Larm och hissar

Det är fredag igen och jag har nio hektiska dagar bakom mig. Den här veckan har varit ovanligt stressig och pressig och… udda. Här nedan finns ett par anteckningar.

4 oktober
Den här arbetsdagen har varit så dramatisk. Jag är fortfarande svettig. Vi fick vår leverans och den var ovanligt enorm. Då fastnade hissen. Den var full av våra prylar.
Ena chauffören var nere på plan -3 och den andra hos oss på L2. Den ena hade ingen telefon på sig så de kunde inte kommunicera. Jag försökte då hitta en trappa så att jag skulle kunna ta mig ner men jag hittade ingen. Sprang över till grannen, hotellet, men receptionisten visste ingenting. Ringde runt. Ingen kände till nån trappa.
Fick tag i fastighetsskötaren, som jag ringt några gånger tidigare. (Han är extremt attraktiv så det är alltid mysigt när han tittar förbi.)
Nu visade han mig den hemliga dörren till trappan. Den ena chauffören kunde då ta sig ner. De var tvungna att åka vidare pga stressigt körschema.

Sedan väntade vi i nästan en timme och de andra hyresgästerna började fråga om hissen. Skämmigt. Sedan var den plötsligt lagad. Jag och 25-åringen hämtade då alla enorma lastpallar som chaufförerna lämnat kvar, plus de som stod i hissen.

Mycket svettigt. TACK och LOV hade jag 25-åringen här. Jag kan ju inte ens köra en sån där mackapär, vad den nu ens kallas, som man kör lastpallar med. Har ju inte ens muskler till sånt fysiskt arbete. Tillsammans fick vi till slut upp alla våra grejer till lagret och det var tungt och nervöst. Skulle vi fastna i hissen? I och med min nya roll här så var ju allt detta på mitt ansvar och jag hanterade denna stressiga situation på ett bra sätt. Trots allt. Jag var så vansinnigt stressad där ett tag.

5 oktober
Vad hände för dramatiskt idag då, kanske du undrar? Jo, plötsligt tjöt ett larm. Det gjorde så ont i öronen.
Instinktivt rusade jag fram till vårt inbrottslarm och började trycka hysteriskt på knapparna. Ringde i panik larmcentralen och de hävdade att det inte larmade hos oss. Kunderna lämnade butiken i panik. Kom på att det kanske handlade om ett brandlarm, men det brann ju uppenbarligen inte hos oss. Sprang ut på gatan och såg att gästerna hos hotellgrannen evakuerades. Rusade dit (idag igen) och receptionisten skrek att det larmade från ett av deras rum. Brandkåren kom och alla stod vi ute på gatan och det regnade så klart. Tio minuter senare blev det tyst, brandkåren lämnade platsen och allt var som vanligt. Men jag skakade en aning i två timmar. Och fick ont i magen. Uff, vilken vecka detta verkar vara.
Vad kommer att hända i morgon?

Ögonblicksbild ur vardagen.

Men idag är det alltså fredag och arbetsdagen innehåller en massa möten. Därefter tar jag en ovanligt välförtjänt helg. Jag ska träffa en väninna och utöver det kommer jag bara att vila och vila och vila.

Höst, läxor och ambulanser

Det börjar bli höst på riktigt och det är så klart alldeles underbart. Jag satte mig på spårvagnen redan 06:50 och det var lugnt och tyst och jag blängde på de diskreta färgexplosionerna i träden längs Mannerheimvägen.

Kom till jobbet alldeles för tidigt för att hinna avnjuta ett par koppar kaffe för att sedan inleda arbetsdagen i ensamhet och i stillhet. Jag ogillar stress och jag ogillar onödiga ljud. Särskilt på morgonen.

Igår var jag ledig så då gjorde jag min första hemuppgift. Denna del av kursen heter förberedande handledning, om jag direktöversätter från finska. Jag gjorde uppgiften och jag tror att jag skrev på överraskande god finfinska. Vi får se vad handledaren säger när hon återkommer.

