska för 20 år sedan gjorde jag bort mig en gång när jag skulle översätta en text från spanska till svenska och jag skrev ”Bolivien” istället för ”Bolivia”. Har skämts över detta ända sedan dess.
Men! Igår när jag såg presidentvalsdebatten mellan de två kvarvarande kandidaterna så hörde jag Alexander Stubb säga ”Zambien” och ”Namibien”, istället för ”Zambia” och ”Namibia”, så nu skäms jag inte längre.
Jag var trots allt bara en väldigt ung, enkel medborgare medan han är en mogen PRESIDENTKANDIDAT.
Det är ingen hemlighet att jag i många frågor sympatiserar med Sannfinländarna, men jag har aldrig kunnat rösta på dem då jag vetat att det skulle komma en dag då de skulle komma att visa sitt rätta jag. Och nu kom ju den dagen, då de presenterade sitt nya ”finskhetsprogram”.
”Det ideal om tvåspråkighet som rått i årtionden och det orättvisa tvånget att lära sig svenska stör de finskspråkigas språkliga identifiering och självbild, förminskar finskans roll som samhällets gemensamma språk, orsakar en språkligt betungande skola och dåliga inlärningsresultat, binder språkval, gör språkkunskaperna snävare, rör till uppfattningen om det engelska språkets allmänbildande funktion, skadar avancemang i arbetslivet, skapar motstridiga förväntningar, skuldbelägger finskspråkiga och försämrar språkklimatet”, skriver partiet.”(Svenska Yle)
Detta får Sannfinländarna att kännas riktigt historielösa och ganska dumma i huvudet, helt enkelt.
”Sannfinländarnas finskhetsprogram är mycket obehagligt, ja rent av skrämmande och vittnar om en oerhört snäv syn på det land vi byggt tillsammans, sida vid sida.”
Som tvåspråkig finländare från Sverige, numera boende i Finland, vet jag vad språket betyder för såväl finskspråkiga i Sverige, som svenskspråkiga i Finland. Språket är a och o – eller a och ö, som jag envist brukar säga.
Därför har det aldrig blivit aktuellt med Sannfinländarna för min del. Därför är jag glad och stolt över att vara SFP-medlem och lite extra stolt över att ha ställt upp i kommunalvalet för detta parti.
Kan vi inte protestera lite? Kan vi inte envist bara tala svenska (hur bra finska vi än må tala) vid myndighetskontakter, på vårdcentralen, i matbutiken o.s.v.? Det är dags att ta i med hårdhandskarna mot denna idioti.
Denna lilla filmsnutt tycker jag är bra. Passande musik också.
Jag kom att tänka på detta (igen) då jag av en händelse träffade ett par karlar från Belgien för ett par kvällar sedan. De var fransktalande och vi talade om det här med hur viktigt språket är. Ens känslospråk, så att säga.
Tänk att Sverige tvingade sverigefinskar att överge finskan. Så förfärligt. Allt skulle raderas. Jag har kusiner i Sverige som inte talar ett ord finska. (Eller max ”moi mukulat”.) Tack och lov lärde mina föräldrar mig finska.
Och all mobbing sen! Ett av mina första barndomsminnen är av att föräldrarna var på ett möte i skolan då där förekom mobbing av de finska eleverna. Det var lärarinnan Inger Svensson (som såg ut exakt lika grå som namnet antyder) och rektorn, vill jag minnas. De mobbade alla elever med finsk härkomst.
Just därför är jag politiskt aktiv i denna fråga, då jag vet vad språket betyder för en människa. För de finsktalande i Sverige och för de svensktalande här i Finland. Språket är a och o. (Eller a och ö, som jag brukar säga.)
Detta kom jag att tänka på när jag träffade belgarna. Och jag impade på dem med min usla, men välmenande, franska.
Jag skulle uträtta ett bankärende i morse. Bredvid mig i kön satt en ung kvinna med sitt barn i barnvagn. De växlade så fint mellan svenska och finska. ”Nyt syödään vadelmaa” (”nu äter vi hallon”) och ”filten ska vara på”. ”Vadelma”, svarade barnet, ”lisää!” (”mer!”) på bebisspråk, och tillade på svenska: ”Tack, tack.” Kön var lång och barnet skulle ta sig en tupplur. ”No nyt sanon hyvää yötä” (”Nu säger jag god natt”), sa kvinnan. Barnet svarade på svenska: ”God natt, mamma”.
Det var så gulligt. Vilket språkbad!
Sedan blev jag äntligen betjänad och den trevliga kvinnan bakom disken frågade mig på finska om mitt telefonnummer är *det och det*. Då rabblade jag upp numret för mig själv, på svenska, och svarade att ”ja, det stämmer”. (Trots min goda finska så är det här med telefonnummer en kategori för sig.) Hon fattade vinken och fortsatte att betjäna mig på finska, men hon gav mig alla viktiga papper etc. på svenska. God service helt enkelt.
Nu ska jag bjuda på ännu ett av mina episka språkrelaterade inlägg, och det gå ju ni igång på!
Idag på jobbet överhörde jag en far som talade med sitt barn. De var svenskspråkiga och talade alltså svenska med varandra. Det lät ungefär så här: ”Bla bla, på svenska, bla bla, lumilauta. Lite mer bla bla på svenska, bla bla lumilauta.”
Då kom jag att tänka på att det inte finns nåt svenskt ord för snowboard. (Väl?) Så fattigt!
Så när man talar om en snowboard så varför ska man använda det engelska ordet när det andra inhemska språket har ett eget ord? Alltså sa så klart dessa finlandssvenskar ”lumilauta” istället för ”snowboard”.
LUMILAUTA=SNÖBRÄDA. (Rak översättning.)
I finskan hittar man gärna på egna ord för saker och ting, istället för att göra sig till med engelska ord och uttryck. Det tycker jag är festligt! Varför gå över ån efter vatten, liksom?
Fotot har ingenting med inlägget att göra. Det är bara Blake som tittar på Bamse.
