Äntligen en bra deltävling i Melodifestivalen i lördags (våga vägra det fruktansvärda ordet ”mello”) (TVI!). Cazzi Opeia var ljuvlig (min svenska vinnare så här långt) och det var även den nya bekantskapen Jacqline. Vilken pipa! Och skön dänga, men hon borde byta kläder. De där jättetrosorna gör ingen glad. Klä på er damer, det är vinter!
Opeias ”Give My Heart a Break” spelas om och om igen här hemma. Texten förklarar lite hur jag mår just nu…
Men jag hade bara en slinga i huvudet hela söndagen: ”La-la-la la-la-Gunilla”.
Därefter var det final i Estland och Danmark men de imponerade inte. (Jag gör allt för att glömma vår finska katastrofvinnare.)
Jag har nog nämnt att en sak som jag saknar här i Finland är MF- och ESC-vänner. I Stockholm var vi ett (ganska stort) gäng som alltid sågs hos varandra för att se dessa tävlingar. Vi röstade och höll på och alla visste – naturligtvis – att under låtarna pratar man inte. En gång tog jag med mig en amatör till vår tillställning och hon förstod inte att hon skulle knipa näbb, hur jag än försökte förklara detta. Jag skämdes jättemycket och hon fick inga fler inbjudningar.
I lördags kom min vän Christa över för att se MF. Det var lajbans. Ni vet Christa, som skrivit en läsvärd bok.
Vänner (och hundar) är livet. Så är det bara.
