Jag måste berätta en rolig sak som handlar om språk (ett av mina favoritämnen).
Min FFF (Fantastiska Finskspråkiga så kallade Fruga), som faktiskt egentligen är till hälften svenskspråkig men som dessvärre, likt så många andra, har börjat tappa minoritetsspråket (men hon talar mycket god svenska och förstår alltid vad jag säger när mitt finska ordförråd inte räcker till). *Puh*. Det blev ett onödigt långt intro.
I alla fall. Hon berättade just att i natt drömde hon att hon tillsammans med min hund Blake blev jagad av lejon och ”frugan” sa på finska: ”Gå och göm dig i huset” men så insåg hon att Blake ju är svenskspråkig så då hojtade hon samma sak på svenska.
”Jag trodde aldrig att det svenska språket skulle rädda livet på mig och Blake.” *puh*
Vad lär vi oss av detta? Lär er så många språk som möjligt!
När jag studerade spanska för 20 år sedan gjorde jag bort mig en gång när jag skulle översätta en text från spanska till svenska och jag skrev ”Bolivien” istället för ”Bolivia”. Har skämts över detta ända sedan dess.
Men! Igår när jag såg presidentvalsdebatten mellan de två kvarvarande kandidaterna så hörde jag Alexander Stubb säga ”Zambien” och ”Namibien”, istället för ”Zambia” och ”Namibia”, så nu skäms jag inte längre.
Jag var trots allt bara en väldigt ung, enkel medborgare medan han är en mogen PRESIDENTKANDIDAT.
Det är ingen hemlighet att jag i många frågor sympatiserar med Sannfinländarna, men jag har aldrig kunnat rösta på dem då jag vetat att det skulle komma en dag då de skulle komma att visa sitt rätta jag. Och nu kom ju den dagen, då de presenterade sitt nya ”finskhetsprogram”.
”Det ideal om tvåspråkighet som rått i årtionden och det orättvisa tvånget att lära sig svenska stör de finskspråkigas språkliga identifiering och självbild, förminskar finskans roll som samhällets gemensamma språk, orsakar en språkligt betungande skola och dåliga inlärningsresultat, binder språkval, gör språkkunskaperna snävare, rör till uppfattningen om det engelska språkets allmänbildande funktion, skadar avancemang i arbetslivet, skapar motstridiga förväntningar, skuldbelägger finskspråkiga och försämrar språkklimatet”, skriver partiet.”(Svenska Yle)
Detta får Sannfinländarna att kännas riktigt historielösa och ganska dumma i huvudet, helt enkelt.
”Sannfinländarnas finskhetsprogram är mycket obehagligt, ja rent av skrämmande och vittnar om en oerhört snäv syn på det land vi byggt tillsammans, sida vid sida.”
Som tvåspråkig finländare från Sverige, numera boende i Finland, vet jag vad språket betyder för såväl finskspråkiga i Sverige, som svenskspråkiga i Finland. Språket är a och o – eller a och ö, som jag envist brukar säga.
Därför har det aldrig blivit aktuellt med Sannfinländarna för min del. Därför är jag glad och stolt över att vara SFP-medlem och lite extra stolt över att ha ställt upp i kommunalvalet för detta parti.
Kan vi inte protestera lite? Kan vi inte envist bara tala svenska (hur bra finska vi än må tala) vid myndighetskontakter, på vårdcentralen, i matbutiken o.s.v.? Det är dags att ta i med hårdhandskarna mot denna idioti.
Denna lilla filmsnutt tycker jag är bra. Passande musik också.
Jag kom att tänka på detta (igen) då jag av en händelse träffade ett par karlar från Belgien för ett par kvällar sedan. De var fransktalande och vi talade om det här med hur viktigt språket är. Ens känslospråk, så att säga.
Tänk att Sverige tvingade sverigefinskar att överge finskan. Så förfärligt. Allt skulle raderas. Jag har kusiner i Sverige som inte talar ett ord finska. (Eller max ”moi mukulat”.) Tack och lov lärde mina föräldrar mig finska.
Och all mobbing sen! Ett av mina första barndomsminnen är av att föräldrarna var på ett möte i skolan då där förekom mobbing av de finska eleverna. Det var lärarinnan Inger Svensson (som såg ut exakt lika grå som namnet antyder) och rektorn, vill jag minnas. De mobbade alla elever med finsk härkomst.
Just därför är jag politiskt aktiv i denna fråga, då jag vet vad språket betyder för en människa. För de finsktalande i Sverige och för de svensktalande här i Finland. Språket är a och o. (Eller a och ö, som jag brukar säga.)
Detta kom jag att tänka på när jag träffade belgarna. Och jag impade på dem med min usla, men välmenande, franska.
Jag skulle uträtta ett bankärende i morse. Bredvid mig i kön satt en ung kvinna med sitt barn i barnvagn. De växlade så fint mellan svenska och finska. ”Nyt syödään vadelmaa” (”nu äter vi hallon”) och ”filten ska vara på”. ”Vadelma”, svarade barnet, ”lisää!” (”mer!”) på bebisspråk, och tillade på svenska: ”Tack, tack.” Kön var lång och barnet skulle ta sig en tupplur. ”No nyt sanon hyvää yötä” (”Nu säger jag god natt”), sa kvinnan. Barnet svarade på svenska: ”God natt, mamma”.
Det var så gulligt. Vilket språkbad!
Sedan blev jag äntligen betjänad och den trevliga kvinnan bakom disken frågade mig på finska om mitt telefonnummer är *det och det*. Då rabblade jag upp numret för mig själv, på svenska, och svarade att ”ja, det stämmer”. (Trots min goda finska så är det här med telefonnummer en kategori för sig.) Hon fattade vinken och fortsatte att betjäna mig på finska, men hon gav mig alla viktiga papper etc. på svenska. God service helt enkelt.
