singelliv – Kim da Costa

Sånt som kan hända en regnig måndagsmorgon i augusti

Klockan var åtta denna morgon då jag nyvaken och med håret på ända gick ut i duggregnet för att rasta hundarna.
I ett hörn på hemgatan stod en ganska stilig man och han stirrade. Intensivt. Inte så där naturligt: ”Titta, där går en man med två gulliga hundar och han är lite söt han också”, utan väldigt påträngande intensivt. Inbjudande. Han vek inte med blicken.

Varje gång jag tittade upp så mötte jag hans fina bruna ögon. Hundarna gjorde sitt och vi gick en kort vända och när vi kom tillbaka stod mannen kvar och han stirrade fortfarande. Jag tog mod till mig och log och sa ”hej”. Han sken upp och sa ”hej” tillbaka.
Här skulle ju han ha tagit initiativet. Han borde ha sagt något mer. Jag tog emot bollen och jag sparkade den tillbaka till honom. Det var hans tur. Sparka den i mål! Men han sa inget mer. Han bara stirrade och smålog.

Hundarna och jag gick vidare hemåt. Trettio meter senare vände jag mig och den smilande mannen hade börjat gå åt andra hållet. Långsamt, långsamt gick han. Varför hade han stått där i hörnet? Vad hade han väntat på?

Han var som sagt tilldragande men han borde ha klippt sig lite och klätt sig lite annorlunda. Man måste inte klä sig som om man var på väg att vandra i fjällen, bara för att det regnar lite. Men hej, jag hade inte tackat nej till en regelrätt date.

Om han nu flirtade. Han kanske ville mörda mig? Han kanske tänkte att ”den där fjollan skulle jag vilja tortera och sedan stycka och hundarna skulle jag kunna äta upp”. Eller har jag sett för mycket på True Crime?

Foto: ChatGPT. Hundarna och jag. Ja, så här ser vi ut. Ungefär.

Söndagsdepp, 10 aug, 25

Det är så typiskt att detta händer just en söndag när du en aning deppig går för att handla lite hundmat. Bara lite snabbt. In och ut ur butiken för att sedan komma hem, mata hundarna och deppa vidare.

Naturligtvis får du ett storhandlande perfekt par framför dig i kassan. Hon är vacker och cirka 32. Han är stilig och runt 35. Det Perfekta Paret. De är solbrända. Förmodligen har de just kommit hem till stan efter en fantastisk sommar på stugan. Långa och naturligt vältränade – hälsosamma helt enkelt. Snyggt men ledigt klädda.
Men jistanes vad de handlar. De lassar upp vara efter vara. Delikatesser. Ovanliga burkar. Dyrt kött. Grönsaker i alla tänkbara färger och former. Och choklad. Jättemycket choklad.

När det blir dags att betala vet Den Perfekte Mannen inte vilket bankkort han ska använda. Plånboken svämmar över av kort och kontanter. Till slut tar han det kilometerlånga kvittot och sina överfulla medhavda kassar och vankar iväg. Kvinnan bredvid sig.
Jag betalar snabbt min hundmat och går ut ur butiken.

Jag ser det Perfekta Paret. De står vid sin supertjusiga röda bil, lassar in sina varor och hoppar in. Mannen kör. Nu far de hem till paradvåningen. Två perfekta välkammade barn kommer att springa mot dem över det knarrande golvet i det perfekta hemmet.

Men varför ser det Perfekta Paret så ledsna och olyckliga ut? Varför säger de ingenting till varandra? Är de ledsna över att semestern börjar gå mot sitt slut och de måste infinna sig på respektive perfekt arbetsplats? Är de olyckliga med varandra? Är de tysta för att de har sagt allt som finns att säga?

Jag kommer hem, matar hundarna, dricker ett glas citronvatten, sätter mig i soffan och skriver dessa rader.
Inte bitter, inte missunnsam.
Men kanske lite trött på livet som det ser ut just nu.

Foto: AI. Jag laddade upp en bild på mig själv och bad AI skapa ett bröllopsfoto där jag gifter mig med någon som ser ut som jag, och AI gav mig en fucking spegel!

Plötsligt överraskade sommaren

Det blev äntligen lite sommar, efter en väldigt trög start. Vi har 25-26 grader här i Helsingfors och då kan man med fördel sitta på balkongen med en god bok och den smarrigaste drycken som existerar – citronvatten. Väldigt rejält med citron, så att man grimaserar lite.
Hundarna flåsar och flämtar i skuggan, trots att de är mexikaner.

Just nu läser jag Bodil Malmstens Det är tvåhundrasextio mil mellan Finistère & Stockholm.
Jag har funderat mycket på saken och slutligen kommit fram till att Malmsten är min favoritförfattare. De tre böckerna från Finistère har jag läst om flera gånger; det jag gillar med Bodils böcker är att även när de ”inte handlar om någonting” så är språket och språkbruket så vackert och tilltalande. Jag flyter med och det känns som att jag befinner mig mitt i handlingen (även när det som sagt egentligen inte finns någon handling).

Ja, idag var jag alltså på biblioteket (vilken fantastisk uppfinning!) för att låna boken som jag läser just nu. Jag reserverade boken igår och i förmiddags fick jag ett meddelande om att boken väntade på mig (som sagt: vilken fantastisk uppfinning!).

