Jag kollade på skräpserien And Just Like That och jag blev så provocerad nu igen. Varför, VARFÖR, förstörde de fantastiska Sex and the City?
Det var ett par avsnitt som var okej, men i senaste var vi tillbaka i woke-träsket.
Jag hatar (och det är sällan jag verkligen hatar) allt med den vidriga, narcissistiska karaktären Che Diaz. En sån iskall kravmaskin som tror att världen kretsar kring DEM.
DE har inga större problem här i livet än vilket pronomen folk använder. Så DE kan ju kalla mig UFO då, annars blir jag kränkt. ”Åh, HUR många gånger måste jag rätta dig?” (Sagt med snipig mun.)
Det är just såna här människor (henniskor?) som får oss HBT-personer att se löjliga ut. (Nu kommer ett kraftuttryck, sorry..) FAN ta dem. USCH.
Och sen, vilket jag bloggade om tidigare, att de så tvångsmässigt var tvungna att skriva in ”icke-vita” personer i serien. Ingen – INGEN – är intresserad av deras krämpor och intriger. Oh, denna privilegierade donna, vars man är på vippen att bli en högt stående politiker, och hon är gravid fastän hon inte vill vara det, då det sabbar hennes karriär. Oj oj, hon har verkligen mina sympatier!
Och samtidigt, vilket de gjorde även på SATC-tiden, så framställer de homosexuella män på ett så stereotypiskt, vidrigt sätt att jag får kväljningar.
Jag hatar karaktären Anthony nästan lika mycket som jag hatar Che.
Så.
*andas*
Skönt att få detta sagt.
Bara ett avsnitt kvar av denna SKITserie och sedan glömmer vi den för alltid. (Jag måste ju se alla så att jag kan rikta mina allmänna aggressioner åt rätt håll.)
Om ni vill gotta er åt detta haveri så rekommenderar jag YT-kanalen And Just Like Crap. Det är skönt att HATA i samlad trupp.
(Och det handlar inte om ordet HEN. Jag har inget emot det, då det kan vara fiffigt och jag tror att många har fått det hela om bakfoten. Man använder HEN när man inte vet könet på den som man pratar om. Eller när det är ”ovidkommande”. Ordet handlar inte om att avköna någon. Jämför med finskan: det finns inget han eller hon, bara HÄN. Superfiffigt ju.)
Först en brasklapp: Jag har alltid varit ett stort Sex and The City-fan. Jag har dvd-boxen och jag vet inte hur många gånger jag har plöjt igenom den. Jag har båda långfilmerna också, och det var där det började gå utför. Med det sagt.
Jag ville så gärna älska And Just Like That… men nu är hoppet ute. Vi är nu inne på avsnitt nummer fyra av säsong två och denna skräpserie blir ju bara värre och värre. Första säsongen var så otroligt ’woke’ att jag fick kväljningar och andra säsongen började något bättre, men redan i avsnitt två vände det och nu går det käpprätt åt skogen.
Vet ni vad jag avskyr? Jo, detta att man i serier eller filmer slänger in karaktärer ur någon minoritet – bara för sakens skull – utan att de fyller något annat syfte än att vara ett alibi för just denna minoritet. Som en (väldigt) homosexuell man hatar jag att se en bög dyka upp nånstans, med den enda uppgiften att han ska fylla ”bögrollen”. Naturligtvis är han nästan alltid extremt fjollig, rolig, bitchig och extremt lössläppt. *gäsp*
I AJLT har vi tvångsmässigt insläpade icke-vita personer som inte fyller någon som helst funktion – de ska bara representera. Ingen är intresserad av dessa onödiga karaktärer. ”Men se så ’woke’ och fina människor vi är som även har ’mörka’ polare.” Så otroligt patetiskt. Seema, LTW, Andre, Luisa och allt vad de heter – jag bryr mig inte det minsta om dem!
Sedan har vi nutidens senaste hit: de ’icke-binära’. Så oerhört förutsägbart. Och denna fruktansvärda karaktär: Che Diaz – vilken horribel, narcissistisk person. Jag rent ut sagt hatar henom.
