Vi har kommit riktigt långt! ”Frugan” var här och hjälpte till. Alla böcker, all musik, alla filmer är nedpackade. Tavlorna är borta. Köksskåpen tömda (förutom lite, så att vi klarar oss fram till flyttdagen). Källarförrådet tömdes och en massa skräp slängdes. Därefter fylldes förrådet igen med allt nedpackat, så att det blir lättare att städa i lägenheten.
I morgon ska jag gå igenom alla mina tjusiga och mindre tjusiga kläder. En hel del kommer att ryka (jag ska vara ärlig mot mig själv, och inte alltför sentimental). Sedan är det egentligen bara överskåpen kvar – såna där skåp med lite av varje.
Det blir nog bra det här. Så himla underbart att få bo större (och billigare!) i förorten. Ser fram emot denna nya fas. Att flytta är som vi alla vet en renande process.
Snart kommer min vän Christa förbi så nu säger jag tack och hej och trevlig helg och Shabbat Shalom.
Som jag skrev igår så åkte jag idag och kollade på lägenheten som jag haft i kikaren. Tog med mig en vän och väl på plats och då klockan var tio över tio och vaktmästaren ännu inte dykt upp så blev jag otålig. Det var ju dessutom överraskande kallt eftersom vintern håller på att ta över på allvar. Tack och pris hade jag numret från när vaktmästaren ringde upp mig för att avtala tid och snart var han på plats och låste upp dörren till bostaden.
Och vilken bostad… Helt perfekt för mig och min hund. Den har ju ta mig tusan allt jag önskat mig i ett hem. Ett trevlig badrum till höger, en stor klädkammare till vänster. Rakt fram vardagsrummet och till höger om det en kokvrå med gott om skåp och förvaringsutrymme. Till vänster om vardagsrummet ett lika stort (tror jag) sovrum med utgång till uteplatsen.
Allt jag önskar och behöver! Jag är en mycket anspråkslös man. Stadsdelen är inte stans tjusigaste men området är väldigt mysigt och ganska idylliskt.
Kom hem och sa upp mitt nuvarande hyreskontrakt samt signerade det nya och om några veckor får jag nycklarna. Detta ser jag verkligen fram emot! Det flyter på just nu, på ett bra vis. Återkommer i ämnet.
Förändringarnas vindar blåser just nu i mitt arma liv, på flera områden. Den största förändringen är dock att jag ska flytta – från ena sidan stan till den andra. Närmare bestämt 13 kilometer österut.
Jag önskade mig en större bostad till ett lägre pris och jag fann just det. Därmed lämnar jag innerstan och det känns faktiskt helt rätt.
Allting har gått mycket snabbt. Det är så skönt när det bara flyter på! I torsdags var jag på ett möte, i fredags fick jag ett erbjudande och igår måndag blev jag ”godkänd” som hyresgäst. I helgen var jag och snokade i den nya stadsdelen och utanför det nya bostadshuset. Det var mycket idylliskt och fridfullt. Och rent och fint. Inga huliganer syntes till.
I morgon ska jag åka för att ta mig en första titt på lägenheten och om inga jättekonstiga saker sker så flyttar jag ganska snart. Jag har redan börjat packa faktiskt. Min hund tycker att jag beter mig lite märkligt.
Jag räknade just ut att jag har bott på 16 adresser i mitt liv, och den nya blir min sjuttonde. Fem adresser i Stockholm, fem i Helsingfors och sju på annat håll. Som längst har jag bott på samma adress i elva år, och det var min sista adress i Stockholm. Här där jag just nu skriver dessa rader har jag bott i sex år och jag har trivts väldigt bra, men jag är lite klar… Jag har trampat längs samma gator alldeles tillräckligt många gånger. Nu blir det spännande med någonting helt nytt. Jag återkommer i ämnet.
Idag för ett DECENNIUM sedan flyttade jag till Finland och därmed lämnade jag mitt kaotiska födelseland Sverige bakom mig. Förmodligen för all framtid. Nedan mitt sista inlägg från Sverige och mitt första från Finland.
Skärmdump från bloggen.
Ganska mycket har hänt under dessa tio år. Jag har bott på sex olika adresser. Jag har kanske träffat någon typ av kärlek en gång, men han visade sig vara psykiskt labil och han stal alla mina pengar, lämnade stan och blockerade mig överallt. Jag dejtade en riktig psykopat som var jätteläskig men bra i sängen. Jag dejtade en muslim som visade sig vara väldigt… opålitlig. Och jag har varit på dejter som jag inte ens kommer ihåg.
Jag har träffat väldigt härliga människor. Jag kände en (!) person i Helsingfors när jag flyttade hit (han har sedermera lämnat stan) och nu har jag en bästis (min så kallade ”fruga”) och en handfull riktigt nära vänner. Det är fantastiskt.
