Kim da Costa.com

Vad hände på Helsinki Pride?

Jag hade inte tänkt vara en del av Helsinki Pride i år (eftersom jag är en sån där Gays Against Pride-person), men så läste jag i en av kvällstidningarna att ”Queers for Palestine”-folk var på plats. Samt, så klart den horribla Greta. (Aber natürlich.) Då svidade jag snabbt om och åkte dit. (Se bild.)

Och vad hände då?

Jo. Jag satt på spårvagnen från Mejlans till Centrum och jag promenerade hela vägen från Glaspalatset till Brunnsviken. Jag bar en israelisk flagga på mina axlar. Ingen rörde en min. Sedan kom jag till prideområdet och vad hände då? Några aggressiva lesbianer började skrika fula saker efter mig. (Samma lesbianer som hade mördats flera gånger om i deras älskade ”Palestina”.)

Detta alltså på ett område där man ska vara ”inkluderande” och ”hylla mångfald” o.s.v. Men nej. Inte om du gillar den enda staten i Mellanöstern där det är okej att vara gay.

Förstår ni hur patetiska dessa människor är? Förstår ni att jag inte vill ha nåt med dem att göra? Vill jag paradera under samma flagga? Svar: nej.

(Varför är lesbianer så ofta så aggressiva? En obekväm fråga, men så är det.)

Men sedan träffade jag nya vänner och vi vevade med våra flaggor med davidsstjärnan på. Det är så himla underbart att träffa folk som förstår en. Som är lika kloka som en själv.

De där aggressiva lesbianerna… (Naturligtvis med flottig hy och stripigt hår eftersom det verkar höra till uniformen.) Alltså de som sa nåt otrevligt till mig. Hela grejen stör mig.

Jag kan med handen på mitt arma, kärleksfulla hjärta säga att jag har aldrig någonsin – under mina överraskande många år på denna vimsiga planet – gått fram till en främling och sagt någonting otrevligt. Det har aldrig hänt. Varför skulle jag göra det? Vad skulle jag få ut av det? Om jag ser någon med en, låt oss säga, ”I Love Kyrgyzstan”-t-shirt (ja, jag var tvungen att googla hur man stavar ”Kyrgyztan”, hoppas det blev rätt) och om jag inte råkar göra det (detta är alltså bara ett exempel – jag vet absolut ingenting om detta land), så inte går jag fram till den personen och säger nån hjärndöd slogan, som jag inte tänker upprepa här, som någon har lärt mig att likt en papegoja upprepa. Naturligtvis utan att ens veta vad den betyder eller varför jag är av den åsikten.

Och det, mina damer och herrar, är vad jag menar när jag säger att Pride har blivit skräp. Här ska man ”hylla olikheter” och ”älska alla” och ”alla får komma till tals”, men det är inte så (längre). Du får bara tycka på ett sätt. Skriver du inte under på allt som står i ideologins regelbok så får du inte vara med och leka. Pride har blivit en totalitär ideologi. Precis som nazism, islamism, kommunism och annat sopigt.

Och vet ni vad dessa patetiska människor alltid gör? De springer iväg. De säger nåt i förbifarten. De stannar inte för att, som vuxna människor, diskutera saken. Kanske debattera lite. Tycka olika. Och vad som alltid händer, vilket låter pubertalt men jag kan inte hjälpa det, är att jag hojtar tillbaka en och samma mening. Varje gång. På ett språk som alla förstår. ”F you you f-ing F.” Not my proudest (pun intended) moment, men det bara slinker ur mig. Varje gång.

Hur kan en människa ta sig friheten (och tro att hon – för det är nästan alltid flottiga flator med stripigt hår – är så himla viktig och att hennes ”åsikt” spelar någon roll för mig) att inkräkta på en främmande människas revir och haspla ur sig otrevligheter? (Och återigen: i en park där allt ska handla om ”kärlek” och ”olikheter”.)

