Jag vill inte låta som nån ”god” människa nu, men kom igen…
Jag och min hund Blake var på middag hos en vän i närheten. När vi promenerade hemåt längs strandpromenaden från Tölö till Mejlans så lade jag märke till en man i min ålder. Klockan var runt 02:00 och det kändes lite mysko att han bara sätt där, på en bänk och såg deppig ut och blickade ut över havet. Vi gick förbi. Men sedan kände jag bara att ”nej!”.
Så Blake och jag vände om.
Vi gick tillbaka och Blake rotade runt i gräset och jag frågade den här mannen om han var ok (på finska).
Han såg verkligen deppig ut. Han svarade nåt i stil med: ”Är det någonsin det?” (Vi vet alla att det är just så det känns när man är riktigt nere.)
Jag svarade: ”Nå, vad heter det, förlåt, jag är svenskspråkig…” och han överraskade mig och sa: ”Nå, säg det på svenska, jag förstår nog”. Så jag sa att när jag känner mig nere så sitter jag på klipporna ”där borta” (pekade mot Mejlans underbara klippor) och blickar ut över havet.
Han blev så glad över att någon ”såg” honom.
Jag klappade honom på axeln och sa: ”Om du vill snacka med någon nån gång så promenerar jag förbi här i stort sett varje dag med min hund.”
Vad fan, människor!? Kan vi inte vara lite snällare mot varandra?
Åh, vad jag älskar vår stadsdel Mejlans. Och jag älskar Helsingfors. Och Finland. Och hösten. Såna sköna promenader tillsammans med Blake efter jobbet. jag tror bestämt att det är Riktig Höst om cirka fyra dagar (jag räknade just ut det). Då ska jag ge mig ut för att fotografera riktigt ordentligt. Som höstälskare tycker jag att denna fantastiska årstid är på tok för kort. I år ska jag försöka hinna ta till vara på den.
Väldigt spännande dagar på arbetsplatsen just nu; ingenting jag kan prata om ännu, men håll tummarna så återkommer jag inom kort och delar med mig för församlingen.
Jag fick nyss tillbaka livslusten igen, efter en liten dipp. De där dipparna kommer då och då. Tack och lov vet jag att de alltid går över.
Ännu en dag läggs till handlingarna. Igår hade vi kort dag på öppenvården och jag trodde att jag skulle komma hem väldigt tidigt och få vissa saker gjorda, men först gick vi och åt lunch (ljuvligt var det!) och därefter gick vi till ett ställe (som lite grann hänger ihop med öppenvården) och hinkade kaffe. Sedan glömde jag av någon anledning att hoppa av bussen där jag skulle byta, så jag kom hem senare än planerat. Och väl på plats så hade Fotbollsspelaren – som jag lärde känna på behandlingshemmet – flyttat in, så jag satt och snicksnackade med honom väldigt länge.
Nu en kommentar efter ännu ett terrordåd: Dagens barn har nog svårt att förstå att när farbror var ung så kunde han gå på julmarknad utan att vara rädd för att nån galen islamist skulle dyka upp och börja skjuta ihjäl folk till höger och vänster. Det var tider det. Ja, vad hände? Jo, de styrande bestämde sig för att allting var för tryggt och tråkigt, så de började importera problem. Nu får vi alla skörda frukterna. Grattis. Bra jobbat.
Till någonting helt annat nu. Att jag har börjat lyssna på musik igen betyder att jag mår bättre. Om man kollar lyssningshistoriken på Last-fm så ser man ju att det har gått ganska stabilt nedåt. Jag får inte ut någonting av musik när jag är deppig. Eller så börjar jag lyssna på deppmusik och blir ännu deppigare. Nu har jag till och med börjat spela pop i lurarna när jag är ute på vift – någonting som jag alltid, alltid gjorde förut men som jag inte har roat mig med på ett bra tag. Idag sa en ny kvinna på öppenvården exakt samma sak gällande musiklyssnande och depressioner.
Det står ett namn, ”kärlek” och ”du är viktig” på arabiska. (Hoppas jag!)
Idag hade vi julfest. Det var gröt och purfinska jultårtor och skinka och stark Åbo-senap och det var julmusik och obligatoriskt pyssel. Jag gjorde årets enda julkort och det var ju lite läckert att en JUDE satt och skapade ett JULkort åt en MUSLIM.
Jag och Blake åkte till Sockenbacka då jag skulle hämta några grejer i förrådet hos före detta grannen och när vi stod ute på gatan och bolmade så kom nämnda muslim gående. Han var så vacker i sina nya kläder. Och hans ögon! Hans blick! Han ser på mig med en sådan obeskrivlig värme. (Han tyckte om kortet.)
I kväll har jag premiärtvättat här där jag bor, samt snackat med en av dem jag bor med: finlandssvensken. Han är mycket trevlig och kommer från Åbo skärgård och han talar en så oerhört vacker svenska. Som språknazist bara sluter jag ögonen och njuter när han talar.
Apropå njutning. Idag upptäckte jag att vi har en massagestol på öppenvården. Jag blev riktigt rejält genomknådad av den och kände mig alldeles mör (men mycket levande) efteråt. Ska hoppa upp i sadeln i morgon också.
Jag är uttråkade – och det är ett bra tecken.
Det betyder ju så klart att jag inte längre bara vill ligga och gömma mig för världen.
Helgen har för övrigt varit väldigt ensam.
Jag har storstädat – det behövdes verkligen – och tvättat (tvättmaskinen ger konstiga ljud ifrån sig!) och jobbat en del.
Har inte umgåtts med några andra än hundarna – de må vara små på jorden men de är stora i livet.
