Igår hälsade jag och Sebbe på granngossarna och vi, eller jag dårå, fick smaka på årets glögg.
Den är vit. Eller ja, genomskinlig och gulaktig.
Jag säger lika bestämt nej tack till vit glögg som till vit choklad.
Choklad ska vara brunt och glögg ska vara mörkrött.
Inga konstigheter.
Inga nymodigheter.
Jag smakade även på någon typ av lakritsglögg (helcrazy) och den smakade som en uppvärmd shot. Mums.
Kom då att tänka på att jag en gång i tiden, i begynnelsen, sa ”lakkris” och ”scheks”.
Fy farao!
Ordning och reda: ”laakrits” och ”kex”, tack.
Ibland gillar jag utveckling. Ibland inte.
Etikett: språkbruk
Jag lånar din kille lite
Igår kände vi oss lite ensamma, Sebbe och jag, så vi lånade ena granngrabben ett tag. Det är ju så att har man inte en egen kärlekspartner så får man låna någon som är ledig för kvällen.
Tack för det. Sällskapet gjorde oss gott i det eländiga novemberhelvetet (Positiva Veckan känns långt borta).
När klockan slog 20:47 så hade Sebbe redan somnat på sina fluffiga röda kudde på vardagsrumsgolvet och jag höll på att slumra till mitt i en film så jag kastade in handduken och hoppade ner i bingen.
Ett par timmar senare vaknade jag, så där som vi farbröder gör, och det kändes så vansinnigt konstigt att klockan inte ens hade slagit midnatt.
Nåväl. Inte hjälpte all denna sömn inte. Nej, när morgonen var här och iPhonen så vackert sjöng Hatikvah så snoozades det för fulla muggar och till slut var timmen sen och vi var, som alla andra morgnar, stressade och på uruselt humör. Ut i det eländiga novemberhelvetet (det är inte ens grått – det är brunt) och slutligen tog jag mig till jobbet och mötte den vackra, fantastiska Favoritflatan som gör min morgon värd att vakna till.
Vad jag vill säga är att det vidriga tidsomställeriet fortfarande plågar mig (och Sebbe, som varje kväll vill gå ut klockan 18 eftersom vi ju brukar ila ut klockan 19) och jag tycker det är schit, schit, schit att vi ska acceptera detta eländiga fifflande med tiden. EN TIMME ÄR EN TIMME ÄR EN TIMME.
Avslutningsvis vill jag säga att när jag fyllde 30 så började jag svära (trettioårskris) och då, så att säga, gav mina svordomar mitt språk den där extra puffen och folk häpnade och lyssnade eftersom de aldrig tidigare hört mig svära; de visste att jag hade något tungt att komma med. Nu har den effekten för länge sedan avtagit så nu, fem år senare, slutar jag svära. Vad är det liksom för fel på ”Fy farao” egentligen? Ingenting.
Å andra sida, och här kommer dagens superdjupa tanke, så om det nu är SYNDIGT att svära så är det ju bara fegt att säga ”Fy farao” då Skaparen ju vet att jag menar ”Fy fan”. Eller hur? Så jag vete fan vad jag ska säga egentligen. Kanske kniper jag käft.
Njut torsdagen. Snart fredag. Supersnart.
Jag sitter på jobbet och spelar israelisk ARABpop.
Dagens mail
Aggro-dammvippa-omelett
Gårdagen var (som sagt) en väldigt jobbig dag, men nu är den över och jag började denna tisdag med en extremt snabb cykeltur (för att bli av med inte bara gubbfläsk utan även med spänningar och aggressioner). Möte med favoritflatan på det och allt känns bättre…
Igår när vi var ute på vårt uppdrag med grabbarna (bild nedan) så gjorde Sebbe succé. Han fann en dammvippa (ett av svenskans härligaste ord, är det inte?) som såg otroligt fluffig och rolig ut och ja… han ville väl helt enkelt para sig med den…
Aja, nu ska jag snabbsteka en omelett. Det blir en lång dag det här; väldigt mycket på jobbet, i privatlivet och i världspolitiken. Tja.
Förresten. Jag träffade en ny människa igår. Hon frågade mig hur länge jag har varit vegetarian och jag svarade: ”hmm, sedan jag var 19”. Hon: ”Och nu är du..?” Jag: ”Nu är jag 22”. Hon gick på det.
Till våra finsktalande läsare (jag kan inte sluta skratta)
För den som inte förstår finska så kan jag meddela att detta är konst! Konst med ord och uttryck!
Ei ihme jos miehet käy vieraissa, jos oma kultamussukka näyttää lähinnä harakanpesältä!
Mikä ihme teitä akkoja oikeen vaivaa? Miten te voitte edes ajatella niin, että nyt kun mies on saatu, ja lapset tehty, niin voitte rupsahtaa ihan rauhassa, lihoa ja pukeutua rytkyihin? Tottahan se mies sitä sisäistä naista siellä rakastaa, mutta kyllä on vähän eri asia sitten, kun joku hemaiseva ja hyvinlaitettu naikkonen menee iskemään teidän miestänne jossain, että löytyykö sieltä kotoa ylipainoinen rääsyissä kulkeva kotiäiti, vai itsestään huoltapitävä ja ikäisekseen hyvännäköinen misukka.
http://kaksplus.fi/keskustelu/t1686044