drömmar – Kim da Costa

Anteckningar sista måndagen i juli

Jag som ofta lider av allvarliga sömnproblem är extra glad när jag har en bra sömnperiod, vilket jag har just nu. Trots värmeböljan. Eller kanske tack vare den?
Vad som sker när jag äntligen sover ordentligt är att jag drömmer väldigt klara, tydliga drömmar. Ofta med återkommande ämnen och här är några av dem:

Att jag flyttar – jag flyttar jätteofta i mina nattliga drömmar
Att jag går vilse. Detta är kanske min allra mest återkommande dröm. Jag är vilse och/eller jag lyckas inte ta mig framåt. Ibland sitter jag fast rent fysiskt och ibland lyckas jag bara inte röra mig
Att jag har en kärlek i mitt liv. Ibland är det en gammal kärlek (från 20 eller till och med 30 år sedan) och ibland är det någon som jag inte känner igen

Man måste ju inte vara psykolog eller psykiater eller hjärndoktor för att lyckas analysera dessa drömmar… Jag förstår. Jag känner mig otrygg, stampande och ensam. Så enkelt är det.

— — —

Jag har ju gnällt ganska mycket på kaosserien And Just Like That… men jag är inte den som bara vill gnälla. Det senaste avsnittet (säsong 3, episod 9) var betydligt bättre än de tidigare. Plötsligt andades serien lite Sex and the City.
Jag nämnde i något inlägg att jag gillar att kolla på andra som ”hat-tittar” på denna sopiga serie och då nämnde jag en dam vid namn Lina.
Nu har jag hittat en kul ung man också. Han kallar sig DerrickDuck och hans videor är så roliga. Han gör någonting mycket ”maskulint” medan han sågar serien. Han kanske hugger ved eller tvättar bilen. Humor på min nivå.
Kolla in honom.

— — —

Tack för idag, vi hörs i morgon.
Jag ska försöka skriva några rader varje dag den här veckan. Till just DIN enorma glädje!

Foto: Kim da Costa – pojkarna, arkivbild

Det är inte nyttigt för en man att leva ensam

Jag måste skriva ner min fantastiska dröm innan jag glömmer den.

Som jag har sagt många gånger: det är inte nyttigt för en man att leva ensam. Då blir det så här.

Varning för (mycket) lätt homoerotiska (eller snarare -romantiska) inslag.

Jag vandrade längs en motorväg med en portfölj i handen och kom fram till en mur och jag visste att jag kunde ta en genväg genom att hoppa över den, vilket jag tydligen hade gjort många gånger tidigare.

Jag märkte att en man dök upp bakom mig, även han med en portfölj (vet inte vad just portföljerna symboliserar). Han hoppade raskt över muren men jag lyckades inte så han hjälpte mig. Jag sa (på finska, och jag drömmer väldigt sällan på finska) att ”kroppen fungerar inte som den ska efter en ryggoperation”. Den unge mannen hjälpte mig upp och då såg jag hur attraktiv han var. Han såg lite polsk ut. (Jag har haft många polacker i mitt liv, inklusive ingifta släktingar, så jag vet hur polacker ser ut – ofta väldigt heta.)

Vi gick tillsammans till nån liten barack där vi skulle lämna portföljerna och jag kände plötsligt en sådan dragningskraft till den här främlingen. Han tittade på mig med sina blå ögon (mjukt, ljusbrunt hår och två nyanser mörkare hud än min egen) och han ställde sig två decimeter framför mig. Han växlade över till engelska (tidigare hade han talat finska med en lätt brytning – polack!) och sa: ”I wouldn’t normally do this kind of thing, but…”

Detta råkar ju vara en av mina absoluta Pet Shop Boys-favoriter, så då började denna låt spela mitt i alltihop. -> https://www.youtube.com/watch?v=AnwREox5JrU…

”But what?” frågade jag.

”But can you..?” svarade han.

”Yes, I can feel it too…” sa jag släpigt.

Hans fylliga läppar var nu en decimeter från mina och jag lutade mig framåt för att möta dem och jag tror att jag kved till lite också.

Då ryggade han tillbaka och sa någonting i stil med: ”Jag vill inte att du ska tro att jag är en sån som kysser främlingar i baracker.”

”Inte jag heller”, svarade jag, ”men jag kan känna det du känner”.

Han tog ett steg mot mig, med ”den” blicken och då VAKNADE JAG TYVÄRR.

Angående det där med ”can you feel it too?” så är det knyckt direkt ur verkligheten. Trots att jag är så pryd och kysk så är jag ju inte helt ”oskyldig” (jag har ju till och med varit gift!). Jag har sagt så här vid fler än ett tillfälle när jag mött någon och vi likt magneter har dragits till varandra. Vilken underbar känsla. Tänk att få uppleva den igen innan livet är över.

Är nu helt förtjust i denne främling.

Tänk om jag kunde få till det nån gång snart… Singelliv i 5,5 år gör ingen gott. Den mentala hälsan blir lidande. Det pågår en ensamhetsepidemi i vårt samhälle och vi måste göra någonting åt den.

Med det sagt: ha en bra dag. Blake och jag ska ut på en runda och jag kommer att spana efter polacker.

Tala svenska med min hund, tack

Jag måste berätta en rolig sak som handlar om språk (ett av mina favoritämnen).

Min FFF (Fantastiska Finskspråkiga så kallade Fruga), som faktiskt egentligen är till hälften svenskspråkig men som dessvärre, likt så många andra, har börjat tappa minoritetsspråket (men hon talar mycket god svenska och förstår alltid vad jag säger när mitt finska ordförråd inte räcker till). *Puh*. Det blev ett onödigt långt intro.