Vad har hänt med Carrie, Charlotte och Miranda? Vi börjar med Miranda. Hon var alltid stark och självständig och tog ingen skit från någon. Nu beter hon sig som en osäker tonårstös som är upp över öronen förälskad i den bedrövliga Che. Helt osannolikt. Charlotte då? Hon var alltid min favorit i SATC. Nu är hon ful i mun och bitsk och inte alls sig lik. Trist. Carrie jollrar på som vanligt. Fnittrar och har sig. En narcissist utan dess like, även hon. Hon verkar inte ha mognat det minsta. Så hon är väl mer eller mindre sig lik… På ett dåligt sätt.
I SATC var replikerna alltid sylvassa och intelligenta (precis som i min ultimata favoritserie Desperate Housewives). I AJLT saknas allt detta. Och var är humorn? VAR ÄR DEN BRILJANTA HUMORN? Var är den intelligenta dialogen? Som bortblåst. Snacka om att Kim Cattrall gjorde rätt som valde att inte medverka som Samantha Jones (även om hon tydligen dyker upp i några sekunder i säsongens sista avsnitt).
Karaktärerna försöker då och då vara lite roliga, men det känns bara mossigt och förutsägbart.
Med det sagt: jag kommer så klart att se även resterande avsnitt. Bara för att få utlopp för mina allmänna aggressioner.
En om ortodoxa judar i Israel, där en berättelse om en ung man väckte känslor. Han bestämde sig för att rycka in i armén (som den hjälte han är) och blev därför utkastad hemifrån.
Två dokumentärer om det alldeles sinnessjukaNordkorea. (Det går inte att ta in!)
Jag avrundade med två olika filmatiseringar av Anne Franks dagbok. Den första hade jag sett tidigare men den andra (tre timmar lång) var ny för mig. Då blev jag sugen på att läsa om boken så jag letade fram den.
Hittade också Ruth Maiers dagbok som jag läste 2010. Jag läste någon artikel om boken några timmar innan jag skulle resa till Oslo och tänkte att jag kunde läsa boken på tåget. Och när jag satt där och åkte över norska gränsen så visade det sig att fröken Maier hade levt sina sista år i just Norge. (Vilket sammanträffande. Och vilket sammanträffande att hon dessutom var HBT-person. Inget av detta visste jag när jag köpte boken.)
Väl framme så gick jag och mina i Oslo boende vänner till den judiska begravningsplatsen och letade upp Meiers minnesmärke. Hon blev alltså deporterad till Auschwitz där hon, blott 22 år ung, gasades ihjäl den 1 december 1942.
Denna onda, onda värld. Denna vidriga mänsklighet. En blir alldeles matt.
Men LÅT OSS ALDRIG GLÖMMA.
Nu måste jag således läsa om båda böckerna. Som dagboksskrivande person sedan 11 års ålder så uppskattar jag verkligen denna ”genre”.
Varsågoda, här fick ni en massa tips. Ha en trevlig vecka.
Här kommer ett tips. Med en liten berättelse direkt ur livet mitt, som extra bonus.
Om ni inte har sett den fantastiska miniserien It’s a Sin, så se den.
Jag har tipsat två personer om den och båda såg den i ett svep och de älskade den lika mycket som jag.
Den handlar om ett kompisgäng och utspelar sig i London under åren då HIV och AIDS kom och ingen visste vad det var som gjorde folk sjuka. Sedan sågs den som en sjukdom som bara drabbade narkomaner, prostituerade och bögar, så ingen brydde sig. (Idag smittas fler hetero- än homosexuella*.)
Jag blev oerhört berörd av denna serie och skådespelarna är fantastiska.
En av anledningarna till att jag är så pryd och kysk (förutom att jag ju är allmänt konservativ och anser att fysisk intimitet hör hemma endast i en monogam, kärleksfull relation mellan två vuxna människor) (så udda är jag!) är att när jag blev en sexuell varelse så härjade denna smitta som värst och det fanns inga bromsmediciner. Jag var så oerhört rädd där jag satt ensam på kammaren – som tonårskis – och drömde om kärlek, romantik, erotik o.s.v. Denna rädsla satte sina spår och jag bär med mig den än idag.
