Tänk om folk kunde knipa näbb om sånt de inte vet någonting om

Jag lyssnade på en podd och blev som vanligt upprörd.
Jag ska inte ens göra reklam för den, men låt oss säga som så att det är en politisk podd där de talar om sådant som händer i vår samtid.
I detta avsnitt tog det bland annat upp Israels medverkande i Eurovision Song Contest (ESC) (så överraskande – människor verkar ju vara besatta av detta ämne).

Det satt en programledare och tre gäster i studion och för det första visste de inte att det heter just ESC. En gäst sa ”Eurovischions schlagerfestival, eller Eurovischion heter det kanske numera”. Samtliga medverkande gjorde stor sak av hur mycket de ogillar denna tävling som kallades ”en styggelse” och ”trams” och allt vad det var.

Det blev snabbt uppenbart att de inte hade någon aning om hur ESC fungerar eller vad ESC har för regler. De var inte helt emot Israels deltagande men de tyckte att det var ”problematiskt” och de – som så många andra oinsatta – jämförde Hamas (d.v.s. ”Palestinas”) krig mot Israel med Rysslands fullskaliga attack mot Ukraina. Dessa begåvade, utbildade annars så intelligenta människor kunde inte skilja på äpplen och päron.

Deltagarlandet Ryssland attackerade ett annat deltagarland. Deltagarlandet Israel försvarade sig mot en bestialisk attack av islamister som vill mörda varenda jude och ta över hela världen och sprida sin sinnessjuka ideologi till vartenda litet hörn på detta sorgliga klot.

De förstod inte att Ryssland och Belarus portades från ESC på grund av att de inte hade ”fria nyhetssändningar” på respektive tv-kanal som skulle sända ESC.
Det är ett villkor.
Ett annat villkor är för övrigt att varje land måste visa samtliga deltagande bidrag men sopiga, dysfunktionella arabstater – som skulle kunna vara med i världens bästa musiktävling – får inte vara med då de inte skulle visa Israels bidrag. Så barnsliga är de.
Ni minns förmodligen inte att när Israel vann ESC för första gången år 1978 (Itzar Cohen med klassikern ”A-Ba-Ni-Bi”) så, just när det stod klart att Israel skulle vinna så avslutade Jordanien sändningen och meddelade att tvåan Belgien hade vunnit. (Apropå att de är så sinnessjukt besatta och barnsliga, menar jag.)

I flera poddar har jag på sistone för övrigt hört att Israel vunnit ESC tre gånger. (Till och med en så kallad ”expert” påstod detta.) Det stämmer inte. Israel har vunnit fyra gånger: 1978, 1979, 1998, 2018.
Det var bara lite bonusinformation.

Självklart ska Israel få deltaga i ESC i år också. Allt detta tröttsamma jollrande om att landet borde uteslutas är bara ett sätt av de besatta att gadda ihop sig mot Världens Jude – Staten Israel.
Det är ju nämligen samma snack varje år. Krig eller ej.
Finner du inte denna besatthet en smula problematisk så lider du förmodligen av ett litet antisemitiskt problem.

Kort inlägg om folks Israelfientlighet (UMK2024)

Så här bänga är de.
Låt oss tala klarspråk.

Om min granne attackerar mig, våldtar de mina, bränner dem levande, våldtar dem och kidnappar jättemånga (som fortfarande är kidnappade men världen har så klart glömt dem, men det har inte jag), så om jag då attackerar min granne tillbaka, för att detta inte ska kunna hända igen, då får jag inte vara med i en musiktävling… Vari ligger logiken?

Och vari ligger logiken i att när Ukraina attackerades av Ryssland så älsk-älsk-älskade folk Ukraina och till och med lät dem vinna ESC med en riktigt sopig låt. Så i deras ögon ”är” Israel Ryssland, när Israel i detta fall i själva verket ”är” Ukraina.

Förstår ni dubbelmoralen?

Förstår ni hur sinnessjukt (ja, mitt överanvända favoritord) bänga folk är i bollen?

Jag tolererar mycket, men jag tolererar inte hyckleri och jag avskyr idioti. Jag avskyr folk som är som får, som springer åt samma håll utan att tänka till det extra lilla varvet.

(Och självklart älskar vänsterextrema Hufvudstadsbladet detta Israelfientliga narrativ.)

Och tänk på detta: Varför heter det ALLTID ”kriget i Gaza” när det är Gaza som gång på gång attackerar Israel? Varför heter det då inte till exempel ”’Palestinas’ krig mot Israel”? Tänk på saken. Ta nu och tänk ett extra litet varv. Bara gör det. Ge det fem minuter.

Skärmdump: HBL.

Visste inte att en bög vann ESC 1961

Kollade helt ”random” på Eurovision 1961.

Och så dök en underbar fransos upp som sjöng för Luxemburg.
Jean-Claude Pascal. Och han gick och vann.

Jag talar dessvärre inte franska (eftersom jag var korkad och läste tyska istället) (ångrar det som tusan) men tydligen sjöng han om samkönad kärlek:

”The song tells the story of a thwarted love between the singer and his lover (”they would like to separate us, they would like to hinder us / from being happy”). The lyrics go on about how the relationship is rejected by others but will finally be possible (”but the time will come. […] and I will be able to love you without anybody in town talking about it. […] [God] gave us the right to happiness and joy.”). Later, Pascal explained that the song was about a homosexual relationship and the difficulties it faced.” (Wikipedia)

Vilken man. Redan 1961. Nittonhundrasextioett.

Var inte medveten om detta.

Jag vill bara ta Jean-Claude i mina armar, men han är ju dessvärre död nu, så jag hyllar honom lite så här i efterhand, så länge jag kan.

Och just därför föraktar jag dessa grönhåriga, aggressiva, näsringsprydda HBT(bokstav bokstav bokstav plustecken)-aktivister som inte är H. Eller B. Eller ens T. Som bara vill ha lite uppmärksamhet då de är en smula uttråkade och aldrig har fått kämpa för nåt.

Dessa som drar ett löjets skimmer över oss romantiska, normalbegåvade HBT-personer.
Se på Jean-Claude Pascal. Och mig. Lär er av oss helt normala, normalbegåvade, romantiska och monogama bögar.

”He was the first French soldier to enter Strasbourg in November 1944, while the German Army was still in the process of evacuating the city. For this, he received the Croix de Guerre in 1945.”

Ser man på. En liten, romantisk fjolla.

Hela texten på engelska:

We, the lovers – they want to separate us
They would like to prevent us from being happy
We, the lovers – it seems that it’s hell
That watches us or else the iron and the fire

It’s true, the idiots and the evil ones
Harm us, do bad things to us
However nothing is more obvious than love
We, the lovers, we can do nothing against them
They are a thousand and we are two, the lovers

But the hour is going to ring on the least difficult nights
And I could love you without them talking about it downtown
It’s promised, it’s written down

We, the lovers – the sun shines for us
And we sleep on the knees of the Good Lord
We, the lovers – He gave us the right
To be happy and to be joyful together

Then, the without-loves, the mis-loved
It will be necessary that we pay back
Those who have never been condemned
We, the lovers, we’re going to live without you
For the sky is with us, the lovers

Att bli berörd av ”simpel” popmusik

Skärmbild, Dana International ”Ding Dong”. /YouTube

För några dagar sedan då jag var ute med min hund så hade jag årets (katastrof-kassa) Melodifestivallåtar på ”shuffle” och jag fick en ny favorit. Ja, hon har åkt ur hela tävlingen, men denna berör mig så. Jag är ju en mycket känslig man. Jag gillar att bli BERÖRD.

Ida-Lova sjunger jättevackert och jag älskar när hon tar de där låga tonerna. Som när hon sjunger ”I en djungel av betong, kan ingen tysta ner vår sång”. Hon går SÅ långt ner med sången (eftersom ingen ändå kan tysta den). Så vackert. Konst, helt enkelt. Pop Art, som man säger på utrikiska.
Jag älskar när kvinnor sjunger så där lågt. (Kanske en av anledningarna till att jag älskar Madonna. Hon sjunger ofta väldigt lågt.)

Fantastisk text. ”Vi ska dansa sönder all vår ångest”. Jag kan relatera, även om jag inte är någon dansare, eftersom jag är vokalist, men jag förstår vad hon menar.
Och ”Vi lever så vi dör”. Briljant, liksom. Konst. Pop Art.
”Alla frågar vem man är – är det någon ens som vet?”
”Vi skriker allt vi kan – nu räddar vi varann.”

En mycket fin text och en fin vokalist (hon var nog lite nervös i MF, debutant som hon var, så jag rekommenderar studioversionen).

Ida-Lova. Länk.

År 1998 när Dana International vann Eurovision så grät jag av lycka. Kolla detta klipp från ESC i (min favoritstad) Tel Aviv 2019, där Dana gästar. Vilken fantastisk presentation hon får.
Programledaren pratar om att Dana fick honom att komma ut ur garderoben osv. Så vackert. (Vissa människor gör avtryck, som Dana.) Själv har jag aldrig befunnit mig i nån garderob. Jag visste som barn att ”jag är gay och så var det med den saken” och ”om jag inte accepterar och respekterar mig själv så vem ska göra det då?” Det var aldrig nån ”issue”, helt enkelt.

Men vet ni hur mycket Eurovision har betytt för mig? Så enormt mycket. För att det är bra musik och olika språk och kulturer och ganska mycket ”glammigt”. Jag gillar det. Så är det bara.
Jag satt ensam på kammaren och bara lyssnade, tittade och njöt. Och jag gör den än idag, som den medelålders herre jag är.

På sistone har jag skrivit en hel del gay-grejer på sociala medier och det beror på denna ”backlash” som de fruktansvärda, vänsterextrema ”woke”-ungdomarna har åstadkommit.
Det finns bara HBT och inga andra bokstäver och absolut inga +tecken. Jag är H, och så var det med den saken.
Det finns en massa fantastiska HBT-personer på youtube som jollrar om detta. Vi är så trötta på woke-eriet. (Kolla in Blaire White, Arielle Scarcella, The Offensive Tranny och många fler. Men börja där, vetja.)

Men nu. Lyssna på Danas introduktion. Jag blir berörd. BE-RÖRD.

Dana International. Länk.