Efter min väninnans bortgång har jag analyserat en del. Jag tror att en av anledningarna till att hon trivdes så bra i mitt sällskap var att jag i henne såg Människan snarare än Sjukdomen. Hon ville uttryckligen inte bli sedd som en sjuk person. Till exempel de första gångerna när hon och jag var ute på vift tillsammans med rullatorn så tyckte hon att det var pinsamt och jobbigt men jag, eftersom jag är som jag är, sa att hon fick väl ta på sig en stor hatt eller nåt, så att det var hatten man lade märke till istället för rullatorn. Vi var på ett karaokeställe en gång och hon hon kvittrade: ”Kim, det är ingen som lägger märke till rullatorn! Jag är som vem som helst annan här!”
När vi sågs så avhandlade vi snabbt sjukdomssnacket. ”Hur mår du och har du tagit dina mediciner och när ska du (vi) på nästa läkarbesök?” Då var det avklarat och resten av tiden pratade vi om livet och skvallrade om sånt som folk brukar skvallra om.
Till skillnad från många andra (främst hennes familj) så litade jag på att väninnan själv visste sina gränser och vad hon klarade av rent fysiskt. Det var ”chockerande” att vi plötsligt reste bort över en helg men det gick ju bra det också. Nån gång sa hon nej till någonting, då hon visste att hon inte skulle orka, så hon kände ju sig själv och kunde dra gränserna.
Av detta kanske vi kan lära oss att när vi har att göra med en människa med en sjukdom så ser vi Människan först. Ja, sjukdomen finns där, men sjukdomen ÄR inte Människan.
När jag flyttade in i mitt dåvarande hem i januari 2017 bekantade jag mig snabbt med granndamen på tredje våningen. Vi kan kalla henne S. S var sjukpensionär och en väldigt rapp och rivig kvinna. Hon hade parkinsons och när vi blev vänner led hon mest av väldigt irriterande skakningar. Bortsett från det var hon som vem som helst; hon kom susande på sin cykel och berättade att hon skämdes så i mataffären när hon vid kassan med darriga händer försökte plocka fram kort eller kontanter. Hon brukade – där och då – med hög stämma berätta om sin sjukdom och att det var på grund av den som allting tog sådan tid. Hon var rädd för att folk skulle tro att hon var full (beteendet kunde ibland påminna om det hos en mycket påverkad människa).
Vi sågs varje dag, S och jag. Hon blev långsamt men ”stabilt” sämre och jag hjälpte henne med ditt och datt. Jag diskade och lagade mat och handlade åt henne och åkte med henne på otaliga besök på vårdcentraler och sjukhus. Det var inte helt lätt att trycka in henne i en taxi men jag – vi – gjorde så gott jag – vi – kunde.
S tecknade mina hundar…
…Och mig.
S visste att hennes tid var på väg att rinna ut och hon levde för stunden. Ingenting fick skjutas upp; allt skulle ske idag. Jag har själv alltid haft samma livsfilosofi och är mycket otålig och har problem med att vänta på att saker och ting ska hända eller göras. Kanske även på grund av detta kom vi så bra överens.
Vi bestämde oss för att åka till Tallinn. ”Inte nästa vecka. Vi åker i morgon bitti.” Och det gjorde vi. S kunde fortfarande gå och hon ägde ännu ingen rullator men hon blev snabbt trött och vilopauserna var många. Ett av mina starkaste minnen med S är från när vi klev av färjan i Tallinn och S sa att hon alltid velat åka med en cykeltaxi. Jag tyckte att det var pinsamt och töntigt ”turistigt” men S stod på sig. Vi satte oss således i vagnen och lät den ivrigt cyklande mannen ta oss till vårt hotell. S njöt. Hon skrattade sitt varma stora skratt och jag insåg nog där och då att hon nu verkligen var inne i en sådan fas i livet då hon skulle göra allt som hon alltid velat göra. Här skulle jag kunna berätta de mest tokiga saker som denna kvinna gjorde under sina sista år, men jag känner att jag har tystnadsplikt och kniper näbb. Men tro mig – hon LEVDE.
Jag i den ”pinsamma” cykeltaxin.