Samtidigt bevittnade jag (då och även än idag) mina heterofila vänner som låg/ligger runt till höger och vänster, utan skydd. ”Det kan inte hända mig” och bla bla bla.
Nu har jag kollat på ännu en julfilm och här kommer min recension (som jag skrev ”live” medan jag tittade). Eller resumé, snarare. *spoilervarning*
Jag ger er:
THE NOEL DIARY
En stilig författare, Jacob Turner, (Justin Hartley) bor i en snygg lägenhet, men han har en dum tavla ovanför öppna spisen. Tavlor ska vara utan text. Jag vill inte se text på väggarna. Det distraherar. Det är så ”absolut” och går inte att tolka som man vill. Jacob har en klok hund, Ava, som är hans ”enda vän”. Han är en sån där typ som är rädd för att bli sårad och släpper aldrig in folk inpå livet.
Han signerar böcker och damerna bjuder ut sig men han är inte intresserad. På signeringen dyker det irriterande, obligatoriska bögparet upp, med flaxande handleder och falsettröster. Jag är så trött på denna stereotyp. De tillför dessutom absolut ingenting. ”Låt oss vara lite moderna och slänga in ett par fjollor, vetja!”
Modern och Jacob har haft ett komplicerat förhållande och nu får Jacob veta att hon dött. Han åker till småstaden och huset som han växte upp i. Mamman var en samlare och han börjar röja.
En tös vid namn Rachel Campbell (Barrett Doss) tittar förbi då hon letar efter sin mor som arbetat som barnflicka åt Jacobs föräldrar. Jacob är på väg att åka därifrån och lämnar brasan brinnande, vilket stör mig enormt. Hans kloka hund Ava springer efter Rachels bil och hon och han går ut och äter på en italiensk krog och Jacob blir imponerad av att hon talar italienska (och tyska, franska samt lite mandarin). Han blir nog lite sugen men då får han veta att hon är förlovad med en Alan och hon verkar inte riktigt vara ihop med rätt person, ty hon tror inte på kärleken och så vidare. Bla bla bla.
Du har bara inte träffat rätt person, flicka lilla.
De kommer tillbaka till Jacobs barndomshem och där står ett piano, värt 4000 dollar (nämndes tidigare i förbifarten). Hon ber honom att spela någonting för henne och då brister hon så klart ut i sång. En såsig kärlekssång.
Jacob har inte pratat med sin far på 35 år men nu kanske fadern kan hjälpa Rachel att hitta sin mor.
De bestämmer sig för att åka och hälsa på honom och Rachel hittar sin biologiska mors dagbok som Jacob hittat i moderns hus, men han visste inte vems dagbok det var. Vilken chock!
43 minuter in: första fysiska kontakten. De sitter i bilen och Jacob berättar om sin storebror Benjamin, som dog som barn. Rachel blir rörd och lägger handen på hans och han besvarar och klämmer till med tummen.
Rachels fästman Alan vet inte att hon har åkt på denna roadtrip med en (främmande) man. Nu är hon och Jacob på väg att ta in på ett Bed & Breakfast eftersom en snöstorm är på väg att svepa in. Då ringer Alan ett videosamtal och han är snygg och så där underbart grå, trist och proper. En sån man som jag vill ha, eftersom vi då skulle komplettera varandra då jag är en ganska färgglad person.
Alan är med i cirka trettio sekunder, och endast via display, men han är så himla snygg alltså. (Mike Donovan heter han visst.) *call me*
Medan Jacob checkar in rastar Rachel Ava och hon passar på att glida in i en bokaffär där hon köper Jacobs första bok, som handlar om Paris på 40-talet och förbjuden kärlek. (Hon läser den under natten och hon älskar den.)
