Etikett: depression

Jag slutade nästan blogga!

Hej kära (trogna) läsare.
Det har varit några dramatiska månader och jag var verkligen på vippen att helt lägga ner bloggen. Min älskade hund Blake Carrington blev nämligen sjuk. Känner man mig ens lite så vet man hur mycket mina hundar har betytt för mig.

Blake led – precis som Norges skandalomsusade kronprinsessa – av lungfibros. Han gick på tung medicin den sista tiden och när medicinen slutade verka blev det snabbt sämre. Till slut handlade hans hela existens om att andas. Då gjorde jag det oundvikliga: jag ringde veterinären och bokade en tid och två dygn senare var Blake i himlen. Det blev tack och lov en ”värdig” och helt odramatisk död. Han låg i min, fick en spruta och ett par sekunder senare lade han ner sitt huvud på arm för sista gången och han vaknade inte mer. Han var borta.

Jag ska berätta lite mer om vad som har hänt sedan dess, men jag gör det en annan dag. Både bra och dåliga saker. Och lite ”övernaturliga” (d.v.s. helt naturliga).

Men hur som helst. Efter Blakes död hamnade jag i en vansinnigt djup och tung och svår depression. Jag låg i sängen i en månad och jag hyperventilerade och drabbades av bedrövliga panikångestattacker. Jag kontaktade till och med vården och fick lugnande tabletter.

Dessutom, mitt i allt detta, var det dags att förnya mitt webbhotell. Det är nämligen inte helt gratis att ha en hemsida, så som jag har denna blogg. Jag tänkte att jag struntar i det. Förfallodatum kom och gick. Sedan fick jag panik. Jag är ju bloggare. Jag måste ju ha kvar min blogg!
Men med det sagt… Om någon vill sponsra en ensam mans närvaro på internet, så hör av dig till mig. kiremik [@] gmail.com.

Vi hörs snart igen.
Jag tänker inte sluta blogg.

Foto: Privat, Sista bilden på Blake.

In och ut ur depressioner

Nu ska jag prata lite om mig själv igen. (Eftersom jag lever ensam har jag ingen att jollra med om vardagliga saker.)
Människor som bara lägger upp smickrande saker om sig själva på sociala medier är ju ganska ointressanta och endimensionella. Allt är inte fantastiskt hela tiden, så sluta låtsas.

Jag har förstått – och inte minst accepterat – att jag är en mer eller mindre kroniskt deprimerad människa. Har alltid varit. Det kommer och går.
(Det är därför jag i perioder har ’självmedicinerat’, för att stänga av det eviga sorlet som pågår i min överansträngda hjärna.)
Oftast ’bara’ nedstämd men då och då regelrätt deprimerad. Du som vet skillnaden vet skillnaden.

Jag är helt enkelt för intelligent för mitt eget bästa. Kan inte processa alla tankar som hela tiden bombarderar mig. Endast du som är tillräckligt intelligent vet vad jag menar. (Förstår du inte vad jag menar så kan du dra dina egna slutsatser om dig själv…)

Det är även därför jag älskar ”glättig” popmusik. Någon jäkla ventil måste ju en människa få ha.
Det är därför jag gillar färgglada kläder. Varför klä sig i dystra färger och därmed göra världen ännu dystrare? Är den inte grå och trist nog?

Hur som helst. Den senaste depressionen gick över igår. Jag kände det. När man har lite erfarenhet och lite kött på de spröda benen så vet man när man går in i en ny fas.
Så, nu är den över för den här gången. Bra så. Låt mig nu få må bra ett tag, tack. I väntan på våren.

När jag är riktigt nere lyssnar jag inte på musik och jag dricker inte kaffe. Idag gör jag både ock.

Jag frågade ChatGPT vad den tyckte om denna text. KBK! Kör, bara kör! 😀

Screenshot

Foto: privat – jag i morse.

Söndagsdepp, 10 aug, 25

Det är så typiskt att detta händer just en söndag när du en aning deppig går för att handla lite hundmat. Bara lite snabbt. In och ut ur butiken för att sedan komma hem, mata hundarna och deppa vidare.

