Etikett: vardagsdramatik

SVARA I TELEFON!

Varför blir det så här hela tiden? ALLTID (nästan).
Jag skulle ringa ett samtal för att kolla att en faktura blivit betald på korrekt sätt då jag fått nys om att vissa bankuppgifter hos mottagaren förändrats (bla bla, ointressant). För att inte stressa över det så bestämde jag mig alltså för att ringa. Bara för att dubbelkolla och få ro i själen.

Kollade noga upp öppettiderna. Kundtjänsten håller öppet två dagar i veckan, tre timmar åt gången. *himlar med ögonen*
Okej. De öppnar klockan 12 på fredagar. (Vad är det för töntig tid?)
Laddar. Svettas p.g.a. telefonskräck. Slår in numret redan fem i så att jag bara ska kunna trycka på en ringknappen klockan TOLV:NOLLNOLL för att slippa köa.

En röst säger på tre språk: ”Fredagen den 14:e november är kundtjänsten stängd.”
Jag sliter inte mitt hår, eftersom jag är rädd om det, men jag svär. Oj, vad jag svär. Eftersom jag är en så lugn och mysig människa så kan ni inte föreställa er hurdan jag är när jag är rasande.

Om de har öppet två dagar i veckan, i sammanlagt sex små timmar, så KAN DE INTE HA NÅGON SOM SVARAR I TELEFON ENS DÅ?
VAD ÄR DETTA FÖR FUCKING JÄVLA SKIT? (Så låter jag när jag svär och jag gör det aldrig på finska. Det skulle bli alldeles för vulgärt.)

Jag kände att jag inte ville ge upp. Jag ville inte sitta hela helgen med ångest och ilska i kroppen så jag chansade. Jag skickade ett mail! Och jag var INTE otrevlig eller arg. Snarare mycket artig och nästan överhärlig i tonen.

45 minuter senare fick jag svar. WOW.
(Allt är i sin ordning! Jag kan sluta stressa.)

MEN! Det jobbar alltså folk där, så VARFÖR KAN DE DÅ INTE SVARA I TELEFONJÄVELN?

Foto: AI

Tankar om bostadsmarknaden

Jag småletar (=inte hysteriskt, men ändå) efter en billigare lägenhet då det känns ganska absurt att betala 826 € i månaden för en etta, och jag tänker på skillnaden mellan forna hemstaden Stockholm och Helsingfors. (Kan inte uttala mig ”rikstäckande”.)

Här kan du få en hyresbostad IDAG om du vill, men hyrorna är löjligt höga. Men ändå: det FINNS lägenheter som står tomma och ropar efter hyresgäster. Till skillnad från Stockholm.

(Snabb genomgång av min ”bostadskarriär” i Stockholm: efter några år i andrahand fick jag min första egna lägenhet i *trumvirvel* Hjulsta, där jag bodde i 1,5 år, men jag blev trakasserad av *trumvirvel* araber som tyckte att en blond fjolla ”inte hörde hemma där”. Har berättat om detta tidigare, men det var mycket traumatiskt och där odlades de ”fördomar” som jag bär på idag, och mina politiska åsikter formades där och då. Bra jobbat grabbar, som trakasserade mig – inte varje dag, men minst varannan. Jag vågade till slut inte ens gå till tunnelbanan eftersom de hängde där på torget. Tog en lång omväg med buss och tåg till jobbet i city. Tvi vale, vilket pack. Vill aldrig mer bo i ett så kallat ”utsatt” område. Det enda de är ”utsatta” för är SIG SJÄLVA.)

Därefter fick jag, tack vare en förstående hyresvärd, en bostad i det då ”vita” Vällingby, där jag bodde i sex-sju år. Sedan fick jag min underbara lägenhet i Hammarbyhöjden, som jag senare även köpte och där bodde jag mina sista elva år i Födelselandet.)

Tillbaka till saken.
Det står alltså en massa lägenheter tomma här i Helsingfors. Och gott om flotta, nybyggda. I annonserna lockar de med ”första månaden hyresfri” och ”sänkt hyra första året” och ”presentkort på 200 € i närmsta livsmedelsbutik”. Oväntat många hyreshus har också ”gratis gym, internet och festlokal”. (Tänk om jag skulle bo i ett hus med eget gym – då kanske jag äntligen skulle få lite ordning på *this situation* som är min gubbfläbbiga kropp.)

Det var bara några spontana tankar här i mitt sökande.
Jag har inte så höga krav. Vill bo i ett tryggt område dit man tar sig med antingen spårvagn eller metro, då jag inte är någon bussmänniska (och körkort har jag inte eftersom jag avskyr bilar).

Önska mig lycka till.
Hej då från ett fantastiskt vackert, höstigt Helsingfors.
(Oh, vad jag älskar hösten. Får energi och blir på så gott humör.)

Telefondrama

Jag upplevde ett riktigt jobbigt telefondrama i slutet av förra veckan.
Jag försökte uppdatera min iPhone men den bara stod still (se bild). I över två timmar väntade jag och sedan började jag rycka i sladdarna men ingenting hände. Jag besökte då butiken där telefonen är köpt, men där arbetade så klart en modellsnygg tonårsgrabb med noll koll.
Det är därför kompetenta människor i min ålder går arbetslösa. Våra färdigheter, egenskaper, kunskaper, erfarenheter är ingenting värt. Fixeringen vid ungdom är total, så låt oss buga och bocka.