I alla fall. Hon berättade just att i natt drömde hon att hon tillsammans med min hund Blake blev jagad av lejon och ”frugan” sa på finska: ”Gå och göm dig i huset” men så insåg hon att Blake ju är svenskspråkig så då hojtade hon samma sak på svenska.

”Jag trodde aldrig att det svenska språket skulle rädda livet på mig och Blake.” *puh*

Vad lär vi oss av detta? Lär er så många språk som möjligt!

Foto: Kim da Costa – Blake, min FFF och min bok.

Tatuering. Mardröm. Skräpmedia.

Mia Schem, som kidnappades när hon var på danspartaj och släpptes 55 dygn senare, har en ny tatuering: ”We will dance again. 7.10.23”

Hela kidnappningsdramat börjar på allvar sätta sig på mitt psyke. Vaknade nyss i den värsta av alla mardrömmar (i min värld).
Blake försvann när vi var ute på nån hundäng. Plötsligt var han bara borta.
Letade förtvivlat. Hittade nån gammal potatiskällare och där hittade jag en annan utmärglad hund som jag gav vatten och mat. Han var så ynklig men så tacksam.

Sedan vaknade jag av att jag hyperventilerade och så kände jag att Blake låg bredvid mig och då började jag nästan gråta.

Ni har kanske sett bilderna på Hamas-islamonazisterna som ger upp och blir tillfångatagna av de ”onda, onda” israelerna, och ni har kanske läst i våra skräptidningar att de tvingas klä av sig för att de ”onda, onda” israelerna vill förnedra terroristerna (som om de inte lyckas med det helt på egen hand).

Detta är så klart inte sant, men media älskar ju att vinkla, ljuga och förvränga.
De tvingas klä av sig för att visa att de inte bär självmordsvästar. Ja, ni vet, även detta fenomen tillhör ju deras ’palestinska’ skräpkultur. Att spränga sig själv och andra i bitar är ju lajbans.
Primitiva bestar.

Usch vad jag föraktar dagens ”journalister”. Ingen skam har de i kroppen. (Jättekonstigt att vi har ”alternativmedia”, eller hur?)

Avslutningsvis tycker jag att ni ska se detta klipp:
(Syns det inte så kan du klicka här.)

View this post on Instagram

A post shared by Dani Buller (@ask__dani)

En anspråkslös dröm

Jag måste skriva detta, för jag vill inte glömma det. Vaknade nyss. Mitt i en dröm.

Som ni kanske vet så har jag varit singel väääldigt länge. Jag drömde att jag var nykär.

Det var en person som jag tror hette Andreas eller Markus. Det var nåt vanligt svenskt namn med ett R i mitten.

Grejen var att han inte var ”min typ”, men vi umgicks i några dagar och sedan, en kväll på kammaren, så sa jag: ”Nu ska jag säga en sak. Jag vill inte att du svarar. Sedan lämnar jag rummet så du får tänka på det jag nyss sa. Sedan kommer jag tillbaka och vi fortsätter som om inget hänt.”

Och vad sa jag då? Jo. Jag tänkte i mitt stilla sinne: ”Kimsan, varför kan du aldrig bara hålla käften? Varför måste du hela tiden uttrycka dig? Nu kanske du sabbar allt igen.” Sedan sa jag: ”Jag trodde inte att det skulle kunna hända, men jag tror att jag skulle kunna bli kär i dig.” (Det var en lögn, för jag var redan kär. Jag kände fjärilarna.)

Jag lämnade rummet och hyperventilerade och när jag vände mig om så stod Andreas-Markus där och han omfamnade mig.

Kommer jag någonsin att få känna fjärilarna igen? Saknar dem.

Sedan satt vi i en röd soffa och jag började pladdra igen. Jag visste inte alls var Andreas-Markus stod politiskt, så jag tog en risk. Jag frågade: ”Såg du det där talet som Jimmie Åkesson höll igår?” Han svarade: ”Ja, och det var ju superbra!” Jag andades ut. ”Ja, han har ju ta mig tusan alltid rätt.” Då visste jag att jag var i sällskap av en tänkande människa.

(Brasklapp: jag kommer inte att rösta SD nästa gång heller. Men JÅ har ju rätt i allt han sagt och säger. Bara det här med att de flesta partier rakt upp och ner kopierar SD:s politik, samtidigt som de fördömer dem, säger ju en hel del.)

(När de inte är upptagna av att gulla med islamister, vill säga.)

Min ”fruga” hade också en biroll i denna dröm, men det beror nog på att hon varit bortrest i en vecka och jag saknar henne. (Ska träffa henne idag.) Blake var också med på ett hörn. Han brukar inte gilla män (förutom mig), men han gillade Andreas-Markus. *puh*

Tänk så tragiskt det är att jag upplever romantik endast i mina drömmar (när jag väl lyckas sova).

Jag måste f*n få till det snart. Any takers?

Har ni förresten upplevt detta fenomen? Du träffar en person som inte är ”din typ”, men ju mer du lär känna denna FANTASTISKA person, desto vackrare/stiligare blir han/hon? Samma sak när det gäller nån som är jättesnygg. Men de är ruttna inuti, och då blir de fula även på utsidan, hur ”snygga” de än må vara enligt boken. Jag har varit med om detta flera gånger.

Underbart är det att veta att det TROTS ALLT är insidan som räknas.

Ha en bra fredag och en god helg och Shabbat Shalom.

Låt din fina insida STRÅLA och BLÄNDA alla idioter, men dra till sig alla finingar!

male couple lying on bed — Photo by Ketut Subiyanto on Pexels.com