Det blev äntligen lite sommar, efter en väldigt trög start. Vi har 25-26 grader här i Helsingfors och då kan man med fördel sitta på balkongen med en god bok och den smarrigaste drycken som existerar – citronvatten. Väldigt rejält med citron, så att man grimaserar lite. Hundarna flåsar och flämtar i skuggan, trots att de är mexikaner.
Just nu läser jag Bodil Malmstens Det är tvåhundrasextio mil mellan Finistère & Stockholm. Jag har funderat mycket på saken och slutligen kommit fram till att Malmsten är min favoritförfattare. De tre böckerna från Finistère har jag läst om flera gånger; det jag gillar med Bodils böcker är att även när de ”inte handlar om någonting” så är språket och språkbruket så vackert och tilltalande. Jag flyter med och det känns som att jag befinner mig mitt i handlingen (även när det som sagt egentligen inte finns någon handling).
Ja, idag var jag alltså på biblioteket (vilken fantastisk uppfinning!) för att låna boken som jag läser just nu. Jag reserverade boken igår och i förmiddags fick jag ett meddelande om att boken väntade på mig (som sagt: vilken fantastisk uppfinning!).
Före biblioteket åt jag lunch med min vän Den Halvblinde Finlandssvenska Professorn. Vi gör det ungefär varannan månad och oftast äter vi buffé på Kaarti. Olika rätter dagligen och oftast riktigt smarrigt. Idag åt jag först en rejäl tallrik fylld med olika slags sallader och därefter var jag egentligen redan mätt, men jag fortsatte med spenatsoppa med ägghalvor (vem älskar inte denna traditionella rätt?). Avslutningsvis lite potatismos och ugnsrostade grönsaker. Tyvärr var kantarellsåsen slut. Min vän hade sett fram emot just den, men vi var nöjda ändå.
Vid ett restaurangbord satt förresten ett mycket het man. Han utstrålade SEX. Jag kunde nästan känna doften av erotik. Eller kanske till och med pornografi. Nej, det är inte lätt att leva i celibat – fantasin flyger iväg till oanade höjder.
När jag skrev mitt tidigare inlägg om boken Madonna: rebellen så nämnde jag en annan bok, som folk som läst bägge, föredrar. Döm om min förvåning när jag sedan stod framför min bokhylla och såg att jag hade just den boken, som i original heter Like an Icon. Den är skriven av en pigg kvinna vid namn Lucy O’Brien. Där stod den i hyllan, i finsk översättning dessutom! (Jag har en massa bortglömda böcker från min tid som bokavdelningsansvarig.)
Jag, som just hade fått en överdos av Madonna, började läsa och kunde inte sluta. Detta blev min fjärde bok som jag läser från pärm till pärm på det skogstokiga men fantastiska finska språket.
Och ja, jag håller med om att denna bok var bättre. Författaren (som är ett stort Madonnafan) skriver inte enbart positivt – hon är även en smula kritisk och det var något jag saknade i boken av Mary Gabriel. Jag glömde förresten att nämna att Madonna: rebellen var ganska slafsigt översatt. Många var tillfällena då jag inte förstod vad jag läste (på svenska) och jag var tvungen att lista ut vad som kan ha stått i det engelska originalet och då fattade jag. Som sagt: många klumpiga översättningar.
Hur översättningen är i denna finska version av Like an Icon, som kort och gott heter Elämäkerta, vill jag inte uttala mig om då finskan inte är mitt förstaspråk.
Men nu vet du det. Vill du läsa en bok om Madonna, så läs Lucy O’Briens bok!
Ett år senare har jag äntligen tagit mig igenom denna tjocka bok. De senaste åren har jag varit en smula trött på hela Madonna men boken påminde mig om hur mycket hon har betytt för mig. Detta inlägg kommer dock inte att handla om henne, utan om boken. Som jag har vissa problem med.
Jag ska inte bli långrandig. Madonna: rebellen (originaltitel: Madonna – A Rebel Life), skriven av Mary Gabriel, är fet – närmare 900 sidor. Två tredjedelar uppskattade jag. Framförallt de första kapitlen som handlar om Madonnas barn- och ungdomsår. Där hittade jag en massa ny information och det var helt enkelt intressant. De första åren i New York i slutet av sjuttiotalet, början på åttiotalet – wow. Vilka tider. Jag var tvungen att pausa om och om igen för att googla en massa människor (konstnärer, artister o.s.v.) som nämndes i förbifarten och då fastnade jag i dem. När det nämndes gamla Hollywoodstjärnor som jag bara kände vid namn så googlade jag dem och såg flera dokumentärer (om exempelvis Mae West).
