Och så ringer det och i displayen står det Anonym. Det betyder tråkigheter. Gick emot mina principer och svarade. En pigg jänta ville ha mig med i Hyresgästföreningen. “Så då kan vi räkna dig som medlem.. bla bla”. “Men nej”, sa jag, “det är inte aktuellt”. En gång för många år sedan fick jag besök från Hyresgästföreningen och blev lurad till att bli mening. Jag ville få en broschyr hemskickad till mig (de hade så klart inga med sig) och skrev mitt namn på ett papper. Sedan vips! var jag medlem. Så nej, jag kommer aldrig bli medlem. Långsint är jag kanske men det bjuder jag på.
Jag verkligen hatar när försäljare o dyl. ringer hem till mig på min fritid och ifrågasätter mitt liv, mina val och mina beslut. Så ring inte på vare sig telefon eller dörr för jag kommer varken svara eller öppna. Låt mig vara.
Etikett: telefonterror
Rytm
Idag kommer darling D till mig men darling Kissen får jag inte träffa på några dagar. Dygnsrytmen är helt uppfuckad insåg jag på allvar när jag vid niotiden i morse låg och läste och sedan sa godnatt och släckte. Måste ta hand om mitt arma hushåll nu.
Först ang. gästboksinlägget: Ja, jag gillar klara färger (också) och blinkande saker (också) och jag tror inte att man måste sluta göra det eller bete sig på ett visst sätt vid en viss ålder. Favoritfärg: ljuslila. Jag har underbara ljuslila gardiner som jag tvingade mig till av mina föräldrar och mor min fick sy om dem så de passar i mina vardagsrumsfönster. Jag har en underbar lila lampa också, köpt på Bea i Svedmyra (rekommenderas). Vidare har jag tre ljusblå väggar och en ljuslila fondvägg. Mycket elegant. Tidigare hade jag en diskokula i hallen, men nu har jag en stor klotrund lampa istället. Men vänta bara, ett hem är inte ett hem utan en diskokula i taket.
*Telefon* Varför kan jag inte bara avfärda alla dessa telefonintervjumänniskor omedelbums? Jag är så mesig, “det är lite mycket just nu”.