Lär er cykla! Eller gå, som vanliga människor.

black and white hardtail bike on brown road between trees
Photo by Philipp M on Pexels.com

Måste få gnälla lite. Ursäkta på förhand för eventuellt dåligt språkbruk.

Promenerade igår på trottoaren. Plötsligt kom två cyklister och körde om mig bakifrån. Samtidigt. Utan att överdriva, med ca 15 centimeters avstånd vardera. Livsfarligt.

1. Varför cyklas det på trottoarer?
2. Varför vågar folk inte använda ringklockan?

Tack och lov är det snart vinter och blixthalka och de flesta cyklar försvinner från stadsbilden. Dessvärre kommer ju vissa självmordskandidater att fortsätta trampa runt. Utan hjälm så klart, eftersom de ju bevisligen inte har särskilt mycket att skydda där uppe i knoppen.

De förfärliga, verkligen livsfarliga, elektriska sparkcyklarna kommer snart att försvinna helt, tack och lov. Hatar dem. De kommer från alla håll och kanter, tysta som möss. I hög hastighet. Usch!

Fem minuter senare var jag nära att bli påkörd av en bilistjävel vid ett övergångsställe. Han måste ha sett mig, om han inte var halvblind, och då borde ju körkortet dras in. Fram skulle han med sin vidriga biljävel.

Varför kör någon ens bil i stan? Vi har buss, spårvagn och metro. Dessutom extremt billig taxi för tillfällen då man verkligen behöver ta sig fram i bil.

Så. Det var väl bara det. Hej då.

Allt bara slocknade

white imac and apple magic keyboard
Photo by J. Kelly Brito on Pexels.com

För ett tag sedan slocknade hela min lägenhet. Bara huxflux. Jag är bra på mycket men såna här saker vet jag inte mycket om.

Jag ringde således på hos min granne och frågade om han också var strömlös, men det var han inte.

”Kan du hjälpa mig med mina proppar?” Och ”varifrån är du?”

”Nå, jag är helt från Helsingfors, men jag har även studerat i Vasa”.

”Oj. Min släkt är därifrån. Jag är från Sverige men ändå från Österbotten. Jag har också studerat i Vasa.”

Så, han började vrida runt på mina proppar men inget hände.
I all sin prakt stod han på min pall och vred och vispade. Men inget hände.

Sedan gick jag på konsert. El-dramat fick vänta.

Morgonen därpå köpte jag tre paket proppar och varje gång jag bytte en, så blixtrade det till och till slut gav jag upp och ringde fastighetsskötaren.
Det tog bara en timme (trots lördag) och fastighetsskötaren kom. Han frågade om jag har några förlängningssladdar. ”Ja, jag har en till min TV, men jag kollar aldrig på TV så den är ju i sig inte ens inkopplad.”

”Det spelar ingen roll”, sa fastighetsskötaren. ”Dra ut sladden så får vi se. Oavsett om den är ’aktiv’ eller ej så är den ’på’ och den sväller.”

Vips! Elen var tillbaka!

Han lärde mig att förlängningssladdar är av ondo, om de inte har en sån där röd ”on/off-knapp”. SÅ NU HAR VI LÄRT OSS DET.

”Förlåt att jag störde dig på en lördag”, sa jag.

Han: ”Det är okej, jag får ju betalt.”

När han gick sa jag: ”No, hyvää palkkapäivää.” (”Ha en bra lönedag.”)

MEN DET TOG INTE SLUT DÄR.

Jag har nu identifierat problemet helt själv. Min älskade iMac har lagt av! Nån typ av kortslutning. Den bästa datorn någonsin. I drygt tio år höll den. Med stor sorg måste jag kassera den. Vilken tur att jag har backuppat allt. Jag ska ge den ett försök till, genom att inhandla en ny sladd. Hoppas att det är där felet ligger.

Men jag är så ledsen. Ja, nästan förtvivlad.

Min älskade iMac var med mig på sju adresser i två olika länder. Tack för allt. Du var bäst. Hoppas att jag får liv i dig igen.

Bloggeri bloggera. Och nätdrama.

Blake Carrington i mitt hjärta.

Idag tog jag en liten paus från Facebook. Jag gör det ibland. Jag är en sån där sociala-medier-person, och jag älskar det, men just FB blir jag lite trött på ibland. Inte minst på grund av censuren – på att bli avstängd titt som tätt på grund av ”kontroversiella åsikter”. (Jistanes.)

Jag har bloggat sedan 2005 och jag inser att det är ”omodernt”, men jag älskar det. Jag älskar att ha en egen hemsida där jag kan skriva vad f*n jag vill. Jag har i och för sig inte varit så politisk på sistone, men ändå.
Jag kan inte se att jag någonsin kommer att sluta blogga om PERSONLIGT, POP OCH POLITIK. Det är liksom jag.