Det jag uppskattade allra mest var att författaren till stor del koncentrerade sig på MUSIKEN. Detta är ingen skvallrig bok, utan här skrivs det mycket om hur låtar kom till och det är sånt vi fanatiker gillar att läsa om. Även turnéerna avhandlas väldigt grundligt och det gillade jag.
Vi som har följt Madonna (slaviskt) sedan mitten av åttiotalet kan en massa Madonnaintervjuer utantill, så vissa passager, vissa citat, kunde jag helt sonika hoppa över eftersom jag visste vad som skulle sägas. ”Ja just det, det var den där härliga intervjun från 1994” o.s.v. Då insåg jag hur otroligt väl jag kan vår Madonna.
Men vad hände sedan? Jo, mot slutet av boken blev Mary Gabriel mer och mer politisk. Visst, Madonna är och har alltid varit en mycket politisk person, men författarens egna politiska åsikter sipprade igenom i allt högre grad och, ursäkta mig, men jag är faktiskt inte intresserad av Mary Gabriels egna politiska åsikter (som naturligtvis inte stämmer överens med mina egna). Jo, fru Gabriel, jag förstår exempelvis att du avskyr Donald Trump, men jag är faktiskt inte intresserad av det.
Skulle jag rekommendera denna bok? Jag vet inte. Många som har läst den har uttryckt att de föredrar Lucy O’Briens bok Madonna – Like an Icon (som förövrigt citeras friskt i Mary Gabriels bok). Jag har själv inte läst den, men jag kanske gör det någon dag. Just nu har jag dock fått en överdos av Madonna, men jag tackar Mary Gabriel för att hon påminde mig om vilket enormt Madonnafan jag är.
I september 1996 fick jag en bok av en vän och kollega och boken blev liggande i alla dessa år. Jag talar om ”Your erroneous zones” av Wayne W. Dyer, som på svenska har fått den lökiga titeln ”Älska dig själv”. Jag läste den äntligen och boken var faktiskt riktigt bra. Jag läste på wikipedia att denna bok, som utkom 1976, är en av de mesta sålda självhjälpsböckerna. Det kan jag mycket väl tänka mig. Den svenska utgåvan kom 1988 och det är lustigt hur jag fann en del av språket mycket gammalmodigt.
På sidan 18 läser jag: ”…att han inte hade tillbringat sitt liv på det sätt han bort.” Jag har ALDRIG hört att man böjt ”borde” på det sättet: ”bort”, men jag kollade upp saken och så kan man tydligen säga. Ganska festligt.
Halvvägs in i boken insåg jag att jag läst den tidigare (åtminstone halva) då det trillade ut ett ”bokmärke” (se bild nedan): en banklapp! Detta fick mig så klart att återigen börja vandra längs minnenas berömda aveny. Tänk vad dagens ungdomar har missat. Vi RINGDE till banken. Om vi hade ”knapptelefon med tonval” vill säga! Vi betalade även räkningarna genom att fylla i nummer och summor i ett häfte och sedan skickade vi lapp plus räkningar med posten. Därefter ringde jag dagligen till banken med min ”knapptelefon med tonval” för att försäkra mig om att räkningarna blivit betalda. Det tog oftast tre vardagar. Då kunde jag andas ut. Hur som helst. Det var fina tider. Jag levde med min första (enda? sista?) kärlek på Dannemoragatan. Wow.
Rekommenderar boken, som helt enkelt förklarar för en hur man kan bli en gladare och mer avslappnad människa – hur man lär sig att älska sig själv.
(Men inte alla, vilket jag återkommer till lite längre ner.)
Nu kommer ett sånt där jobbigt inlägg, som kan verka väldigt EGO, men som egentligen är rena rama motsatsen. (Allt detta jollrande beror naturligtvis på att jag lider av en fruktansvärt jobbig ålderskris.)
Jag sträckläste Eckart Tolles bok med den lökiga svenska titeln ”Lev livet fullt ut” (The Power of Now). Mycket läsvärd. Mitt i allt var jag ute på hundpromenad och jag tänkte på vad jag just läst och att ”men det där visste jag ju redan”. Kom sedan hem och fortsatte läsa och då dök, som av en händelse, detta upp (bild 1). Så ÄR det ju! Med allt. Du känner igen sanningen när du ser den, OM du är ”medveten”, vill säga.
