Igår inträffade detta högtidliga:
I närheten av vårt bostadsområde ligger en idrottspark med diverse anläggningar och sommartid sportas det en massa ute på en gräsplan. Jag kunde ju inte bry mig mindre (då mitt sportintresse ligger på noll – eller rentav på minus) men det är svårt att undvika då de även spelar en massa uppiggande musik under träningarna. Just i sommar har de spelat väldigt många låtar från årets Eurovision Song Contest (mest låtarna från Norge, Polen, Finland och Storbritannien), och det går ju jag igång på. Då kan jag inte låta bli att vagga lite från höger till vänster, trots att jag ju är vokalist och verkligen ingen dansare.
Igår eftermiddag hördes plötsligt en bastant mansröst. Han sjöng nationalsången ”Vårt land” inför nån match och det ekade över hela stadsdelen. Volymen var som under en rockkonsert och ljudet verkligen ekade mellan husfasaderna.
Det kändes så högtidligt att jag kände mig tvungen att gå ut på balkongen och stå där, tills sången var slut. (Oj, vad folket applåderade efteråt. Lite rörande.)
Hur mycket jag än avskyr allt som har med sport att göra så älskar jag ju Vårt land.