Före biblioteket åt jag lunch med min vän Den Halvblinde Finlandssvenska Professorn. Vi gör det ungefär varannan månad och oftast äter vi buffé på Kaarti. Olika rätter dagligen och oftast riktigt smarrigt.
Idag åt jag först en rejäl tallrik fylld med olika slags sallader och därefter var jag egentligen redan mätt, men jag fortsatte med spenatsoppa med ägghalvor (vem älskar inte denna traditionella rätt?). Avslutningsvis lite potatismos och ugnsrostade grönsaker. Tyvärr var kantarellsåsen slut. Min vän hade sett fram emot just den, men vi var nöjda ändå.

Vid ett restaurangbord satt förresten ett mycket het man. Han utstrålade SEX. Jag kunde nästan känna doften av erotik. Eller kanske till och med pornografi.
Nej, det är inte lätt att leva i celibat – fantasin flyger iväg till oanade höjder.

Nu ska jag fortsätta läsa.

Foto: Kim da Costa

Det är inte nyttigt för en man att leva ensam

Jag måste skriva ner min fantastiska dröm innan jag glömmer den.

Som jag har sagt många gånger: det är inte nyttigt för en man att leva ensam. Då blir det så här.

Varning för (mycket) lätt homoerotiska (eller snarare -romantiska) inslag.

Jag vandrade längs en motorväg med en portfölj i handen och kom fram till en mur och jag visste att jag kunde ta en genväg genom att hoppa över den, vilket jag tydligen hade gjort många gånger tidigare.

Jag märkte att en man dök upp bakom mig, även han med en portfölj (vet inte vad just portföljerna symboliserar). Han hoppade raskt över muren men jag lyckades inte så han hjälpte mig. Jag sa (på finska, och jag drömmer väldigt sällan på finska) att ”kroppen fungerar inte som den ska efter en ryggoperation”. Den unge mannen hjälpte mig upp och då såg jag hur attraktiv han var. Han såg lite polsk ut. (Jag har haft många polacker i mitt liv, inklusive ingifta släktingar, så jag vet hur polacker ser ut – ofta väldigt heta.)

Vi gick tillsammans till nån liten barack där vi skulle lämna portföljerna och jag kände plötsligt en sådan dragningskraft till den här främlingen. Han tittade på mig med sina blå ögon (mjukt, ljusbrunt hår och två nyanser mörkare hud än min egen) och han ställde sig två decimeter framför mig. Han växlade över till engelska (tidigare hade han talat finska med en lätt brytning – polack!) och sa: ”I wouldn’t normally do this kind of thing, but…”

Detta råkar ju vara en av mina absoluta Pet Shop Boys-favoriter, så då började denna låt spela mitt i alltihop. -> https://www.youtube.com/watch?v=AnwREox5JrU…

”But what?” frågade jag.

”But can you..?” svarade han.

”Yes, I can feel it too…” sa jag släpigt.

Hans fylliga läppar var nu en decimeter från mina och jag lutade mig framåt för att möta dem och jag tror att jag kved till lite också.

Då ryggade han tillbaka och sa någonting i stil med: ”Jag vill inte att du ska tro att jag är en sån som kysser främlingar i baracker.”

”Inte jag heller”, svarade jag, ”men jag kan känna det du känner”.

Han tog ett steg mot mig, med ”den” blicken och då VAKNADE JAG TYVÄRR.

Angående det där med ”can you feel it too?” så är det knyckt direkt ur verkligheten. Trots att jag är så pryd och kysk så är jag ju inte helt ”oskyldig” (jag har ju till och med varit gift!). Jag har sagt så här vid fler än ett tillfälle när jag mött någon och vi likt magneter har dragits till varandra. Vilken underbar känsla. Tänk att få uppleva den igen innan livet är över.

Är nu helt förtjust i denne främling.

Tänk om jag kunde få till det nån gång snart… Singelliv i 5,5 år gör ingen gott. Den mentala hälsan blir lidande. Det pågår en ensamhetsepidemi i vårt samhälle och vi måste göra någonting åt den.

Med det sagt: ha en bra dag. Blake och jag ska ut på en runda och jag kommer att spana efter polacker.

Oj, jag gick på date

Foto från ett tidigare tillfälle på ”mina” klippor.

Igår var jag utbjuden på date för första gången sedan ca år 1845. Utbjudaren var en 191 cm lång redig finländsk karl, vilket ju var lite extra spännande och exotiskt med tanke på min dejtinghistorik.
Vi satt på ”mina” klippor och snicksnackade i ett par timmar och han var trevlig och behaglig.

Blake var med så klart, då jag sett så många True crime-program på sistone och är väl medveten om vilka dårar som finns där ute… Min hund är – trots sin fysik – mycket beskyddande!
Blake, som inte gillar män (förutom mig) (på riktigt!), kände väl att mannen var reko och hyvens och accepterade honom.

Men jo. Trevligt. Ses gärna igen.

Nu måste jag vila. Är delvis väldigt introvert så jag blir toktrött av att umgås med nya människor och/eller i folksamlingar.