Har ni tänkt på hur handikappad man blir utan telefon?
När jag åkte till den där butiken så plankade jag på bussen- jag kunde ju inte köpa biljett i appen!
På väg hem (med noll resultat, på grund av den modellande tonåringens extrema skönhet) tänkte jag köpa hundmat, men oj! Jag hade inget bankkort med mig och jag kunde ju inte betala via appen!
Jag kunde inte ens lyssna på musik, eftersom jag numera är så modern att jag ”strömmar” (absolut inte genom Spotify, som jag tycker är så fult, utan genom Apple Music). Utan internet inget strömmande.

För att kolla eposten och ha lite kontakt med omvärlden så gick jag några gånger per dag över till sjukhuset i närheten av bostaden ty där finns ett bra öppet wifi. Det hade jag koll på efter mina operationer på samma sjukhus…

Dag 2 ringde jag AppleCare och den förste som jag talade med kunde inte riktigt hjälpa mig, men när jag sedan fipplade med telefonen så upptäckte jag att det började hända någonting så jag ringde igen. Då fick jag tala med en hjälte som hjälpte mig – så nu fungerar telefonen igen! Tack Joona på AppleCare!

Det var en riktigt jobbig tid. Ingen telefon. Inget internet. Vilken ångest.
Nu vet jag inte om jag någonsin mer vågar uppdatera telefonen.

Har du upplevt någonting liknande?

Imponerande fastighetsskötare

Jag måste berätta om en vardagsgrej som hände.

I förrgår fick jag plötsligt stopp i avloppet OCH i toaletten (!). Stopp i avloppet händer ju då och då och det kan jag fixa, trots att det tar emot då jag är lite lättäcklad, men toaletten var nåt nytt för mig.

Då skulle jag ringa till fastighetsskötaren men då hände det som händer ibland: jag drabbades av fruktansvärd telefonskräck.
I två dygn kämpade jag med att samla mod och bli av med skräcken (tack och lov har vi en toalett i källaren, bredvid bastuavdelningen). *puh*

Men så i morse hade jag samlat tillräckligt med mod så klockan 08:04 ringde jag (samtalet tog en minut). Klockan 08:22 kom fastighetsskötaren (en jättetrevlig man runt 60). Klockan 08:28 funkade toaletten som den skulle.
Så här snabbt gick det att bli av med en massa ångest. *himlar med ögonen*

Medan han sedan gullade med hundarna så ställde jag lite frågor.
”Men om det är stopp här så måste det väl även vara stopp på våningarna nedanför, eftersom det är ju samma rör, eller?”
”Nej, så här funkar det: detta rör (så pekade han mot väggen) går vågrätt hit till hörnet och där går sedan det ’allmänna’ röret lodrätt genom huset. Så i detta fall var stoppet i ’ditt’ vågräta rör.”
”Jistanes vad du kan”, sa jag, ”men detta är ju iofs ditt ’kneg’.” (Ja, jag sa ’kneg’ så där grabbigt (dock på finska: duuni), oss karlar emellan liksom.)
”Ja, det är ju det och jag har hållit på med detta i SÅ många år.”

Jag blir så imponerad av människor som kan saker som jag verkligen inte vet någonting om. Alla har vi vår plats i samhället.

Men tänk ändå vilken snabb fastighetsskötare vi har! Jag hann inte ens dricka upp mitt morgonkaffe innan det ringde på dörren. Wow!

Trippel gråtattack på krogen

Lite humor och mycket allvar:
Det hände en lite smårolig grej idag. En överraskande twist i vardagen.

Jag och ”frugan” (alltså min bästis – jag kallar henne så) var på väg till en israelisk restaurang, bara för att visa lite support. (Som sagt: ”frugan” har blivit mycket mer Israelvänlig under detta horribla krig, eftersom hon är en intelligent och tänkande människa.)

Nu är det också så att ”frugan” har en väldigt minimal blåsa, så vi var tvungna att stanna till på vägen och vi gick in på nåt helt random asiatiskt hak så att hon skulle kunna slå en stråle.

Medan jag satt där och väntade (hennes stråle måste ha varit jättelång) så insåg jag att på detta ställe kunde gästerna gå fram till en dator och spela musik. Så det gjorde jag. Just då spelades nån typisk finsk gråtlåt och jag trodde ju att om jag klickade fram en låt så skulle den spelas _efter_ gråtlåten. Men den avbröt den. Och jag hade valt Noa Kirels ”Unicorn”. Alltså nåt upplyftande.

Gick och satte mig i den nästan helt tomma lokalen.

Då kom en kvinna rusande mot mig. Hon såg ut som en stereotypisk aggressiv, vänsterextrem lesbian. Minus det gröna eller blå håret.
”Du stängde av min låt och satte på nåt israeliskt!”
Jag bad så mycket om ursäkt.
Äntligen kom ”frugan” från damernas och vi skulle ge oss av. Den aggressiva kvinnan satt vid ett bord vid dörren och jag bad än en gång om ursäkt och förklarade att det inte hade varit min mening att stänga av hennes gråtlåt.

Då inträffade nåt väldigt mänskligt. Hon berättade att hennes far just dött och att hon var extra känslig och deppig. Så vi satte oss vid hennes bord och jag berättade om min fars död och om hur jag fortfarande är i nåt slags chocktillstånd, och ”frugan” berättade om att hennes tre barns far dog i våras och att hon ännu inte kunnat bearbeta detta. Så vi satt där och lipade lite, alla tre.

Det är det som är grejen.
Vi har alla våra egna sorger och besvär och det minsta vi kan göra är att finnas där för varandra. Så länge vi kan.

(Vilken fantastisk, fantastisk, fantastisk version av ”Unicorn”.)