Med anledning av min nya position på företaget så fick jag en jobbdator och då talar jag om en PC. När använde jag en PC senast? För femton år sedan? Jag har varit en inbiten apple-användare så länge jag kan minnas. Allt från Macbook till iMac till iPad till iPod till iPhone. Känner mig en smula bortkommen framför en PC.
Nu måste jag dessutom använda mig av Microsoft Office och Moodle och Teams och allt vad de heter. Nyheter för mig, trots att jag är en teknisk person – när det handlar om enkla apple-produkter.

Om några veckor ska jag gå en första hjälpen-utbildning och den kommer ganska passande. Fick höra att en person på min före detta arbetsplats hastigt insjuknade för ett par dagar sedan. Hon föll ihop och blev till och med medvetslös och förd till sjukhus i ambulans. Riktigt ruskigt. Hon lär mår bättre nu.

God morgon.

Herr Perfekt sitter i fängelse

Så komiskt.
Jag gick igenom en låda och där låg min gamla skolkatalog. Jag bläddrade och smålog lite åt åttiotalsfrisyrerna och brudarnas vita nivealäppar, och plötsligt vilade mina ögon på en smäcker kis som jag var hemligt förtjust i på högstadiet.

Jag visste inte så mycket om honom, men han bodde på nån av de finare gatorna. Och så var han så snygg och han hade de senaste Levi’s 501:orna (kommer ni ihåg hur viktigt det var?).

Undrar vad som hände med honom?
Han är säkert jättelycklig idag.

Jag började dammsuga nätet genom att ivrigt knappra på tangenterna.
Ja, se där.
Han har en fet villa. Blev tydligen kvar i hembygden, men har även en adress i Stockholm. Pendlar säkert till nåt flashigt jobb.
Helt klart lyckad och lycklig på alla vis.

Det dök upp någon artikel.
Jaha, klart han blev advokat.
Det går så jäkla bra för honom, alltså.

Klickade runt lite till.
DÅ!
Hans perfekta liv krossades alldeles nyligen då han dömdes till sju års fängelse för ekobrott!Där ser man.
En perfekt yta garanterar inte ett perfekt liv.

Vi var så unga.

Som sista desperata säsongen

Som jag igår kväll mycket öppenhjärtigt förklarade för en av dem jag bor med: Just nu är mitt förhållande (eller vad det nu är) som en såpopera. Tänk dig den där sista säsongen när publiken har flytt och såpans skapare desperat slänger in en massa intriger och annat i ett sista desperat försök att locka tillbaka publiken. Det är jordbävningar och det är någon som visar sig vara sin fästmans syster och någon som dog för tre säsonger sedan uppstår plötsligt. Någon har drömt en hel intrig som egentligen aldrig ägt rum. Maffian kommer och kidnappar någon och plötsligt brinner huset ner och är det inte ett UFO som dyker upp osv. osv. osv.
På den nivån är mitt kärleksförhållande just nu och detta har gjort min så kallade ”jul” till en absurd händelse.

På julafton besökte jag min vän J och vi gick ut en sväng och sjöng karaoke. Det var vi och alla andra losers som dök upp på det där stället. Jag var väl en av två som inte drack alkohol. De flesta var ganska ”förfriskade” i ett desperat försök att glömma den ensamhetens misär som de upplever under en högtid som julen.

Vad sjöng jag?
Det börjar verka kärlek banne mej (min eviga standard och mitt paradnummer)
För att du finns (premiär – jag beställde egentligen ”Här står jag” men när denna kom istället så var det ju bara att greppa mikrofonen och ta ton)
Että mitähän vittua (när jag är… ehhm… irriterad)
I only want to be with you (ett nytt paradnummer)
Min kärlek (comeback)
Snälla snälla (alltid)
Tule luo (dyker upp då och då)
Genom eld och vatten (när de lugna låtarna blir för många piggar jag upp stämningen med den här)

En ivrig ryss vid namn Nikolai applåderade glatt och hojtade ”tack” och ”skål” och när han drog sina ryska dängor så glodde han nästan oavbrutet på mig. Det var ju trevligt att få lite uppmärksamhet!

På juldagen besökte min väninna K mig. Skönt med lite sällskap igen och när hon skulle åka hem följde jag och Blake med. Åt middag och pratade. Och pratade. Och ältade.
Kom hem och kvällen gick åt till att älta mitt så kallade förhållande med den andre parten i målet via textmeddelanden. En sån såpa. Om ni bara visste. Jag vill ”bara” uppleva harmoni. Orkar inte med mer dramatik nu.