Vad jag däremot överraskande ofta gör är att jag går fram till en främling och säger någonting trevligt och uppmuntrande. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt så här till nån piffig puma som helt uppenbart varit på väg på nån date: ”Jag måste bara säga en sak, och oroa dig inte, jag är inte lagd åt det hållet så jag flirtar inte med dig. Du ser helt smashing ut ikväll.” (Och har jag snabbt snappat upp att hon har humor så har jag lagt till: ”Jag hoppas han förtjänar dig”.) Och de har alltid blivit glada.

Nu talar er guru igen: jag gjorde henne glad (vilket gjorde mig glad) och sedan gjorde hon honom ”glad” (så alla heterosexuella män borde tacka mig…).

Varför skulle jag gå runt och sprida negativitet? Och därmed attrahera nämnda negativitet. Nej. Jag är smartare än så.

Ah, vad skönt det är att skriva av sig. Det spelar inte ens någon roll om någon läser detta. Det är själva processen som är renande. Tänk om folk skrev av sig mer. All den där vrede du bär inom dig skulle bara rinna av. (Tipsa gärna de flottiga flatorna om detta, om ni ser henne.)

Varför är det så här, FPA?

Nu måste jag ta upp en sak igen. Nån måste ju göra det. Och det är väl min lott här i livet.

När jag blev sjukskriven i samband med min operation så skulle jag ju få ersättning från FPA (Folkpensionsanstalten, motsv. Försäkringskassan) och jag fick nio dagars karens. Nio VARdagars karens. Det är knappt en HEL månad. Vad är det för sopig policy?

Jag kan förstå en dags karens för såna suspekta typer som ”åh, jag känner mig lite loj, så jag stannar i sängen idag”, men: ”Hej. Jag genomled just en allvarlig HJÄRNoperation.” ”Varsågod. Nio dagars karens.”

Vad är det? Varför? Liksom: VARFÖR? Ge mig en anledning. Och varför tar ingen upp såna här konstigheter? Varför måste alltid just JAG göra det?

Sedan måste jag gnälla lite mer. När du då ansöker på FPA:s hemsida så står det (uttryckligen) att det tar ”21-22 VARdagar att få beslutet”. Så, i 21-22 VARdagar + helger lever folk i ekonomisk limbo. Förstår ni hur stressade folk blir av sånt? Är det konstigt att folk mår dåligt? (Och sedan är det milslånga köer till psykvården – hur kan det ens vara acceptabelt? Men det är ett annat ämne.)

Och det här med att operationsköerna enligt lagar och regler ska vara max sex månader långa. Jag väntade i ett år på bägge mina operationer. (Och kunde inte röra mig normalt på tre år och därför har jag blivit så äckligt fet. Men: ”nio dagars karens, varsågod”.) Vem kan jag ställa till svars för detta misslyckande? Ingen, så klart. Varför är det så? Varför är ingen välavlönad politiker ansvarig för NÅGONTING?

Och varför säger ingen någonting? Detta är ju helt FEL.

Åh, jistanes. Jag måste väl ge mig in i politiken igen, för att få lite ordning och reda på det berömda torpet.

(Men – rätt ska vara rätt – de är enormt trevliga och tillmötesgående på FPA. I alla fall när man ringer den svenskspråkiga avdelningen.)

Vi bögar som väntar på att Pride ska vara över…

Jag ser verkligen fram emot att denna förfärliga pridemånad är över och att de där kidnappade, vänsterextrema flaggorna plockas ner. Speciellt den nya varianten, som till och med rent estetiskt är motbjudande.

FLASH: du är inte ”ickebinär”. Du är en kille som gillar ”tjejgrejer” eller en tjej som gillar ”killgrejer”. Det är okej. Detta gör dig inte ”ickebinär”. Så himla unik är du inte.

Vad är det för värld vi skapar där det inte längre är okej att bara vara som man är? Man ska förändra sig och operera sig och hitta på nya pronomen och annat trams. Finns det inget fack för just ditt ”unika” jag så ska vi hitta på ett nytt. *gäsp*

Det är så förfärligt och så patetiskt.