Naturligtvis får du ett storhandlande perfekt par framför dig i kassan. Hon är vacker och cirka 32. Han är stilig och runt 35. Det Perfekta Paret. De är solbrända. Förmodligen har de just kommit hem till stan efter en fantastisk sommar på stugan. Långa och naturligt vältränade – hälsosamma helt enkelt. Snyggt men ledigt klädda.
Men jistanes vad de handlar. De lassar upp vara efter vara. Delikatesser. Ovanliga burkar. Dyrt kött. Grönsaker i alla tänkbara färger och former. Och choklad. Jättemycket choklad.

När det blir dags att betala vet Den Perfekte Mannen inte vilket bankkort han ska använda. Plånboken svämmar över av kort och kontanter. Till slut tar han det kilometerlånga kvittot och sina överfulla medhavda kassar och vankar iväg. Kvinnan bredvid sig.
Jag betalar snabbt min hundmat och går ut ur butiken.

Jag ser det Perfekta Paret. De står vid sin supertjusiga röda bil, lassar in sina varor och hoppar in. Mannen kör. Nu far de hem till paradvåningen. Två perfekta välkammade barn kommer att springa mot dem över det knarrande golvet i det perfekta hemmet.

Men varför ser det Perfekta Paret så ledsna och olyckliga ut? Varför säger de ingenting till varandra? Är de ledsna över att semestern börjar gå mot sitt slut och de måste infinna sig på respektive perfekt arbetsplats? Är de olyckliga med varandra? Är de tysta för att de har sagt allt som finns att säga?

Jag kommer hem, matar hundarna, dricker ett glas citronvatten, sätter mig i soffan och skriver dessa rader.
Inte bitter, inte missunnsam.
Men kanske lite trött på livet som det ser ut just nu.

Foto: AI. Jag laddade upp en bild på mig själv och bad AI skapa ett bröllopsfoto där jag gifter mig med någon som ser ut som jag, och AI gav mig en fucking spegel!

En deppig man på en bänk

Jag vill inte låta som nån ”god” människa nu, men kom igen…

Jag och min hund Blake var på middag hos en vän i närheten. När vi promenerade hemåt längs strandpromenaden från Tölö till Mejlans så lade jag märke till en man i min ålder. Klockan var runt 02:00 och det kändes lite mysko att han bara sätt där, på en bänk och såg deppig ut och blickade ut över havet. Vi gick förbi. Men sedan kände jag bara att ”nej!”.

Så Blake och jag vände om.

Vi gick tillbaka och Blake rotade runt i gräset och jag frågade den här mannen om han var ok (på finska).

Han såg verkligen deppig ut. Han svarade nåt i stil med: ”Är det någonsin det?”
(Vi vet alla att det är just så det känns när man är riktigt nere.)

Jag svarade: ”Nå, vad heter det, förlåt, jag är svenskspråkig…” och han överraskade mig och sa: ”Nå, säg det på svenska, jag förstår nog”. Så jag sa att när jag känner mig nere så sitter jag på klipporna ”där borta” (pekade mot Mejlans underbara klippor) och blickar ut över havet.

Han blev så glad över att någon ”såg” honom.

Jag klappade honom på axeln och sa: ”Om du vill snacka med någon nån gång så promenerar jag förbi här i stort sett varje dag med min hund.”

Vad fan, människor!? Kan vi inte vara lite snällare mot varandra?

Vi har bara varandra. Så simpelt är det.

man in black shirt and gray denim pants sitting on gray padded bench
Photo by Inzmam Khan on Pexels.com

(Smyg-) Höst i Mejlans

Åh, vad jag älskar vår stadsdel Mejlans.
Och jag älskar Helsingfors.
Och Finland.
Och hösten.
Såna sköna promenader tillsammans med Blake efter jobbet.
jag tror bestämt att det är Riktig Höst om cirka fyra dagar (jag räknade just ut det). Då ska jag ge mig ut för att fotografera riktigt ordentligt. Som höstälskare tycker jag att denna fantastiska årstid är på tok för kort. I år ska jag försöka hinna ta till vara på den.


Väldigt spännande dagar på arbetsplatsen just nu; ingenting jag kan prata om ännu, men håll tummarna så återkommer jag inom kort och delar med mig för församlingen.

Jag fick nyss tillbaka livslusten igen, efter en liten dipp. De där dipparna kommer då och då. Tack och lov vet jag att de alltid går över.