Språket är A och Ö

Det här med mitt hjärteämne SPRÅKET.

Jag kom att tänka på detta (igen) då jag av en händelse träffade ett par karlar från Belgien för ett par kvällar sedan. De var fransktalande och vi talade om det här med hur viktigt språket är. Ens känslospråk, så att säga.

Tänk att Sverige tvingade sverigefinskar att överge finskan. Så förfärligt. Allt skulle raderas. Jag har kusiner i Sverige som inte talar ett ord finska. (Eller max ”moi mukulat”.) Tack och lov lärde mina föräldrar mig finska.

Och all mobbing sen! Ett av mina första barndomsminnen är av att föräldrarna var på ett möte i skolan då där förekom mobbing av de finska eleverna. Det var lärarinnan Inger Svensson (som såg ut exakt lika grå som namnet antyder) och rektorn, vill jag minnas. De mobbade alla elever med finsk härkomst.

Just därför är jag politiskt aktiv i denna fråga, då jag vet vad språket betyder för en människa. För de finsktalande i Sverige och för de svensktalande här i Finland. Språket är a och o. (Eller a och ö, som jag brukar säga.)

Detta kom jag att tänka på när jag träffade belgarna. Och jag impade på dem med min usla, men välmenande, franska.

black and white book business close up
Photo by Pixabay on Pexels.com

Språkbad i vardagen

Bilden har inget med inlägget att göra.

Jag skulle uträtta ett bankärende i morse. Bredvid mig i kön satt en ung kvinna med sitt barn i barnvagn. De växlade så fint mellan svenska och finska. ”Nyt syödään vadelmaa” (”nu äter vi hallon”) och ”filten ska vara på”. ”Vadelma”, svarade barnet, ”lisää!” (”mer!”) på bebisspråk, och tillade på svenska: ”Tack, tack.” Kön var lång och barnet skulle ta sig en tupplur. ”No nyt sanon hyvää yötä” (”Nu säger jag god natt”), sa kvinnan. Barnet svarade på svenska: ”God natt, mamma”.

Det var så gulligt. Vilket språkbad!

Sedan blev jag äntligen betjänad och den trevliga kvinnan bakom disken frågade mig på finska om mitt telefonnummer är *det och det*. Då rabblade jag upp numret för mig själv, på svenska, och svarade att ”ja, det stämmer”. (Trots min goda finska så är det här med telefonnummer en kategori för sig.) Hon fattade vinken och fortsatte att betjäna mig på finska, men hon gav mig alla viktiga papper etc. på svenska. God service helt enkelt.

Snöbräda?

Nu ska jag bjuda på ännu ett av mina episka språkrelaterade inlägg, och det gå ju ni igång på!

Idag på jobbet överhörde jag en far som talade med sitt barn. De var svenskspråkiga och talade alltså svenska med varandra. Det lät ungefär så här: ”Bla bla, på svenska, bla bla, lumilauta. Lite mer bla bla på svenska, bla bla lumilauta.”

Då kom jag att tänka på att det inte finns nåt svenskt ord för snowboard. (Väl?) Så fattigt!

Så när man talar om en snowboard så varför ska man använda det engelska ordet när det andra inhemska språket har ett eget ord? Alltså sa så klart dessa finlandssvenskar ”lumilauta” istället för ”snowboard”.

LUMILAUTA=SNÖBRÄDA. (Rak översättning.)

I finskan hittar man gärna på egna ord för saker och ting, istället för att göra sig till med engelska ord och uttryck. Det tycker jag är festligt! Varför gå över ån efter vatten, liksom?

Fotot har ingenting med inlägget att göra. Det är bara Blake som tittar på Bamse.

Tala svenska!

Idag blev det så där tokigt igen, flera gånger.
Alltså att finlandssvenskar i butiken där jag arbetar just nu, talade svenska sinsemellan och sedan finska till mig.

Och alltid blir de lika glada och förvånade när jag svarar på brötig stockholmsk västgötska.
Vid ett tillfälle var samtliga (!) i butiken svenskspråkiga. Mitt öra snappar upp allt!
Då printade jag dessa för min namnbricka->.
Det kändes så himla komiskt alltihop.
”Vi talar även svenska här hos oss”, kvittrade jag sedan.

Språk är lajbans. Ett språk är ett helt eget universum, som jag brukar säga.
Och i Finland talar vi svenska. Också.

Det var även ett par grabbar från Sverige som talade värmländska (eller nåt) med varandra och sedan kämpade med finskan med mig. De blev lyckliga när jag svarade på svenska.

Min chef blev lite imponerad.

Det verkar bo fler svenskspråkiga i Åggelby där jag arbetar nu, än i slummen där jag jobbade tidigare. Bra så.
Mindre arabiska. Mer svenska.

Finsk måndag

Äntligen måndag. Jag älskar vardagen och avskyr påtvingade helger, som valborg eller 1 maj eller vad det nu var för sossetrams som vi just var tvungna att genomlida.
Usch.

Jag hittade en gammal pärm med tidningsurklipp från 1992. Där fanns en folder med bilder och intervjuer med den finska favoriten Kikka (RIP). Jag blev eld och lågor och gjorde ett kollage.
Jag kanske borde skriva ett längre inlägg om varför jag älskar Kikka, men här är ett inlägg från i fjol, i samband med att det gjordes en radiodokumentär om denna legendar: Kikka!

Jag lyssnar för övrigt väldigt mycket på finsk musik just nu; det görs så vansinnigt mycket bra POP i det här landet och det är ack så synd att så väldigt få människor förstår det skogstokiga finska språket. Jag tackar dagligen mina föräldrar för att de lärde mig finska. Även om min finska är långt, långt ifrån perfekt.
1000 tack!

På den tiden (70- och 80-tal) var det superfult att tala finska i Sverige och jag har flera kusiner som hade föräldrar som inte var lika raka i ryggraden som mina – de talar ingen som helst finska idag.

Synd.

För dem.

Finskan är ett fantastiskt språk. Men ja, svenskan är – och kommer alltid att vara – mitt förstaspråk. Det vill säga det språk som jag tänker på, drömmer på, och inte minst RÄKNAR PÅ.

Dessa fyra album har jag just nu på shuffle:

Paula Koivuniemi ”Elämästä”
Laura Voutilainen ”Miks ei”
Sanni ”Trippi”
Antti Tuisku ”Valittu kansa”

Lyssna på dessa alster om du vill höra god finsk – nutida – musik.