Nikotin och härjande häxa

Direktrapport från vardagen, varsågoda.

Jag vet inte var jag ska börja. Ibland är livet så lustigt. Men okej. Detta inlägg kommer att handla väldigt mycket om nikotin.
Jag har slutat röka. Jag har aldrig varit rökare, men nikotinist. Jag vill dock inte stödja den svarta marknaden och köpa snus från tveksamma människor, så..

Det hela började med att min väninna A-ST kom på besök från Stockholm och jag fick en dosa snus. (Tack!) Sedan, när den tog slut, så fick jag en sån avsmak. Jag kunde liksom inte gå tillbaks till cigg. Yäk. Det gick inte.
Så, igår kväll kom min bästis JW hit och vi snicksnackade och spelade en massa Eurovisonlåtar, så där som vi alltid gör.

Hon sov över och i morse hittade hon inte sina cigg. När hon är nikotinLÖS så är hon en häxa. Hon är verkligen hemsk då. Hon ”härjar”. (Det låter roligare på finska: hän RIEHUU.)

Så då gick jag i morse och köpte cigg åt henne och hon ringde flera gånger, som den nikotinist hon är. ”Var är mina cigg?”

Sedan kom jag hem och gick in i köket för att dricka ett glas vatten och jag råkade sparka på nåt. Och vad var det? Hennes ciggpaket så klart. Hon hade vänt upp och ned på hela bostaden (ganska bokstavligt talat då hon letade efter sina älskade cigaretter). Men där låg de, på golvet.

Och också, igår kväll när vi var ute med min hund Blake, så lyfte hon sina lurar mot mina öron. ”Jag har en ny favoritlåt”, sa hon. Med hennes fru, som hon brukar säga. Den israeliska, fantastiska vokalisten Sarit Hadad. Sedan, när vi kom hem, så kunde JW inte hitta sina hörlurar. Hon letade och letade och gick även ut i bara kalsipperna för att leta på gatan. (För henne är musik lika viktig som för mig. Utan våra lurar är vi ingenting.)

Så då, när jag just hade hittat hennes ciggpaket, så hittade jag även hennes lurar. Ni skulle ha sett hennes min. ”Här är dina cigg och här är dina lurar.”

Illustrativt fotografi från ett tidigare tillfälle.

Lär er cykla! Eller gå, som vanliga människor.

black and white hardtail bike on brown road between trees
Photo by Philipp M on Pexels.com

Måste få gnälla lite. Ursäkta på förhand för eventuellt dåligt språkbruk.

Promenerade igår på trottoaren. Plötsligt kom två cyklister och körde om mig bakifrån. Samtidigt. Utan att överdriva, med ca 15 centimeters avstånd vardera. Livsfarligt.

1. Varför cyklas det på trottoarer?
2. Varför vågar folk inte använda ringklockan?

Tack och lov är det snart vinter och blixthalka och de flesta cyklar försvinner från stadsbilden. Dessvärre kommer ju vissa självmordskandidater att fortsätta trampa runt. Utan hjälm så klart, eftersom de ju bevisligen inte har särskilt mycket att skydda där uppe i knoppen.

De förfärliga, verkligen livsfarliga, elektriska sparkcyklarna kommer snart att försvinna helt, tack och lov. Hatar dem. De kommer från alla håll och kanter, tysta som möss. I hög hastighet. Usch!

Fem minuter senare var jag nära att bli påkörd av en bilistjävel vid ett övergångsställe. Han måste ha sett mig, om han inte var halvblind, och då borde ju körkortet dras in. Fram skulle han med sin vidriga biljävel.

Varför kör någon ens bil i stan? Vi har buss, spårvagn och metro. Dessutom extremt billig taxi för tillfällen då man verkligen behöver ta sig fram i bil.

Så. Det var väl bara det. Hej då.

Allt bara slocknade

white imac and apple magic keyboard
Photo by J. Kelly Brito on Pexels.com

För ett tag sedan slocknade hela min lägenhet. Bara huxflux. Jag är bra på mycket men såna här saker vet jag inte mycket om.

Jag ringde således på hos min granne och frågade om han också var strömlös, men det var han inte.

”Kan du hjälpa mig med mina proppar?” Och ”varifrån är du?”

”Nå, jag är helt från Helsingfors, men jag har även studerat i Vasa”.

”Oj. Min släkt är därifrån. Jag är från Sverige men ändå från Österbotten. Jag har också studerat i Vasa.”