Jag hade två hundar när jag kom till Finland (Sebbe och Clifford). De har gått vidare (traumatiskt) men nu har jag Blake (och hans bästis Elvis som hälsar på hela sommaren).
Jag har arbetat för tre olika firmor men gör det inte just nu.
Jag har opererat ryggen och hjärnan (traumatiskt) och jag har fler än en gång tackat för Vård i Världsklass.
Jag har blivit medlem av en (liberal) judisk församling och jag har ställt upp i kommunalvalet för Svenska folkpartiet men sedan gått med i och lämnat Kristdemokraterna.
Jag har blivit karaokekung – en så befriande, underbar erfarenhet.
Jag har rest ovanligt lite under de senaste åren (mycket beroende på problem med hälsan) men jag har besökt Israel några gånger, Italien, Polen, Estland, Storbritannien, Ungern och jo, jag var en eftermiddag i forna hemstaden Stockholm för några år sedan. Jag har varit på date med samme man i Budapest, Helsingfors, Rovaniemi, Tel Aviv samt Jerusalem. (Han förblev en vän.)
Jag har skaffat mig långt hår (underbart) som jag rakade av mig inför min hjärnoperation men nu, ett och ett halvt år senare, är det snart tillbaka.
Gruppterapi blev det också för ett par år sedan och det var mycket givande. Plus jag hittade en ny nära vän.
Ja, det har hänt en hel del men ändå ingenting, om du förstår vad jag menar.
Huvudsaken är ändå att jag inte ångrar att jag lämnade Sverige och kom till mina förfäders hemland Finland, som jag älskar.
År 2009, alltså för hela 16 år sedan, körde jag något här på bloggen, som jag kallade ”Önskeinlägget”. Så här skrev jag:
Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet. Här kommer ett nytt inlägg i serien, önskat av en viss ”Olle Jr”. Det går för övrigt fortfarande bra att önska!
Nu, alla dessa år senare, så satt jag och kollade igenom opublicerade inlägg och utkast och då hittade jag några ”önskeinlägg”, så nu tänkte jag beta av dem. Förlåt att ni fick vänta!
Hade det varit värt det, om jag vetat om det i förväg?
Så nu väljer jag alltså ett ämne som går ihop med rubriken… Hade jag flyttat till Finland om jag vetat om i förväg hur det skulle komma att bli? Det korta svaret är: ja. Det något längre svaret lyder som följer: jag har aldrig ångrat att jag lämnade Födelselandet för Det Egentliga Hemlandet. Jag trivs oerhört bra. Jag vet så klart inte hur jag skulle må om jag valt att bosätta mig någon annanstans i landet, men Helsingfors är hemma för mig. Och med det sagt så bodde jag ju mina första elva månader på landet en timme norr om huvudstaden, men det var tillfälligt och kändes aldrig som något mer än så.
Jag hade dock gjort lite annorlunda. Kanske hetsade jag lite för mycket. Men jag är en mycket otålig person. Jag kanske borde ha flyttat direkt till Helsingfors och lagt ner mer tid på att hitta ”min” stadsdel. Nu hamnade jag först i en för mig då helt okänd del av staden och trots att bostaden var fin så var området ingenting för mig. Snarare mer för barnfamiljer och/eller sportfantaster. (Hittade dock ”min” stadsdel så småningom.)
Hade jag inte flyttat till den för mig okända stadsdelen så hade jag heller aldrig träffat tre personer som var katastrofer för mitt privatliv. Jag talar om Ryssen, Psykopaten och Muslimen. De var verkligen inte bra för mig, men kanske lärde jag mig någonting (och fick en massa ”fördomar” återigen bekräftade).
Så för att besvara frågan: ja, det var värt det. Efter de där tre flopparna som jag nyss nämnde så har jag träffat fantastiska människor i Helsingfors. Riktiga vänner. Jag upptäckte också min största hobby: karaoke. Jag hade aldrig ställt mig på en scen tidigare. Kanske skriver jag ett djupare inlägg om detta vid ett senare tillfälle.
Det bästa med den här staden (jag vet inte hur det är i andra delar av landet) är att det är lättare att närma sig andra människor. Det är ingen som ringer psykakuten om du snicksnackar med en främmande människa på spårvagnen. Det finns en känsla av sammanhållning – en känsla som helt gått förlorad i Stockholm (i Sverige?). Folk är mycket mer avslappnade här och eftersom jag är en avslappnad man så uppskattar jag det.
Hoppas att jag besvarade frågan, som alltså ställdes för 16 år sedan! Har du ett ”önskeinlägg”? Skriv en kommentar.