Snälla snälla…

Öppenvård, bussar och ännu en Kim

När man flyttar och inte har alla sina ägodelar på ett och samma ställe så inser man efter ett tag hur mycket onödiga prylar man har.
Nu har jag flyttat väldigt många gånger under de senaste tre åren (inklusive en utlandsflytt) och har i och med dessa flyttar gjort mig av med väldigt mycket. När jag lämnade Stockholm så gjorde jag det med en skåpbil, så jag hade gjort mig av med en massa möbler, böcker, kläder, köksprylar och så vidare, men ändå har jag fortfarande mycket som jag egentligen inte behöver. Och som jag inte saknar.

israeli stones
Israeliska stenar.

Vad jag behöver är dator, telefon, kläder, böcker, musik, badrumsartiklar, hundgrejer. Och så en del saker med affektionsvärde. Som mina israeliska stenar, nu placerade bredvid min säng.

Från Facebook:

Premiärdag här på öppenvården.
Jag skrev i förrgår att jag för första gången någonsin träffade en annan Kim. Och tänk att det gjorde jag idag också. En helt reko och hyvens Kim. Ingen finsk ’Kimi’. Var ska detta sluta? Har mitt namn blivit vanligt i Finland?

Det går bra här. Jag hann i tid även om bussen kröp fram p.g.a. morgonrusning och vägarbeten.
Har just en kort paus mitt i en diskussionsgrupp. Vi lagade mat tidigare. Jag var riskokare. ”Jag är toppen i köket men riset misslyckas alltid.” Idag blev det helt okej. Kände att det var en ytterst viktig uppgift.


Jo, det här var ju en ’bussig’ dag. Ni som har hängt med i några år minns kanske (men förmodligen inte eftersom ni har varsitt eget liv) att jag alltid har lidit av svår bussfobi. Under mina 21 år i Stockholm åkte jag buss kanske fem gånger. Annars uteslutande tunnelbana. Tycker att det är läskigt och man vet inte vilken rutt bussen åker (den kan plötsligt avvika!) och i alla bussar står inte nästa hållplats på skylten där framme och om det är mörkt ute så får man chansa.
Hit där jag bor nu går inte metron så jag tar den skrämmande bussen.
Resan i morse gick bra även om jag hamnade lite vilse i samband med ett bussbyte.

På hemvägen var jag först tvungen att ta bussen till Järnvägstorget pga ett ärende. Inga problem eftersom de flesta bussar passerar Kampen och därifrån promenerar man lätt.

Sedan letade jag efter rätt busshållplats för buss nr 67. Hittade till slut och det kom en 67:a precis. Hoppade på.
Insåg sen att jag åkte med buss 67U (vad det nu betyder) som åkte åt samma håll med enligt en annan rutt. Åkte då ända till ändhållplatsen Torparbacken. För mig en helt okänd plats. Hittade turligt nog snabbt buss 67 utan U som gick åt andra hållet. Hoppade på. Passerade bland annat en hållplats som hette Sexmansvägen. Det lät ju lite sensuellt!

Det tog inte många minuter innan vi var i Västra Baggböle men det var mörkt och jag har bott här i blott två dygn och aldrig åkt buss hit så nervositeten var stor. Någon plingade och jag klev av på rätt hållplats! 🙋🏻‍♂️ Men promenerade åt fel håll på väg hem.

Kom hem till slut med andan i halsen. Nu dricker jag kaffe i vardagsrummet, med Blake i famnen, med två av de boende. Markus talar finska med mig och Janne talar svenska. Språk är – som ni vet – viktiga grejer!

Öppenvården gick bra och vi avslutade dagen med tårta till Finlands ära med anledning av självständighetsdagen i morgon.


Ska snart sova. Klockan var lång och intensiv och full av spänning för en ringrostig man. Det kändes väldigt skönt att få känna sig ’normal’ för första gången på länge; att åka buss till jobb eller skola eller i det här fallet öppenvård klockan 08 och sedan komma hem 16:30.
Mycket skönt.