Och detta säger jag som en gravt homosexuell man. Skärp er nu. Och jag vill inte att någon heterofil person kommer med någon pekpinne och ska försöka förklara någonting för mig. Har du inte levt som homofil i hela ditt liv så vet du helt enkelt inte vad du snackar om!

Jag är så trött på detta. Alla blir trötta på att få detta nedkört i halsen. Det kommer en sådan backlash – och den beror på denna fruktansvärda propaganda, som såna som inte är gay, men som vill känna sig ”unika” och därför ränner runt i fantasifulla frisyrer och näsringar, kör ner i halsen på folk. DE REPRESENTERAR INTE OSS NORMALA, FREDLIGA HBT-PERSONER.

Senast idag blev jag kallad ”sur gubbe” (av en heterosexuell pride-ivrare, så klart) efter att ha publicerat ovanstående på Facebook. Min kommentar:

Toleransen för allt som har med HBT (exempelvis samkönat äktenskap) sjunker. Detta beror på dessa gapiga dårar som, som sagt inte ens är HBT, kör ner denna propaganda i halsen på folk 24/7. Det är DE som inte står för ”live and let live”. Tycker du olika så blir de aggressiva.
Det är som att jag meddelar att ”jag kan inte sticka men nu är jag talesperson för Finlands stickförening och jag representerar er alla”.

Du kallar mig ”sur gubbe” (eller vad det var) och det får du gärna göra. Jag är en sur gubbe då jag ser allt som jag kämpat för i hela mitt vuxna liv spolas ner i toaletten – av förvirrade människor som inte har någonting med regnbågsflaggan att göra. De borde gå i terapi och ta reda på varför de EGENTLIGEN mår så jävla dåligt.

Ärliga blå ögon

Under åren har jag titt som tätt tänkt på en serie vid namn Ärliga blå ögon och nu såg jag äntligen om den. Jag kom inte ihåg någonting av själva handlingen men jag kom ihåg vinjetten och signaturmelodin, samt att serien var spännande.

Ni vet hur det är: vissa filmer och serier sätter spår, av en eller annan anledning.

Under helgen började jag plötsligt att tänka på serien igen och äntligen slog jag slag i saken. Jag sökte efter den på youtube och hittade samtliga delar.
Jag såg dem på raken och förstod varför den satt spår i mig – serien är ju toppen! Och ja, vinjetten kändes väldigt bekant.

Jag kollade på wikipedia och läste att serien är från 1977 och då kunde jag omöjligt ha sett den, men jag läste även att den gick i repris 1990. Plockade fram min dagbok och visst: sex tisdagar i maj skrev jag att jag, som femtonåring, kollat på Ärliga blå ögon. Jag hade även ritat en bild ur vinjetten.
Ganska exakt 34 år senare såg jag alltså om denna serie och om du inte har sett den (vilket du säkerligen har gjort, om du är runt min ålder och bodde i Sverige år 1990) så rekommenderar jag den starkt.

I korthet handlar serien om en svindlerska (spelad av Anna Godenius) som iklär sig olika identiteter för att svindla folk på pengar. Hon spelar bland annat en amerikanska, en elegant finlandssvenska, en äldre dam, en dansk prostituerad och hon gör detta med glans! I slutscenen är hon en ung grabb. En mycket imponerande rollprestation, helt enkelt.

På wikipedia kan vi läsa: ”Man får följa den kvinnliga svindlaren som tack vare sina ärliga blå ögon och att hon byter skepnad lika smidigt som en kameleont lyckas lura sin omgivning för att stjäla pengar. Hon har en förkärlek för män som själva tillskansar sig pengar på ljusskygga sätt. Hon använder flera olika namn, och har sitt tillhåll i Uppsala, där hon gömmer pengarna i en gammal kakelugn.”

Det är så härligt att se alla dessa gamla vyer. Replikerna är så underbart föråldrade och inte särskilt politiskt korrekta. Det var så det var på den tiden och jag älskar det!