S betalade den där cykeltaximannen och hon betalade honom dubbelt. Sådan var hon. Fattig men generös. ”Han har en massa barn och jobbar som cykeltaxigubbe. 20€ hit eller dit spelar ingen roll för mig, men hans barn får mat på bordet.”
S och jag besökte en del karaokeställen också. Hon gillade att komma ut bland folk och jag gillade ju att greppa mikrofonen. Första gången hon gick på krogen med rullator var hon väldigt nervös. Hon ville inte bli sedd som en sjuk människa eller som ett offer och det tog lång tid innan hon accepterade att skulle hon ta sig ut så var det tvunget att ske tillsammans med rullatorn. Till hennes stora glädje var det ingen som reagerade på att hon kom gungande med sitt ”fordon”. Efter den första gången försvann den rullatorskam som S burit på.
S var en matriark. Vi var ett gäng som umgicks och S var hövdingkvinnan i mitten. Hon hade fyra äktenskap bakom sig, och lika många barn. Hon hade upplevt bra och mindre bra samt riktigt eländiga tider och erfarenheterna hade fått henne att inse vad som var viktigt i livet.
S och jag skrattade ofta åt hur lustiga vi måste ha sett ut tillsammans. Hon en äldre dam som kämpade sig fram med sin rullator, med svetten forsande, och jag som den något yngre ”färgglada” man som jag är. Var hon min mor eller min fru? Nej, vi var ju ”bara” två goda vänner som råkade träffas då vi råkade bo i samma hyreshus. Jag tror inte på slumpen och jag inser ju att vi dök upp i varandras liv just vid rätt tillfälle. Jag fick sällskap och jag fick känna att jag gjorde nytta. S i sin tur fick lite färg och flärd under sina sista år.
Det var dock inte parkinsons sjukdom som tog kål på S. För ett tag sedan fick hon en cancerdiagnos och därefter gick det snabbt utför.
Igår lämnade S själ den plågade kroppen. En befrielse för henne, att slippa plågorna. Det senaste halvåret var inte riktigt värdigt en människa. Hon är fri nu, min kära S. Tomrummet är enormt, men tacksamheten är större. Tack för allt, S.
S gillade inte att fotograferas, men dessa foton får hon faktiskt bjuda på!
Jag är en sån där som tycker om att SÄGA tack och att låta bra människor få veta att de är bra (mitt bland alla vidriga as), och jag blir en aning rörd när jag tänker på de fantastiska människor som jag har lärt känna genom ”gruppterapin”. Så jag måste lätta på mitt hjärta.
Jag har bara två veckor kvar av nämnda program och jag hoppas att mina ”medpatienter” har fått ut nåt av mig också. Förutom att hjälpa mig med mina demoner så har de hjälpt mig med en massa praktiska saker i samband med min flytt. En kvinna kom med sin konstiga maskin och ”sågade” upp mitt lås på cykeln pga borttappad nyckel. En annan klippte Blakes ”jobbiga klo” på ett professionellt vis. En man följde med på lägenhetsvisning, som moraliskt stöd. Har fått lampor och mattor. (Jag gjorde mig av alla möbler i fjol inför rehab, pga alla dåliga vibbar, minnen och energier.) Igår bar två herrar hem en bokhylla. Idag fixade de redskap så att vi (mest DE) kunde rulla hem soffan som jag hittat till salu i en FB-grupp. Jag har haft två klassiska Klippan-soffor (Ikea) i mitt liv och nu när jag var på jakt efter en soffa till nya hemmet så insåg jag att det är en Klippan jag vill ha ännu en gång. Elegant, stilren och bekväm. Som av en händelse hittade jag en i rött (fejk- antar jag) läder. Så het!
Och tänk att de vill hjälpa mig för att jag är ”en bra typ”. (”Sinä olet hyvä tyyppi.”)
En blir rörd så här på ålderns höst. Det finns gott folk i ett hav av sopor.
För det första: hatten av för HRT – Helsingforsregionens trafik. Tidtabellen sa att bussen skulle landa på Järnvägstorget kl 21:00 och trots trafikkaos, en halvmeter snö, halka etc. så slog klockan exakt 21:NOLL NOLL när vi var framme. Imponerande.