Så, han började vrida runt på mina proppar men inget hände.
I all sin prakt stod han på min pall och vred och vispade. Men inget hände.

Sedan gick jag på konsert. El-dramat fick vänta.

Morgonen därpå köpte jag tre paket proppar och varje gång jag bytte en, så blixtrade det till och till slut gav jag upp och ringde fastighetsskötaren.
Det tog bara en timme (trots lördag) och fastighetsskötaren kom. Han frågade om jag har några förlängningssladdar. ”Ja, jag har en till min TV, men jag kollar aldrig på TV så den är ju i sig inte ens inkopplad.”

”Det spelar ingen roll”, sa fastighetsskötaren. ”Dra ut sladden så får vi se. Oavsett om den är ’aktiv’ eller ej så är den ’på’ och den sväller.”

Vips! Elen var tillbaka!

Han lärde mig att förlängningssladdar är av ondo, om de inte har en sån där röd ”on/off-knapp”. SÅ NU HAR VI LÄRT OSS DET.

”Förlåt att jag störde dig på en lördag”, sa jag.

Han: ”Det är okej, jag får ju betalt.”

När han gick sa jag: ”No, hyvää palkkapäivää.” (”Ha en bra lönedag.”)

MEN DET TOG INTE SLUT DÄR.

Jag har nu identifierat problemet helt själv. Min älskade iMac har lagt av! Nån typ av kortslutning. Den bästa datorn någonsin. I drygt tio år höll den. Med stor sorg måste jag kassera den. Vilken tur att jag har backuppat allt. Jag ska ge den ett försök till, genom att inhandla en ny sladd. Hoppas att det är där felet ligger.

Men jag är så ledsen. Ja, nästan förtvivlad.

Min älskade iMac var med mig på sju adresser i två olika länder. Tack för allt. Du var bäst. Hoppas att jag får liv i dig igen.

Bloggeri bloggera. Och nätdrama.

Blake Carrington i mitt hjärta.

Idag tog jag en liten paus från Facebook. Jag gör det ibland. Jag är en sån där sociala-medier-person, och jag älskar det, men just FB blir jag lite trött på ibland. Inte minst på grund av censuren – på att bli avstängd titt som tätt på grund av ”kontroversiella åsikter”. (Jistanes.)

Jag har bloggat sedan 2005 och jag inser att det är ”omodernt”, men jag älskar det. Jag älskar att ha en egen hemsida där jag kan skriva vad f*n jag vill. Jag har i och för sig inte varit så politisk på sistone, men ändå.
Jag kan inte se att jag någonsin kommer att sluta blogga om PERSONLIGT, POP OCH POLITIK. Det är liksom jag.

Under bloggens storhetstid, runt 2006-2009, hade jag en av Sveriges mest lästa bloggar. Nu bara puttrar det på, med Helsingfors som bas.

I morse vaknade jag på balkongen (det var väl sommarens sista balkongsoveri?) och jag skulle kolla ”mina kanaler”. Hade inget internet. Jag blev förtvivlad. Telefonen kopplade dock via wifi till datorn, vilket var märkligt. Letade runt på nätet. Följde rådet att ”nollaställa nätverket”. Då var nätet tillbaka i telefonen, men den kopplade ej till datorn. Förtvivlad igen.
Bytte namn på nätverket och vips fungerade allt igen.

Ta i trä.

Utan nätet är jag en nolla.

Här finns jag. För den som är intresserad.

Ligor och annat löst pack

Så förfärligt!
Väninnan lade ut en pryl till försäljning på FB:s Marketplace. Snart fick hon ett meddelande från en ”mexikanska” som visade stort intresse. ”Mexikanskan” bad dock i nästa meddelande väninnan att betala in en tillfällig ”försäkringsavgift” *gäsp*.
Men sedan hände det värsta! Det började trilla in hotfulla epost-meddelanden. ”Vi vet var du bor” och ”du måste vara försiktig” och hela baletten. Men INTE NOG MED DET. ”Mexikanskan” (ligan) bifogade bilder på tillfångatagna kvinnor som satt i burar. ”Betala, eller…”
Helt sinnessjukt, vilket löst pack det finns där ute.
Väninnan var skärrad och upprörd och hon ringde polisen som sa att just sånt här är väldigt vanligt just nu.

Bilden har ingenting med texten att göra.