Som sagt: sök på youtube så hittar du hela serien. Du kommer inte att ångra dig.

För tio år sedan gifte och skilde jag mig

Igår pratade ”frugan” (min bästis) och jag om våra bröllop och äktenskap. Jag är ju inte den som är den så jag kan berätta lite kort för hela församlingen. Det är nämligen IDAG TIO år sedan jag gifte mig. (10! Tiden bara svischade förbi men vad som är fantastiskt är att jag har ta mig tusan inte åldrats ett skvatt, inser jag när jag kollar på bildbevisen. På riktigt. Det måste vara nåt med vattnet…) (Det var alltså inte ironiskt!) I slutet av denna text kanske det finns några visdomsord som var och en kan ta till sig. (Jag har inget emot att bli kallad guru.)

Jag träffade min ex-make, som vi kan kalla E, i Berlin. Det är faktiskt en ganska poetisk historia. Det var midsommar och jag var bjuden till en stuga men jag sa till slut: ”jag orkar inte vara enda singelmänniskan på en enda tillställning till”. Mina vänner förstod men ville ändå ta med sig min första hund Sebbe. Bra så, då hade jag ju hundvakt. Bestämde mig hastigt för att åka till Berlin och hälsa på en israelisk vän som bodde där. En dag träffade jag E på gatan. På ett ”street party”. Det visade sig senare att jag hade tagit en massa ’random’ foton och han var med på några av dem – alltså innan vi ens träffats.

Dagen därpå skulle jag åka hem till Stockholm men jag ringde E och frågade om han ville följa med till Judiska muséet och det ville han. Då tänkte jag: ”Hmm… Han kanske inte är så dum ändå.”

Nog om detta. E flyttade hem till mig ett halvår senare och han lärde sig svenska på ett föredömligt vis. Jag var/är mycket stolt över honom. (Han tyckte dock alltid att det var lättare att förstå vad våra finlandssvenska vänner sa, än vad jag sa, på min vulgära västgötska stockholmska.)

E friade tre år senare i Israel. Det var jättefint och jag har väl jollrat om detta tidigare, men väldigt kort: han låtsades vara sjuk när vi skulle äta middag med en vän och jag blev sur och efter middagen körde vännen mig till vår hyrda bostad och det visade sig att de hade planerat allt. Jag kom ”hem” och E hade fyllt den enorma terrassen med levande ljus och en massa mat och han bar kippah och han spelade israelisk pop och tårögd gick han ner på knä.

Jag älskade min feta, släta silverring. Saknar den ibland. Sist jag såg den låg den på spåret på Blåsuts tunnelbanestation…

Jo, så vi gifte oss sedan på Skansen och hade ett partaj hemma i Hammarbyhöjden. Några av mina vänner kom och några av hans från Tyskland och syster med vänner från Brasilien. Det var lajbans och det var en mycket vacker sommardag. Jag minns dock inte alls vad vi serverade för mat (”frugan” frågade igår och jag minns verkligen inte, men nåt åt vi ute på gården).

Ganska snart efter bröllopet (jag skulle faktiskt vilja säga ”dagen efter bröllopet” men det låter så dramatiskt) märkte jag att Es attityd förändrades och jag vet fortfarande inte varför.

Hela denna tid från bröllopet till årets slut är ett virrvarr för mig då allt var så kaotiskt. Jag minns inte vad som hände först och i vilken ordning allt kom men min bror dog, vilket var extremt jobbigt, och samtidigt fick jag veta att E hade brutit sitt enda löfte på ett så äckligt vis och, utan att gå in på detaljer, så riskerade han därmed mitt liv och min hälsa. Och sättet jag fick reda på detta var det absolut värsta ögonblicket i mitt liv. Det var till och med mer chockerande än när jag fick samtalet om att min far dött. Jag hyperventilerade och darrade och hela min värld föll samman. Mitt i allt detta hade jag ett nytt jobb, men jag kunde ju verkligen inte göra mitt bästa. Jag var ett känslomässigt vrak.

