Ni tänker bara på en sak…

Jag har så här på kvällskvisten börjat se om serien The Affair. På vissa sätt är den bra men på andra sätt är den ganska vidrig. För det första så är ju huvudrollskaraktären Noah en riktigt hemsk typ. Han tror att han är Skaparens gåva till alla heterosexuella damer som finns och att alla inget annat gör än suktar efter en ridtur på hans magiska trollspö. Det trista är ju att de flesta damer verkar vilja just det. (Folk är så simpla och enkelriktade.)
ÄR JAG DEN ENDA SOM SPOLAR FÖRBI SEXSCENER? De är så tråkiga och helt onödigt långa. Tillför ingenting.

De frustar och stånkar. Ett evigt gnidande och gnuggande. En rejäl stöt och fruntimret skriker ut sin extas. Alternativt bara ligger där och ser uttråkad ut. Är det så det fungerar? Antingen eller? Jag kommer inte ihåg. Jag vill nog inte komma ihåg.
Det enda folk verkar tänka på är sex. Hela tiden. Noah lämnar sin fru och sina fyra barn för den yngre Alison (efter att ha sett henne ha sex med sin make mot en motorhuv) och sedan nöjer han sig inte med henne, utan han vill även ”bo ett par år i Frankrike och kn*lla med vem han vill”. Moget va.

Han träffar en fransk kvinnlig professor (inte i Frankrike utan hemma i USA) och han blir bjuden på en tillställning och naturligtvis sitter de där och för ett pretentiöst samtal (hon är så ”fransk” som man kan vara) om ”det sexuella spelet mellan man och kvinna” (gäsp). Han blir så klart het på henne och de ligger nästan men avbryter och sedan läser hon hans bok och hon blir så till sig att hon börjar ta på sig själv. (Han måste verkligen vara magisk på alla sätt.)

I en senare säsong mår Noah inte så bra så exfrun Helen tar hand om honom i källaren och då blir hennes nye sambo sur och sticker och vad gör hon då? Ligger med exmaken Noah så klart. För det är ju så man gör… Och han har ju sin magiska kärleksapparatur som alla kvinnor suktar efter.

Och Alison är det slut med men innan det tog slut låg hon med sin exmake och hon blev på smällen och när Noah fick veta att det inte var han som var pappan så drog han och hon satt där med sin darrande underläpp och förstod inte varför han var så besviken och arg.

Exfrun Helen ja… Hon ligger först med exmakens bästis Max och många år senare hälsar hon på honom och han berättar att han ska gifta sig så då bestämmer hon sig för att återerövra honom, så de ligger lite snabbt, för det är ju så man gör…

Apropå det där ”spelet mellan man och kvinna” så skulle jag kunna hålla kurser i ämnet. Det är mycket simpelt.
Först frågar man chans. ”Jag gillar att hänga med dig. Ska vi kila stadigt?” Om man får ett ja så kör man hårt och man håller sitt löfte. Det kommer att gå upp och ner och det kommer att vara trist men tidvis jättelajbans, men man håller sitt ord.
Man tramsar inte runt och ligger med ex eller professorer eller yngre förmågor.
Kan inte alla bara skärpa sig? Alla ska bara ha och ha och ha.

Och tänk gärna på nåt annat än sex. Är inte sex ganska 90-tal vid det här laget? Ganska ute och överskattat.

Skärp er.
Men det är gulligt att iaktta er. Att ni orkar hålla på…

(Bildtexten: det är så vulgärt, så vulgärt att jag inte ens vill översätta. Skärmdump: The Affair.)

Bokbesök

Min vän Christa hälsade på en kväll och jag fick hennes andra bok. Lilla förlustboken är så att säga uppföljaren till den läsvärda Ett blodkärl som brast.
Vi var väldigt trötta båda två men ändå inte jättefula, så jag bjuder på en bild.

Christa är en härlig finlandssvensk kvinna som i början av vår vänskap sa en mening som jag bär med mig: ”Med dig kan man prata om vad som helst.” Så är det. (Och allt stannar hos mig – jag är känd för att vara en mycket lojal och pålitlig person.)

Ha en fin lördag. Jag ska fortsätta flyttpacka. Nu är det dags att ta tag i det stora projektet: garderoberna. (Tänk att jag är så välsignad att jag aldrig har behövt ”komma ut” ur nån garderob då jag aldrig någonsin befunnit mig i en sådan. 💁🏻‍♂️)

[Och kom ihåg att man kan vara bög OCH konservativ. Vi är jättemånga men vi hörs inte så mycket då vi inte är hysteriskt gapiga av oss. Och vi syns inte heller då vi inte har färgglada fantasifulla frisyrer och fula piercingar. Vi är bara väldigt normala, halvtråkiga människor som försöker fylla livet med något meningsfullt. Och vi blir fler och fler ju galnare samhället blir. Nu vet ni det också.]

Läs gärna Christas böcker!

Jag läste denna bok när jag var 13

När jag var mobbad på högstadiet (p.g.a. finne och fjolla) så flydde jag till biblioteket på rasterna. (Läste bl.a. en massa böcker om Förintelsen men det är inte det detta inlägg ska handla om.)
Som trettonåring läste jag en bok (se bild) som berörde mig djupt. Under alla dessa JÄTTEMÅNGA år har jag tänkt på boken med jämna mellanrum, och på vad det var som berörde mig så att jag till och med läste den flera gånger.
Och nu hittade jag den på mitt lokala bibliotek och läste den i ett svep.