Jag träffade den där 67-årige mannen som jag sprang på på nyår. Han som tyckte att jag var en så ”obeskrivligt intressant människa”. Vi satt och talade om livets stora ämnen i en och en halv timme. Bra. Vi ska ses på biblioteket i veckan. Och så sprang jag av en slump på Den Finlandssvenska Professorn som jag brukar äta middag med en gång varannan vecka. Han är ju halvblind och snart 70 och vi har alltid bra diskussioner.
Vet inte riktigt varför men under de senaste åren har det dykt upp en massa ”gamlingar” i mitt liv. Det är betydligt mer givande att samtala med såna som är 20-30 år äldre än jag. Och jag är ju så klart också klok som en bok och i min späda kropp bor en extremt gammal och erfaren själ.
Förresten. På öppenvården i fredags fick jag äntligen lite ensamtid med den där 63-årige ”kollegan”. (Inte den där jobbiga glappkäften i noppiga kläder, utan den välartade mannen av samma årgång. Han som man ser på att var en heting när han var yngre – man ser att han fällde pumor på löpande band, likt skogshuggare hugger träd i skogen. Han föredrog väl en helt annan typ av ’buske’ dårå.) Vi promenerade tillsammans efter ”kursen” och det är så härligt att hänga med dessa kloka ”gamlingar” och de verkar gilla mig och min lastgamla själ också.
Det vara bara det. Nu på bussen hemåt. Saknar Blake som väntar på mig. Saknar ”Zlatan” också, men han är på väg till sitt skitnattjobb. Han är ju bara 36 men eftersom han är blatte så ser han betydligt äldre ut. Även han klok pga god uppfostran och traumatiska upplevelser. Typ IS och homofientliga skäggiga, fula imamer.
Det var ju en rätt okej dag det här. En är i ett sådant skede i livet (och i en sådan ålder) att när det inte händer så mycket så är det en bra sak.
Överraskningsterapi med den där israelen som jag dejtade för några år sedan. ”Vill du tala om saken?” ”Heh. Jag talar om mig själv i terapin fem timmar om dagen.” ”Men med mig kanske det är annorlunda.”
Och det var det. Han är fin han. Intelligent som få och stilig och snäll. Uppskattas i denna dinga värld full av fulhet och elakingar.
Tog en solskenspromenad. Det var vackert. Gick igenom ett elegant villaområde och alla lyckliga familjer satt där inne i husen och var så j@vla lyckliga. Jag unnar dem det.
Blake hade extrema gaser. Var tvungen att vädra riktigt ordentligt. Han duschade förresten med mig igår. Smidigt att ha en liten hund: bara att naken plocka upp honom i famnen och gå och ställa sig i duschen.
Lagade en enkel men smarrig lunch/middag: kokta äggnudlar med en sörja bestående av burkchampinjoner, en hel röd chili, några vitlöksklyftor, rödlök, grädde, salt och mycket svartpeppar.
Samtalade med ”Zlatan”. Söt var han.
Lämnade så klart en sensuell detalj, som en pil mot härligheten.
Rakade mitt stora ansikte samt pattarna och smorde in mig med brun utan sol-kräm. Den är flera år gammal så vi får väl se hur jag ser ut i morgon.
Hittade mina trådlösa hörlurar och har dem på mig när jag ilar runt här i huset, med uppiggande pop på relativt hög volym. Lite lördagskänsla.
Inte många hemma här idag. Ungtupparna som bor här sitter och spelar framför sina datorer. Hela nätterna och halva dagarna. För mig helt galet. Bara tanken får mig att känna ångest.
En av dem frågade mig hur det går med ”bruden”. ”Det går bra. Med mannen”, svarade jag. ”Ah. OK. Bra.” Skönt att de unga inte bryr sig om folks eventuella homoemotionella läggningar. Annat var det som sagt förr. Låt oss inte vrida klockan tillbaka genom import av människor från homofientliga kulturer. Tack på förhand. Farbror deltog inte i Frigörelseveckan* när det begav sig för att sedan på ålderns höst se att allt arbete går till spillo.
(*Innan vänsterextrema och överkommersialiserade Pride tog över och kappvändare som aldrig gjort nåt för saken började casha in. Inte minst såna där bedrövliga ”kändisar” som aldrig riskerade någonting för den goda sakens skull, som då var så kontroversiell. Usch.)