Jag tog hundarna under armen och flydde hem till ett par vänner i Enskede. Nån dag senare kom E och hämtade mig, med svansen mellan de berömda benen, och vi försökte igen men tilliten var borta. Jag kan inte lita på en person som inte är lojal. Det är det som är grejen: jag är helt och fullt lojal i alla mänskliga (och omänskliga) relationer, så när jag blir sviken så gör det kanske lite extra ont.

Därefter, och jag minns som sagt inte vad som hände när, fick E för sig att han ville att vi skulle ha ett så kallat ”öppet förhållande”. Helt otänkbart för mig då jag är en torr och konservativ herre som vill leva i ett mycket traditionellt parförhållande. Jag låtsades i alla fall ”fundera på saken” så jag sa: ”Jag måste tänka på detta men jag tänker bäst i Israel” så jag åkte dit och hade kul i en vecka och sedan kom jag hem och sa att nu skiljer vi oss.

I början av december flyttade E till Spanien och på min 40-årsdag på nyårsafton fick jag brevet med posten: jag var officiellt skild. Och 8 månader senare flyttade jag till Finland. (Men nån gång däremellan tappade jag min ring på Blåsuts tunnelbanestation och det var som om Skaparen sa till mig: let him go.)

Ett och ett halvt år senare reste jag till Spanien för att träffa mitt ex. Grejen är att vi pratade inte ett ord om vad som hade hänt mellan oss. Vi bara… så att säga… kom till ro. Vi fick ett avslut, och det låter så oändligt mycket bättre på engelska, av nån anledning. Closure. Jag åkte hem till Finland och plockade bort E från samtliga sociala medier. Inte för att jag var arg eller nåt, utan för att vi var färdiga med varandra. Alla relationer MÅSTE INTE vara för evigt. De kan vara värdefulla ändå. E var mitt fantastiska stöd när jag härjade runt i israelisk press med artiklar och intervjuer. Allt jag skrev korrläste han och han sa nåt som jag tog till mig: ”det är bra att du alltid skriver allt med en personlig vinkel. Det är inte bara en massa fakta, utan läsaren ’känner’ faktiskt någonting.” Tack, E. Jag tänker alltid på detta.

Man kan, här i livet, lära sig att förlåta, släppa taget och gå vidare.

När man har kommit så långt att man önskar den andre all lycka i livet, så har man själv kommit väldigt långt. Och jag önskar honom det. Vi hade fyra väldigt roliga år tillsammans men det räckte så. Det var faktiskt första gången jag hade en partner som jag hade roligt tillsammans med. Alla andra har varit så himla ’stiffa’. Varje dag var som en musikal. När vi moppade golvet så sjöng vi. Ja, vi hade väldigt kul tillsammans, men den tiden är förbi.

Det bästa är ändå att jag tog E till Israel tre gånger och han, som var en sedvanlig vänster-inte-så-Israelvänlig-fjolla-med-noll-koll förälskade sig i landet och i folket. Han verkligen FÖRSTOD vad Israel ÄR, och att han blivit matad med lögner. Det var bra gjort av mig.

Slut på min berättelse. Det är så himla skönt att prata av sig och knappra loss på tangenterna.

Jo, en sista sak. Ibland frågar nån mig varför jag behöll hans efternamn. Därför att i tre år pratade vi om vilket efternamn vi skulle välja. Jag hade två (ett finskt och ett svenskt) och han hade två (som till råga på allt hade judisk koppling) och till slut valde jag att ta hans ena namn. När vi sedan skilde oss så hade jag redan adopterat detta namn så innerligt, att det var MITT. Inte hans. Så att säga.

Plus en gång, efter skilsmässan, så frågade jag i ett textmeddelande om han tyckte att det var ”konstigt” om jag behöll namnet. Han svarade: ”Inget gör mig stoltare än att du bär detta namn.” Det var lite fint.

Nu sänder jag ut i universum: kära E, tack för allt. Jag önskar dig allt gott! Du är en väldigt fin människa.