Heja Helsingforsregionens trafik. Heja Finland.

Jag har många gånger berömt HRT (Helsingforsregionens trafik) och nu är det dags igen. (Som sagt: Storstockholms lokaltrafik har SÅ mycket att lära.)
Värsta snöstormen pågår och bussar och tåg gick idag som de skulle. Jag kom i tid till jobbet och jag kom hem utan några som helst problem. Mycket imponerande. Dessutom välplogade vägar.
Ja, det är nåt med detta fantastiska land – allting liksom bara fungerar som det ska. Fantastiska Finland.

Snökaoset är nära nu

Smygande och tyst landade vinterns första snö på gator och torg.
Morgontrötta hundar kom ut ur stadens portar; stannade upp ett tag, nosade och glodde. Därefter ilade de iväg med ivriga tassar i den blöta och kalla men mjuka snön. De smakade och de nosade. Och de harklade sig.
Välkommen du ljuva vinter. Hoppas du är lika vit och vacker som förra gången våra vägar korsades (några bilder här och många vackra här).
snökaossnökaos
snowloving dog

Hemlige gästen har lämnat mig



Min hemlige gäst kom från fjärran land. Jag och Sebbe mötte upp honom vid tuben och det värmde i hjärtat att återigen få se hans svarta lockar (ja, även ett gäng eleganta grå strån). ”Här var det hemtrevligt som vanligt”, sa han när han klev in i det Milrellska hemmet och jag var inte sen att hälla upp ett avkopplande glas rött. Han var trött; han hade rest hela dagen. Lite mat serverade jag honom medan Sebbe åt torrbacon och vi samtalade om livets stora frågor.
Att man, ju äldre man blir, snabbare kommer över sina ex – beror det på att man lärt sig hur man gör, eller beror det på att man faktiskt inte släpper dem lika nära? Att man inte är lika naiv? Att man väljer att hela tiden hålla dem lite, lite utanför den där innersta hjärteroten?
Stora frågor som sagt och vi kom väl inte riktigt fram till något slutgiltigt svar.
Båda hade vi haft en lång dag och det röda mustiga koshervinet fick sakteliga ögonlocken att hänga så vi bestämde oss för att gå och knyta oss.
Jag sov, mina vänner. Jag sov! Som jag sov! Som en stock. Som ett barn. Jag vet nu att lösningen på allt är en man i hemmet.
Jag vaknade utvilad och glad. På med kläderna och ut i snöyran. Är på jobbet nu och den hemlige gästen är på väg till Arlanda. Vi ses snart igen – om ganska exakt en månad.
Bild 1: Gott vin.
Bild 2: Gästens resväska plogade vägen för Sebbe.
Bild 3: Gästen.
Bild 4-5: Familjen Milrell.

Nio bilder

Sebbe och jag var ute på skogspromenad och stämningen var magisk.
Först passerade vi en kyrka och därifrån hördes en kör sjunga ”O helga natt”. Vi gick och vi gick och mötte skidåkare och det var alldeles tyst och underbart. Sebbe skuttade och sprang och jag joggade efter.

Väl hemma tog Sebbe för sig av kebaben han inte orkade äta i natt.