Dagens inlägg är på finska. Läs (om du kan) så förstår du varför…
Välillä tämä maamme upea kaksikielisyys menee hukkaan, kun olettaa että tuntematon vastaantulija on (pelkästään) suomenkielinen. Esimerkiksi uudessa kerrostalossani kun pirteänä tervehdin uusia naapureita (suomeksi) ja sitten he kuulevat että puhun ruotsia koirani kanssa ja minä kuulen että he puhuvat sitä samaa lastensa kanssa. Sitten molemmille nousee pieni hymy huulille.
Tai toinen esimerkki. Tutustuin muutama päivä sitten yhteen jäbään (suomenkielisessä miljöössä) ja sitten hän ohimennen mainitsi, että oli käynyt ruotsinkielistä koulua, joten minä sitten kun seuraavan kerran tapasimme puhuin hänelle ruotsia ja aurinko nousi naamalleen ja hän vaihtoi kesken lauseen äidinkielelleen ja puhui niin saakelin kaunista suomenruotsia että huh-huh.
Kieli on tärkeä asia. Ilman kieltä olemme ”vain” eläimiä.
Kuten tässä lippulappusessa sanotaan: maassamme meillä on etuoikeus käyttää kahta kansallista kieltä.
I lördags kväll var jag och Blake ute på kvällspromenad. Det var mörkt och läskigt och vi befann oss plötsligt på en för oss okänd bakgata. Där fanns ett gäng ynglingar som stökade och skrek aggressivt på varandra på ett främmande språk. Jag kände instinktivt att vi gjorde bäst i att avlägsna oss från platsen. Vi gjorde oss osynliga och blev ett med höstmörkret och tog oss obemärkt ur denna otrevliga situation.
Alicante 1995
Medan vi promenerade hemåt längs den härligt upplysta större gatan kom jag att tänka på den där gången då jag som tjugoåring flyttade till Madrid (min vistelse blev inte så lång, men ändå).
Jag och min svenska lika blåögda väninna tyckte att det var en bra idé att, eftersom vi anlände till staden mitt i natten, tillbringa första natten ”i en park eller nåt” för att sedan när solen gått upp hitta ett boende.
Vi satt utanför något slags palats. Jag kedjerökte och drack vatten. Plötsligt kom det fram två män. Jag talade inte spanska på den tiden (vilket jag gör överraskande bra idag) men uppfattade att den ene mannen bad om vatten. Blond som jag var räckte jag över min flaska. Mannen förde den mot sina läppar men kastade sedan flaskan på mig samtidigt som han tog tag i min ’man handbag’ och sprang iväg. Jag drabbades av panik. Adrenalinkicken var av en kaliber som jag nog inte har upplevt sedan dess. I den lilla väskan hade jag ALLT: pass, pengar, biljetter. Ja, allt.
Mirakulöst och som på film reste jag mig och sprang efter. Jag är inte känd för mina idrottsliga prestationer men på något vis fick jag upp en fart som jag aldrig kommit upp i tidigare (eller senare). Jag var väldigt späd och tunn men på mina vingliga Bambi-ben kom jag ikapp banditen. Jag sträckte ut min tunna arm som blev några centimeter längre än normalt. Det långa, smala långfingret rätades ut och även det blev längre än någonsin. Hjärtat bankade i min sköra lekamen och jag fick med nöd och näppe tag i väskan. Boven tappade greppet och väskan landade på den nattsvarta Madridgatans asfalt. Jag minns tydligt hur jag skrek: ”Fuck you, you fucking fuck!” (Ett för mig då ovanligt språkbruk.) Jag kommer aldrig att glömma hur banditen och hans kompanjon fortsatte springa och hur de långt där borta sedan långsamt stannade, så där som sprintrar gör vid mållinjen. Den ene av dem ruskade på huvudet. De var besvikna.
På darriga ben gick jag och väninnan sedan till närmsta hotell och checkade in. Rummet var stort och elegant. Jag kände mig trygg men uppjagad och omskakad.
Jag lärde mig en läxa: lita inte på folk och fä och om någon ber dig om någonting – exempelvis vatten – så säg NEJ och håll hårt i dina ägodelar.
Magister da Costa står redo vid katedern, med den aggressiva pekpinnen i näven.
Av med kepsar, mössor och hucklen och stäng av telefonerna. Nu kör vi.
Idag ska vi lära oss det viktiga ordet/uttrycket ”no niin” eller ”noniin” eller… Ja, se bild.
”No” är ett ord som väl närmast kan jämföras med engelskans ”well”. ”No” (eller ”nå”) används såväl i finskan som i finlandssvenskan. Om ni öppnar örat så hör ni att ”no/å” inleder var och varannan mening.
FIN: ”No en minä tiedä.”
FIN.SVE: ”Nå int’ vet ja’ de’ int’.”
Google translate översätter ”no niin” till ”så ja”.
Dessa små bokstäver kan betyda olika saker beroende på var man lägger betoningen. ”No niin” kan vara såväl mycket positivt som rent ut sagt självmordskandidatsnegativt. Ja, se bild (igen).
(Svenska nyhetsuppläsare säger det irriterande ”mm-mm!” efter alla inslag, innan de börjar prata. De borde säga ’nå niin’ istället.)
Finskan är ett roligt, påhittigt och finurligt språk och jag är tacksam över att jag behärskar det så väl som jag gör. Måste bara öva mig på skriftspråket (bokmålet), ty det är problematiskt för någon som aldrig har studerat finska.
En annan rolig (inofficiell) grej är att man kan hitta på en massa nya ord. Om ordet låter som det man beskriver så fattar folk, även om ordet egentligen inte existerar. Själv uppfinner jag konstant nya verb. (’Verb’ heter naturligtvis ’verbi’ på finska.)
Ha en god lördag. Här är vi uppe med tuppen eftersom vi gick till sängs klockan 20:20. Oj oj. ”Nå, det va’ nog skönt att sova”. (Obs. Kom ihåg att ’nog’ på finlandssvenska inte betyder samma som på rikssvenska. ’Nog’ betyder snarare ’säkerligen’ på fin.sve.)
Jag skrev nyss i ett mail: Lyckan ler och kärleken är stor medan jag strimlas i en köksmaskin.
Jag tycker nu, så här i efterhand, att det var vackert, poetiskt, tragiskt och sorgligt.
Sådant är livet – mångsidigt. Comments off.
