När jag var mobbad på högstadiet (p.g.a. finne och fjolla) så flydde jag till biblioteket på rasterna. (Läste bl.a. en massa böcker om Förintelsen men det är inte det detta inlägg ska handla om.)
Som trettonåring läste jag en bok (se bild) som berörde mig djupt. Under alla dessa JÄTTEMÅNGA år har jag tänkt på boken med jämna mellanrum, och på vad det var som berörde mig så att jag till och med läste den flera gånger.
Och nu hittade jag den på mitt lokala bibliotek och läste den i ett svep.
Redan på första sidan förstod jag. Den röda tråden genom hela boken stavas ENSAMHET. Så jag satt alltså på biblioteket som världens ensammaste trettonåring och läste om Marilyns ensamhet. (Jag blir ju lite blödig nu.) Jag var tvungen att leta i mina gamla dagböcker för att hitta exakt när jag läste boken. Ja, jag var 13. (Se bild i bilden.)
Boken slutar med raderna: ”Här slutade Marilyns manuskript när hon gav det till mig. Milton H. Greene.”
Nej, hon hann ju inte skriva klart boken eftersom hon blev MÖRDAD. Ja, detta är min samlade bedömning och slutgiltiga analys efter att ha läst en massa, massa om Marilyns liv och död.
Vilken kvinna.
Marilyn skriver dock också med humor, som här om elaka kvinnor:
”Därför blir jag också ledsen när jag ser kvinnor vända ryggen åt mig och viska om mig — inte för deras skull utan för deras mäns. Jag är övertygad om att sådana kvinnor är dåliga älskarinnor och att de inte kan känna riktig kärlek. Det enda de kan ge en man är skuldkomplex. Lyckas de bara få mannen att känna sig som en misslyckad make och dålig älskare, så betraktar de sig själva som framgångsrika.”
Och sorgligt när hon skriver om varför hon alltid kom sent till olika tillställningar (och till jobbet):
”Det är inte Marilyn Monroe som ligger i badet, det är Norma Jeane. Jag vill att Norma Jeane ska ha det skönt. Hon fick alltid bada i ett vatten där sju eller åtta människor hade badat före henne. Nu äntligen kan hon njuta av ett vatten så klart och genomskinligt som kristall. (…) Ju senare jag kommer, desto lyckligare blir Norma Jeane.”
Här skriver hon roligt om en icke namngiven skådespelare:
”Han var inte bara en stor stjärna, han var också en verklig man. Det är ganska ovanligt, därför att skådespelarkonst är en feminin konstart. En man som sminkar sig, poserar och låtsas djupa känslor och som utlämnar sig själv till publiken kan aldrig vara en särskilt maskulin typ. Han ”låtsas” på samma sätt som kvinnor alltid gör. Och för att klara av det måste han ha vissa kvinnlig drag. Han kämpar med kvinnliga medel, även när han älskar en kvinna.”
Och avslutningsvis: ”Jag tycker inte om karlar i granna färger, med rutiga kostymer och stora muskler och skära slipsar, jag blir bara nervös.”
ÅH, ÄLSKADE MARILYN!
Nu ska jag plocka fram min Marilyn-box och lägga mig under täcket och se någon av hennes filmer.
Jag älskar hösten. Och Marilyn Monroe. Ända sedan jag var tretton.
Idag när jag satt och googlade Marilyn Monroe-bilder (se förra inlägget) så råkade jag läsa en artikel om