Bild 1
I boken används ju ord som ”medveten” och ”omedveten” och jag brukar använda ordet ”normalbegåvad” om mig själv, men jag kanske ska börja säga ”medveten” istället, ty det är egentligen det jag menar. Samma sak.
Senare tog boken upp en lustig sak om ”outsiders”, exempelvis homosexuella (bild 2). Jag minns så tydligt att jag snackade om detta med en vän redan för runt 25 år sedan när vi jobbade natt på ett ställe (vilket var galet i sig, med tanke på min återkommande insomnia, och det är ju inte konstigt att jag blev lite tossig till slut).
Bild 2Bild 3
Ännu lustigare är det att för ungefär en månad sedan snackade jag om detta med en annan vän. Jag frågade ungefär: ”Hur kan det ens komma sig att folk inte förstår detta? Varför förstår just JAG detta? Varför är detta för mig en enkel sanning?”
Hon svarade: ”För att du ända sedan du var en liten kis har lärt dig att omvärdera allt och att tänka på ett helt annat sätt eftersom du inte passade in i mallen. De som passade in lärde sig aldrig att tänka och de bara lallar på i samma fotspår och accepterar allt som ’sanningar’.”
DET ÄR JU DET JAG HAR SAGT I ALLA DESSA ÅR.
Och det ÄR ju så. Folk har ta mig tusan inte lärt sig att tänka. Eller att KÄNNA. De har tappat kontakten med sig själva, med Skaparen och med Alltet. De bara lunkar på. Inte undra på att världen ser ut som den gör. Folk förpestar först sig själva och därefter allt runt omkring dem.
Och inte undra på att folk först hakar på nån förfärlig BLM-rörelse för att sedan haka på tranståget, för att nu vara förenade i ett fruktansvärt Israelhat. De ÄR inte medvetna. De varken tänker eller känner. De bara agerar. Nu kommer de alla att tokälska Kamala Harris, utan att veta ett SKVATT om vad hon står för. Bara vänta lite och se. Det har redan börjat. Se bara på alla omedvetna ”journalister” som först år ut och år in gnäller om hur inkompetent Harris är, för att nu helt plötsligt se henne som självaste Messias.
Iaktta gärna detta skådespel, så förstår ni vad jag menar.
Men som det sägs på bild 3 kan även de medvetna personerna som är ”outsiders” (i detta fall homosexuella) falla i fällan. De börjar nämligen identifiera sig med sin läggning. Allt – det enda – de tror sig vara, är deras läggning. Därför är många gays lika lallande och omedvetna som alla andra. Därför ränner de runt med regnbågsflaggan utan att respektera vad den EGENTLIGEN och URSPRUNGLIGEN står för. De sväljer hela den totalitära ideologin som är HBT (bokstav, bokstav, bokstav) eftersom de har tappat bort sig själva. De har ingen kontakt med Det Verkliga Jaget.
Jaget som är en del av Alltet. De blir djupt olyckliga och super och knarkar och ligger runt på snuskiga klubbar och har ingen respekt för sig själva, för någon annan, eller ens för Livet.
Ja, livet skulle vara så mycket lättare om även jag bara lallade runt men jag skulle vara djupt olycklig. Sådan har jag aldrig varit. Inte ens när jag var ett litet gossebarn med vitt hår.
TACK FÖR DET!
Men en sak lärde jag mig faktiskt. Jag har älskat en annan människa (på ett romantiskt sätt) endast en gång. Äntligen förstod jag skillnaden. De andra försöken till romantik var i själva verket bara destruktiva (om än emellanåt roliga) beroenden.
Jag har nu eventuellt förstått att kärleken som redan finns inuti mig, behöver en mottagare, men jag måste lyckas öppna rätt mentala port för att Sändare och Mottagare ska kunna mötas (för att citera Arja Saijonmaas ”Högt över havet”). (Se, man kan vara djup men ändå lite festlig samtidigt. Det är min melodi.)
Avslutningsvis. De två sista sidorna i boken handlade om min så kallade ”fruga”. Jag ska inte tala mer om det nu, då jag aldrig hänger ut andra än mig själv på sociala medier. Men jag tänkte att det hade lika gärna kunnat stå: ”Hej ’fruga’, har du tänkt på det här…?” Jag höll på att smälla av. Det var så oerhört träffsäkert.
Jag ska läsa dessa sidor för ”frugan” när jag träffar henne nästa gång.