54 minuter in. Jacob håller om Rachel då hon måste få lite luft efter att ha läst nåt känslosamt i moderns dagbok (som alltså var 17 år ung och ogift och lät adoptera bort Rachel).
En minut senare: första kyssen på väg, men Ava skäller till just när de hungriga läpparna just ska få smaka av varandras kärlekssötma. Ava jagar en hare men får tack och lov inte tag i den.
De hittar till Jacobs pappa som bor mitt i skogen och pappan berättar för Jacob varför han lämnade familjen för 35 år sedan, i samband med Benjamins död.
Medan far och son klär granen så berättar pappan att han läste Jacobs två första böcker, som han älskade. Därefter gick han över till ljudböcker. (Jag har aldrig lyssnat på en enda e-bok. Jag gillar att läsa och att bläddra.)
Pappan lagar chili och jag blir jättesugen. Medan de äter berättar han om Rachels biologiska mor Noel.
1 timme, 12 minuter in sitter de i bilen igen och Jacob lägger handen på Rachels. Ur vissa vinklar ser han ut som en blond Ricky Martin, och hon som en yngre Renée från Ally McBeal (Lisa Nicole Carson).
De tar in på ett hotell men där finns bara ett ledigt rum. Han är skeptisk men hon är väldigt sugen nu och säger ”We’ll take it”.
De äter middag på hotellrummet med miljarder tända ljus och Rachel säger att det är hennes födelsedag. Såsig jazz spelar i bakgrunden. Nu är hon kär. Och kåt. Hennes blick avslöjar allt. Hon har helt glömt bort fästmannen Alan, som jag ju gärna tar över. I mig får du en partner som aldrig har varit otrogen och jag kommer inte att vara det mot dig heller. Här får du en man som stannar i vått och torrt, i krig och fred och allt det där. Hör du det, Alan?
Medan de väntar på att få mer rödvin och champagne levererat till rummet så dansar de. Styv kuling och sjöblöta spår i sanden.
1 timme, 17 minuter in. Han sager ”Happy birthday, Rachel. Make a wish.” Hon börjar knäppa upp blusen och kysser honom.
Efter ett – antar jag – regelrätt heterosexuellt, vaginalt samlag vaknar Jacob på morgonen och Rachel är inte där. Hon har lämnat ett brev. Hon känner sig ”confused” och ”Alan really loves me” och bla bla bla. Hon utnyttjade honom för sex. För att sedan bara kasta ut honom med badvattnet. Vilken vidrig subba.
Jacob åker till ett sjukhus för att träffa Rachels biologiska mor Noel. Hon blir förvånad. De har en chanukkiah i receptionen, förresten.
Jacob berättar för Noel att dottern Rachel är ”amazing” och hon får tillbaka sin dagbok.
Rachel firar jul med (adoptiv-) föräldrarna och Jacob ringer flera gånger men hon ignorerar. Hon fick ju som sagt redan vad hon var ute efter.
Till slut svarar hon och hon säger ”Don’t try to find me” och då hör hon en hund skälla och hon tittar ut och där står Jacob och Ava. ”Too late”, svarar han med tårar i ögonen.
1 timme, 26 minuter in säger han att han älskar henne. Och ”säg att du inte älskar mig, så går jag” och just då dyker Alan upp i sin bil. (Vi får dessvärre dock inte se honom.)
”I don’t love you”, klämmer sedan den utnyttjande kåtlottan ur sig med tårar i ögonen. Vilken tradig brutta, alltså. Jacob håller sitt löfte och avlägsnar sig.
Jacob är tillbaka i barndomshuset och han finner en massa brev som pappan skickat, men som modern undanhållit (ännu en jävla subba, alltså).
Han och Ava är på väg att åka hem till stan då Ava skäller till då han ser Rachel stå på andra sidan gatan. Han ler jätteförälskat och lyckligt och sedan är filmen slut.
En ganska mysig film, allt som allt. Två bockar av fem. Betydligt bättre än den förra som jag totalsågade. Synd att vi inte fick se Rachel och Noel återförenas. Ännu mer synd att Alan hade en sån pytteroll.
