”No niin”

no niin
Klicka på bilden för större version.

Magister da Costa står redo vid katedern, med den aggressiva pekpinnen i näven.
Av med kepsar, mössor och hucklen och stäng av telefonerna. Nu kör vi.

Idag ska vi lära oss det viktiga ordet/uttrycket ”no niin” eller ”noniin” eller… Ja, se bild.
”No” är ett ord som väl närmast kan jämföras med engelskans ”well”. ”No” (eller ”nå”) används såväl i finskan som i finlandssvenskan. Om ni öppnar örat så hör ni att ”no/å” inleder var och varannan mening.
FIN: ”No en minä tiedä.”
FIN.SVE: ”Nå int’ vet ja’ de’ int’.”

Google translate översätter ”no niin” till ”så ja”.
Dessa små bokstäver kan betyda olika saker beroende på var man lägger betoningen. ”No niin” kan vara såväl mycket positivt som rent ut sagt självmordskandidatsnegativt. Ja, se bild (igen).

(Svenska nyhetsuppläsare säger det irriterande ”mm-mm!” efter alla inslag, innan de börjar prata. De borde säga ’nå niin’ istället.)

Finskan är ett roligt, påhittigt och finurligt språk och jag är tacksam över att jag behärskar det så väl som jag gör. Måste bara öva mig på skriftspråket (bokmålet), ty det är problematiskt för någon som aldrig har studerat finska.
En annan rolig (inofficiell) grej är att man kan hitta på en massa nya ord. Om ordet låter som det man beskriver så fattar folk, även om ordet egentligen inte existerar. Själv uppfinner jag konstant nya verb. (’Verb’ heter naturligtvis ’verbi’ på finska.)

Ha en god lördag. Här är vi uppe med tuppen eftersom vi gick till sängs klockan 20:20. Oj oj. ”Nå, det va’ nog skönt att sova”. (Obs. Kom ihåg att ’nog’ på finlandssvenska inte betyder samma som på rikssvenska. ’Nog’ betyder snarare ’säkerligen’ på fin.sve.)

Glögg, choklad och språkbruk

Igår hälsade jag och Sebbe på granngossarna och vi, eller jag dårå, fick smaka på årets glögg.
Den är vit. Eller ja, genomskinlig och gulaktig.
Jag säger lika bestämt nej tack till vit glögg som till vit choklad.
Choklad ska vara brunt och glögg ska vara mörkrött.
Inga konstigheter.
Inga nymodigheter.
Jag smakade även på någon typ av lakritsglögg (helcrazy) och den smakade som en uppvärmd shot. Mums.
Kom då att tänka på att jag en gång i tiden, i begynnelsen, sa ”lakkris” och ”scheks”.
Fy farao!
Ordning och reda: ”laakrits” och ”kex”, tack.
Ibland gillar jag utveckling. Ibland inte.

Jag lånar din kille lite

Igår kände vi oss lite ensamma, Sebbe och jag, så vi lånade ena granngrabben ett tag. Det är ju så att har man inte en egen kärlekspartner så får man låna någon som är ledig för kvällen.
Tack för det. Sällskapet gjorde oss gott i det eländiga novemberhelvetet (Positiva Veckan känns långt borta).
När klockan slog 20:47 så hade Sebbe redan somnat på sina fluffiga röda kudde på vardagsrumsgolvet och jag höll på att slumra till mitt i en film så jag kastade in handduken och hoppade ner i bingen.
Ett par timmar senare vaknade jag, så där som vi farbröder gör, och det kändes så vansinnigt konstigt att klockan inte ens hade slagit midnatt.
Nåväl. Inte hjälpte all denna sömn inte. Nej, när morgonen var här och iPhonen så vackert sjöng Hatikvah så snoozades det för fulla muggar och till slut var timmen sen och vi var, som alla andra morgnar, stressade och på uruselt humör. Ut i det eländiga novemberhelvetet (det är inte ens grått – det är brunt) och slutligen tog jag mig till jobbet och mötte den vackra, fantastiska Favoritflatan som gör min morgon värd att vakna till.
Vad jag vill säga är att det vidriga tidsomställeriet fortfarande plågar mig (och Sebbe, som varje kväll vill gå ut klockan 18 eftersom vi ju brukar ila ut klockan 19) och jag tycker det är schit, schit, schit att vi ska acceptera detta eländiga fifflande med tiden. EN TIMME ÄR EN TIMME ÄR EN TIMME.
Avslutningsvis vill jag säga att när jag fyllde 30 så började jag svära (trettioårskris) och då, så att säga, gav mina svordomar mitt språk den där extra puffen och folk häpnade och lyssnade eftersom de aldrig tidigare hört mig svära; de visste att jag hade något tungt att komma med. Nu har den effekten för länge sedan avtagit så nu, fem år senare, slutar jag svära. Vad är det liksom för fel på ”Fy farao” egentligen? Ingenting.
Å andra sida, och här kommer dagens superdjupa tanke, så om det nu är SYNDIGT att svära så är det ju bara fegt att säga ”Fy farao” då Skaparen ju vet att jag menar ”Fy fan”. Eller hur? Så jag vete fan vad jag ska säga egentligen. Kanske kniper jag käft.
Njut torsdagen. Snart fredag. Supersnart.
Jag sitter på jobbet och spelar israelisk ARABpop.