Pride – Kim da Costa

På Pride med Erika Vikman

Nu har jag inte hunnit/orkat skriva någonting på en och en halv vecka igen. Jobbet och vardagen suger ibland musten ur en.
Men jag kan berätta att jag – trots att jag inte (längre) är en Pride-person – fick en inbjudan som jag inte ville tacka nej till. Jag var således på Helsingfors Prides avslutningskonsert som direktsändes på Yle.

Anledningen till att jag valde att gå dit var att jag ville träffa den skönsjungande vokalisten Erika Vikman, som jag gillar skarpt.

Kvällen till ära bar jag mina bögigaste örhängen.

Naturligtvis vevade jag med armarna så fort kameran närmade sig.

Och varför är jag – som tidigare till och med skrev krönikor för Stockholm Pride – inte längre en Pride-fantast? Därför att hela Pride har kidnappats av bedrövliga vänsterextremister och ställer man inte upp på hela deras agenda så är man inte välkommen att leka.
Kortfattat.

Men jag hade en kul kväll med ett par vänner och det var roligt att för första gången på MYCKET länge komma ut lite.

En radhusbög på Pride

I morse gjorde jag med redo för prideparaden. Jag gillar som sagt inte Pride (längre) eftersom spektaklet tagits över av vänsterextrema krafter.
Men nu är det ju som så att någon måste representera de ”normala” konservativa bögarna. Ni vet de där tokstollarna som inte tror på det här med att det finns 31 olika kön och andra jätteprogressiva idéer.
De som tror på monogami och tvåsamhet. Ja, de så kallade radhusbögarna, helt enkelt.
Dem gick jag idag för att representera. Och det gick ju bra.

Uppskattningsvis deltog 100 000 människor. Jag räknade till: 50 000 tonårsflickor med tung make up och färgglatt hår, 15 001 trista grå radhusbögar (inkl. jag), 20 000 lesbiska kvinnor (15 500 av dem i kort, aggressiv frisyr), 200 transsexuella, 500 drag queens, 12 läderbögar, 14 sexarbetare (nytt inslag?), 3 kvinnor med pattarna i vädret, 1 afghansk kvinna med skylt: ”Afghanistan needs love, not sharia”, två stackars ryssar, resten asiatiska och amerikanska turister.
Såg även två israeliska flaggor. Tre slöjbeklädda kvinnor (?), ca 100 ”EU-migranter” som jagade pantburkar.

Ogillar Pride (svär i synagogan!)

I dessa Pride-tider viftar diverse företag etc. med regnbågsflaggor men jag tycker bara att det klingar falskt. De vill bara mjölka oss på cash och verka ”fina och goa”. Men vad gjorde de för oss HBT-personer när de hade kunnat riskera någonting genom att ta ställning för våra grundläggande mänskliga rättigheter? Ingenting.
I min värld får man ingen medalj för att man är allmänt human. Det krävs lite mer än så.
Så nej. Jag går inte på den lätta. Hur de än mjölkar så sprutar inte mina värdefulla spenor.
Att slå in öppna dörrar känns B. Det var för f@n såna som jag som slog in dem från första början.

Jag har ingenting emot Finnair. Jag ÄLSKAR Finnair. Deras nya profilbild på Facebook får helt enkelt symbolisera hela grejen.

Fredagsnöjet

Att sitta med öppet fönster i medelhavsvärmen och titta på bilder från Tel Aviv Pride – paraden pågår i just detta nu – medan jag lyssnar på de gapiga studenterna som står på lastbilsflak som kör runt, runt kvarteret.
Då känns det n ä s t a n som att jag själv befinner mig mitt i Tellan. Så pass att jag nog måste göra ett nytt klamydiatest.

#fattigmansnöje

30-dagarsutmaningen, dag 10

30-dagarsutmaningen nu.

Dag 10: Ett foto på dig taget för över tio år sedan.
Okidoki. I dessa pridetider väljer vi ett foto knäppt på Europride 1998. Fantastiskt var det och jag älskade mitt hår och mina nya vänner från Malmö (som jag inte sett sedan dess). Det årets ESC-vinnare kom med buller och bång och vi älskade livet och såg en blomstrande framtid bakom knuten. Fantastiskt.
Bonusbild: