Kategori: Musik

Besvarar ”fanmail”

Nu ska jag besvara ”fanmail” samt bemöta kritiken ang. mitt inlägg om Sveriges nya sångfågel/helgon/utrikesminister Felicia.

Jistanes, vad många blev upprörda på Facebook.

För det första så ångrar jag att jag kallade Felicia ”blåst”. Det var töntigt av mig, men jag skrev i affekt. Man borde inte göra det men när jag blir så irriterad att jag ser stjärnor framför ögonen så knapprar jag rappt på tangenterna.

Jag tror faktiskt inte att hon är ”blåst”. Inte alls. Det var fel ordval, förlåt.

Det är alltså egentligen inte Felicia som jag är arg på. Nej, jag är arg och trött på alla journalister (och ”journalister”) som likt papegojor tjatar om Israel hela tiden. ISRAEL, ISRAEL, ISRAEL.

Varför trycker man upp en mikrofon i ansiktet på en ung människa som just vunnit sitt livs tävling och börjar fråga om ISRAEL? Dessa journalister (och ”journalister”) ÄR verkligen besatta.

En annan tröttsam sak är att alla dessa ”offentliga personer” som uttalar sig alla säger samma sak. De följer samma mall. Sedan dunkar de varandra i ryggen och kallar varandra ”modiga”. Vad är det för modigt med att agera som en papegoja?

Tänk om någon faktiskt kunde överraska och säga någonting annat.

Tänk om Felicia på (den uttjatade och ständiga) frågan om Israels deltagande i ESC hade svarat:

”Självklart ska Israel få vara med och leka!” Eller ens:

”Jag är inte tillräckligt insatt så jag vill inte svara på den frågan.”

DET hade varit ”modigt”.

Varför är det okej att år ut och år in mobba Israel, israelerna, den judiska staten och när någon säger emot så blir det storm i inkorgen?

Nu ska jag besvara några av meddelandena som ramlade in.

Malin tycker att jag är en ”äckligt vidrig människa” och jag tycker att det är en smula magstarkt att säga så till en helt främmande person.

Anders och Amanda (och många fler) tycker att jag är en ”ynkrygg” och ”inte modig” som har avstängda kommentarer. Åh, herre min skapare. Om ni visste hur det skulle se ut i kommentarsfältet varje gång jag skriver någonting positivt, eller ens neutralt, om Israel, om jag hade öppna kommentarer. Nej, det är bara mina FB-vänner som får kommentera. (Klagar ni på folkvalda politiker som på FB och X har likadana inställningar? Förmodligen inte. Jag är bara en enkel privatperson.)

Jacob undrar om jag ”mår helt 100”. Nej, det gör jag inte. Jag mår nog aldrig ”helt 100”. Om Jacob gör det, så hjärtliga gratulationer!

Emil hade verkligen tänkt till där han satt på sin kammare, och allt han kunde komma på var att kalla mig ”Israelbög”. Kort och koncist. Och ja, Emil, jag är bög och jude och jag älskar mitt tredje hemland Israel. Inga konstigheter. Om du försökte förolämpa mig så fungerade det inte.

Till skillnad från Emil är Robert lite finurligare. Pluspoäng för det. Han tycker att jag ska ”gå och bada bastu”.

Dessvärre är jag en dålig finländare då jag inte gillar att bada bastu. När jag väl gör det så inser jag hur nyttigt det är och hur bra kropp och själ mår efteråt. Det är bara det att jag har problem med det där nakna, då jag är en kysk person. Om Robert vill bada bastu med mig så är jag öppen för det. Det kanske kunde vara lite mysigt?

Sedan har vi Martin som ställer frågan som jag besvarar år ut och år in i maj månad. Varför ska Israel få vara med i Eurovision, när Israel inte ligger i Europa? Notera, att alla som ställer denna fråga ALDRIG undrar varför AUSTRALIEN får vara med i tävlingen. Aldrig någonsin. Martin är, precis som alla andra som ställer denna fråga, helt besatt av just lilla, lilla Israel.

Jag orkar inte börja jollra ÄNNU EN GÅNG om EBU:s regler. Googla eller läs alla mina inlägg om detta från tidigare år.

Avslutningsvis har vi ”Ama-nånting”, som på instagram tycker att jag ska ”gå tillbaka till din smutsiga land”. Jag förstår inte vilket land som åsyftas. Jag är en finländare som kommer från Sverige men som numera bor i Finland. Är det Sverige som är ett ”smutsigt land”? Jag vill faktiskt inte åka tillbaka till Sverige, som jag lämnade för snart elva år sedan. (Jag antar att personen menar att jag ska åka ”tillbaka” till Israel, men jag kommer inte från Israel. Har varit där 20+ gånger, men jag kommer inte därifrån.)

Så där. Nu har jag bemött kritiken.

Jag önskar Felicia lycka till men tycker samtidigt att hon borde sluta läsa skräptidningar och tro att hon får någon kunskap om världen och världsläget genom dem.

TÄNK SJÄLV.

Kära hälsningar,

Kim da Costa, Helsingfors

Bojkotta Sverige

Hej Sverige. Er blåsta 20-nånting-Felicia vill inte att Israel ska få vara med i Eurovision, för att hon får ”ont i magen”.

Nu citerar jag helt exakt vad hon svarar på den ledande frågan: ”Du har sagt att det är kontroversiellt att Israel får delta, du har sagt att du inte tycker att de ska få delta. Hur kommer det sig?”

Då svarar hon så här: ”Nämen, det är så jag tycker, liksom. Nämen det är på grund av allt som händer just nu i världen. I HELA världen. Det är så oroligt, bara. Jag tycker liksom att vart är världen på väg? Jag får ont i magen av allt som händer, bara.”

Så här går det när man låter 20-nånting-människor som inte har koll komma till tals.

Hördu, Felicia. Ta din fula käfttrasa och din technolåt (som är kul exakt en gång) och håll snattran. Noll poäng från mig.
Och akta de vulgära lösögonfransarna när du smäller igen dörren. Adjö.

Och vad är det för fel på dessa BESATTA ”journalister”, som frågar om ISRAEL, ISRAEL, ISRAEL? De ÄR verkligen besatta. Sjuka är de

DESSA 20-ÅRINGAR HAR RÖSTRÄTT, och det är valår i Sverige. Lycka till.

Källa: Aftonbladets podd Schlagerkoll.

Finalen! Äntligen!

Det är väl min skyldighet att skriva några rader om gårdagens avslagna final, som JAG höll på att missa då jag LÅG OCH SOV. Det är väl Den Berömda Vårtröttheten som slagit till med full kraft.

Detta var ju inget höjdarår, med slätstrukna melodier, trötta artister och jobbiga programledare med trista skämt. Som ni nog vet så älskar jag denna tävling, så jag är inte en sån som slentrianmässigt bara klagar, så när JAG gnäller så betyder det faktiskt någonting.

Min favorit var Cimberly. En så fin ung dam med silkeslen röst. Resultatet överraskade väl ingen. Grattis Felicia. Jag gillade låten mycket när jag först hörde den för några veckor sedan, men jag tröttnade snabbt.

Härligt att det gick så pass bra för Brandsta City Släckers. Gubbar i min ålder tycker att deras dänga ”Rakt in i elden” är festlig och det var den jag hade i huvudet när jag vaknade denna morgon.

Bra att det gick dåligt för Robin Bengtsson – Sveriges, kanske Nordens, tråkigaste ”popstjärna”. Hur kan man vara så intetsägande och ändå kalla sig ”popstjärna”? Nu kanske vi slipper honom ett tag.

Medina är ju alltid festliga men eftersom de ständigt politiserar denna tävling, som jag vill ska vara opolitisk, så blir det bojkott från mig. Nu viftade de med den vidriga palleflaggan på efterfesten. Så töntigt. Så 2023.

Sanna Nielsen var lite övertänd, var hon inte? Och den där Saga Ludvigssons storhet har jag aldrig förstått mig på och ännu en gång kom hon sist.

A*Teens var fina på scen men låten kändes jättelång. Den pågick och pågick. Tjatig helt enkelt.

Meira Omar var bra men det var töntigt att hon i klippet före låten sa nåt i stil med att ”äntligen får unga tjejer se en tjej på tv, som också har lite annan bakgrund”. Som om ”etnofierade” inte kvoteras in överallt och hela tiden. Väldigt 1997.

Nu lämnar vi denna tävling bakom oss och jag återkommer i maj då det är dags för Eurovisionsschlagerfestivalen, som den kallades när farbror var ung och melodierna stod i centrum och allt inte var så flamsigt och tramsigt.

MF: deltävling 5

I lördags var det äntligen dags för sista deltävlingen i årets avslagna Melodifestival. Jag tittade först i söndags eftersom jag naturligtvis såg Finlands fantastiska final just i lördags kväll.

Alexa ”Tongue Tied”
Jag förstår mig inte på sån här tv-spelsmusik, som tydligen kallas K-pop. Så kyligt och känslolöst.

JULIETT ”Långt från alla andra”
Klistrig refräng av dessa pigga gossar, men inte min typ av musik. Fin dans!

Bladë ”Who You Are”
Helt intetsägande låt framförd av en kvinna med bra sångröst. Extremt fula kläder.

Lilla Al-Fadji ”Delulu”
Jag förstår inte att folk röstade denna direkt till final. Fy tusan så hemskt. Inte ens ”roligt”, om det var meningen att det skulle vara det.

Vilhelm Buchaus ”Hearts Don’t Lie”
Kompetent och jag förstår att många går igång på denna, men jag gör det inte. Just sån där rockpop som inte ger mig särskilt mycket. Jag får inget grepp om vokalisten.

Sanna Nielsen ”Waste Your Love”
Jag har alltid gillat Sannas låtar men denna var en liten besvikelse. Hon var fantastisk på scen, som vanligt, men outfitten var inte smickrande. En glittrig jätteblöja som det hängde spagetti ur. Härligt ändå att Sanna tog sig till final.

Därefter blev det kvalfinal, eller vad det kallas i år. Allting med röstandet är i år så oerhört märkligt och komplicerat. Så onödigt!
Kul ändå att Meira Omar gick till final. Lika tråkigt att Robin Bengtsson (Sveriges mest intetsägande poppare?) gjorde detsamma. Jag hoppades på Eva Jumatate.

Nu har vi bara finalen kvar och jag känner på samma sätt som många andra superfans av Melodifestivalen: den är lite för lång numera. Den bara pågår och pågår och till och med vi superfans tröttnar!

Wow, UMK 2026!

Mitt i allt det dramatiska som pågår i världen så kommer här min rapport om vår uttagning till ESC, som ägde rum igår. Även ett humoristiskt, privat inslag längst ner i detta inlägg.

Favorittrycket höll och det blir Linda Lampenius & Pete Parkkonen som representerar Finland och i år kan vi äntligen vinna igen. Så bra är låten. Jag tycker dock att de kan ändra lite i själva numret. De borde titta lite mer rakt in i kameran. ”Make love to the camera”, så att säga, även om framträdandet förklarar vad texten handlar om. ”Du är varm men så kall och du ser mig inte i ögonen” o.s.v.

Finalen var härlig, med sju låtar av vilka (enligt min smak) tre var mycket bra (inte minst ”Lululai”), men bäst var vinnaren ”Liekinheitin” (eldkastare) som vann med enorm marginal.

När jurygrupperna (som även de satte vinnaren som just vinnare) så kom folkets dom och mot slutet behövde Linda & Pete minst 133 poäng för att vinna och de fick hela 492!

Då var Blake och jag på väg hem från C, där vi tillbringat kvällen, för att hinna med sista metron, så jag fick lyssna på slutet av programmet i mina lurar och när poängen kom så jublade jag i regnet där vi gick i mörkret längs Esbos gator. ”492!” skrek jag rakt ut.

Jo, när vi var på väg till C så tog det ju ett tag eftersom det är en LÅNG metroresa från mig till Esbo och dessutom gick vi lite vilse (som vanligt) och när vi väl hittade fram behövde jag verkligen besöka herrarnas och jag såg ingenting då mina glasögon var blöta och immiga. Såg därför inte att det var C:s dotter som öppnade dörren, så jag bräkte på om att jag var tvungen att snabbt, snabbt få slå en stråle.

När dottern frågade vad min hund heter så förstod jag att det var just dottern som jag jollrat för om min minimala blåsa och då blev jag lite röd om kinderna.

Men hurra! Rätt låt vann verkligen.