Redan på första sidan förstod jag. Den röda tråden genom hela boken stavas ENSAMHET. Så jag satt alltså på biblioteket som världens ensammaste trettonåring och läste om Marilyns ensamhet. (Jag blir ju lite blödig nu.) Jag var tvungen att leta i mina gamla dagböcker för att hitta exakt när jag läste boken. Ja, jag var 13. (Se bild i bilden.)

Boken slutar med raderna: ”Här slutade Marilyns manuskript när hon gav det till mig. Milton H. Greene.”
Nej, hon hann ju inte skriva klart boken eftersom hon blev MÖRDAD. Ja, detta är min samlade bedömning och slutgiltiga analys efter att ha läst en massa, massa om Marilyns liv och död.
Vilken kvinna.

Marilyn skriver dock också med humor, som här om elaka kvinnor:

”Därför blir jag också ledsen när jag ser kvinnor vända ryggen åt mig och viska om mig — inte för deras skull utan för deras mäns. Jag är övertygad om att sådana kvinnor är dåliga älskarinnor och att de inte kan känna riktig kärlek. Det enda de kan ge en man är skuldkomplex. Lyckas de bara få mannen att känna sig som en misslyckad make och dålig älskare, så betraktar de sig själva som framgångsrika.”

Och sorgligt när hon skriver om varför hon alltid kom sent till olika tillställningar (och till jobbet):

”Det är inte Marilyn Monroe som ligger i badet, det är Norma Jeane. Jag vill att Norma Jeane ska ha det skönt. Hon fick alltid bada i ett vatten där sju eller åtta människor hade badat före henne. Nu äntligen kan hon njuta av ett vatten så klart och genomskinligt som kristall. (…) Ju senare jag kommer, desto lyckligare blir Norma Jeane.”

Här skriver hon roligt om en icke namngiven skådespelare:

”Han var inte bara en stor stjärna, han var också en verklig man. Det är ganska ovanligt, därför att skådespelarkonst är en feminin konstart. En man som sminkar sig, poserar och låtsas djupa känslor och som utlämnar sig själv till publiken kan aldrig vara en särskilt maskulin typ. Han ”låtsas” på samma sätt som kvinnor alltid gör. Och för att klara av det måste han ha vissa kvinnlig drag. Han kämpar med kvinnliga medel, även när han älskar en kvinna.”

Och avslutningsvis: ”Jag tycker inte om karlar i granna färger, med rutiga kostymer och stora muskler och skära slipsar, jag blir bara nervös.”

ÅH, ÄLSKADE MARILYN!

Nu ska jag plocka fram min Marilyn-box och lägga mig under täcket och se någon av hennes filmer.
Jag älskar hösten. Och Marilyn Monroe. Ända sedan jag var tretton.

Tabatha i repris

Det har eventuellt framgått nån gång att jag är mycket förtjust i starka, bestämda damer.
En av mina favoriter är superfrisören Tabatha Coffey. För ca 15 år sedan såg jag hennes underbara serie ”Tabatha Takes Over”, där hon tog över dysfunktionella frisersalonger (och senare även krogar). Läste även hennes två böcker med stor behållning.
Nu ser jag om hennes serie (finns på youtube) och hon är så himla festlig. Bestämd och en smula ”bitchig” men egentligen jättesnäll och oerhört passionerad.
Dessutom så snygg i kort, blont hår och alltid elegant svartklädd.
(Jag skulle gärna bära mer svart, men det är lite jobbigt då jag har en blond hund (just nu två).)
En donna helt i min homofila smak.

Länk till youtube

Foto: Tabatha Coffeys böcker.

Ännu en bok om Madonna

När jag skrev mitt tidigare inlägg om boken Madonna: rebellen så nämnde jag en annan bok, som folk som läst bägge, föredrar. Döm om min förvåning när jag sedan stod framför min bokhylla och såg att jag hade just den boken, som i original heter Like an Icon. Den är skriven av en pigg kvinna vid namn Lucy O’Brien. Där stod den i hyllan, i finsk översättning dessutom! (Jag har en massa bortglömda böcker från min tid som bokavdelningsansvarig.)

Jag, som just hade fått en överdos av Madonna, började läsa och kunde inte sluta. Detta blev min fjärde bok som jag läser från pärm till pärm på det skogstokiga men fantastiska finska språket.

Och ja, jag håller med om att denna bok var bättre. Författaren (som är ett stort Madonnafan) skriver inte enbart positivt – hon är även en smula kritisk och det var något jag saknade i boken av Mary Gabriel.
Jag glömde förresten att nämna att Madonna: rebellen var ganska slafsigt översatt. Många var tillfällena då jag inte förstod vad jag läste (på svenska) och jag var tvungen att lista ut vad som kan ha stått i det engelska originalet och då fattade jag. Som sagt: många klumpiga översättningar.

Hur översättningen är i denna finska version av Like an Icon, som kort och gott heter Elämäkerta, vill jag inte uttala mig om då finskan inte är mitt förstaspråk.

Men nu vet du det. Vill du läsa en bok om Madonna, så läs Lucy O’Briens bok!