Under bloggens storhetstid, runt 2006-2009, hade jag en av Sveriges mest lästa bloggar. Nu bara puttrar det på, med Helsingfors som bas.

I morse vaknade jag på balkongen (det var väl sommarens sista balkongsoveri?) och jag skulle kolla ”mina kanaler”. Hade inget internet. Jag blev förtvivlad. Telefonen kopplade dock via wifi till datorn, vilket var märkligt. Letade runt på nätet. Följde rådet att ”nollaställa nätverket”. Då var nätet tillbaka i telefonen, men den kopplade ej till datorn. Förtvivlad igen.
Bytte namn på nätverket och vips fungerade allt igen.

Ta i trä.

Utan nätet är jag en nolla.

Här finns jag. För den som är intresserad.

Ligor och annat löst pack

Så förfärligt!
Väninnan lade ut en pryl till försäljning på FB:s Marketplace. Snart fick hon ett meddelande från en ”mexikanska” som visade stort intresse. ”Mexikanskan” bad dock i nästa meddelande väninnan att betala in en tillfällig ”försäkringsavgift” *gäsp*.
Men sedan hände det värsta! Det började trilla in hotfulla epost-meddelanden. ”Vi vet var du bor” och ”du måste vara försiktig” och hela baletten. Men INTE NOG MED DET. ”Mexikanskan” (ligan) bifogade bilder på tillfångatagna kvinnor som satt i burar. ”Betala, eller…”
Helt sinnessjukt, vilket löst pack det finns där ute.
Väninnan var skärrad och upprörd och hon ringde polisen som sa att just sånt här är väldigt vanligt just nu.

Bilden har ingenting med texten att göra.

Larm och hissar

Det är fredag igen och jag har nio hektiska dagar bakom mig. Den här veckan har varit ovanligt stressig och pressig och… udda. Här nedan finns ett par anteckningar.

4 oktober
Den här arbetsdagen har varit så dramatisk. Jag är fortfarande svettig. Vi fick vår leverans och den var ovanligt enorm. Då fastnade hissen. Den var full av våra prylar.
Ena chauffören var nere på plan -3 och den andra hos oss på L2. Den ena hade ingen telefon på sig så de kunde inte kommunicera. Jag försökte då hitta en trappa så att jag skulle kunna ta mig ner men jag hittade ingen. Sprang över till grannen, hotellet, men receptionisten visste ingenting. Ringde runt. Ingen kände till nån trappa.
Fick tag i fastighetsskötaren, som jag ringt några gånger tidigare. (Han är extremt attraktiv så det är alltid mysigt när han tittar förbi.)
Nu visade han mig den hemliga dörren till trappan. Den ena chauffören kunde då ta sig ner. De var tvungna att åka vidare pga stressigt körschema.

Sedan väntade vi i nästan en timme och de andra hyresgästerna började fråga om hissen. Skämmigt. Sedan var den plötsligt lagad. Jag och 25-åringen hämtade då alla enorma lastpallar som chaufförerna lämnat kvar, plus de som stod i hissen.

Mycket svettigt. TACK och LOV hade jag 25-åringen här. Jag kan ju inte ens köra en sån där mackapär, vad den nu ens kallas, som man kör lastpallar med. Har ju inte ens muskler till sånt fysiskt arbete. Tillsammans fick vi till slut upp alla våra grejer till lagret och det var tungt och nervöst. Skulle vi fastna i hissen? I och med min nya roll här så var ju allt detta på mitt ansvar och jag hanterade denna stressiga situation på ett bra sätt. Trots allt. Jag var så vansinnigt stressad där ett tag.

5 oktober
Vad hände för dramatiskt idag då, kanske du undrar? Jo, plötsligt tjöt ett larm. Det gjorde så ont i öronen.
Instinktivt rusade jag fram till vårt inbrottslarm och började trycka hysteriskt på knapparna. Ringde i panik larmcentralen och de hävdade att det inte larmade hos oss. Kunderna lämnade butiken i panik. Kom på att det kanske handlade om ett brandlarm, men det brann ju uppenbarligen inte hos oss. Sprang ut på gatan och såg att gästerna hos hotellgrannen evakuerades. Rusade dit (idag igen) och receptionisten skrek att det larmade från ett av deras rum. Brandkåren kom och alla stod vi ute på gatan och det regnade så klart. Tio minuter senare blev det tyst, brandkåren lämnade platsen och allt var som vanligt. Men jag skakade en aning i två timmar. Och fick ont i magen. Uff, vilken vecka detta verkar vara.
Vad kommer att hända i morgon?

Ögonblicksbild ur vardagen.

Men idag är det alltså fredag och arbetsdagen innehåller en massa möten. Därefter tar jag en ovanligt välförtjänt helg. Jag ska träffa en väninna och utöver det kommer jag bara att vila och vila och vila.