Kim da Costa

Vardagen återvänder så sakteliga

Långsamt, långsamt börjar vardagen återvända efter min fars plötsliga och mycket chockartade bortgång.
Det tradiga är att Den Eviga Ensamheten känns extra påtaglig i dessa tider. Vilken tur att jag har ett jobb (och [till största delen] bra kollegor), ty det är på jobbet som alla mina sociala kontakter äger rum numera.
Allt jag gör är jobbar och är hemma.
Vilken tur då att jag har en så älskvärd hund. Blake är en klippa. Och alltid lika glad över att se mig.

Nu vet vi ju inte vad som händer i och med ytterligare restriktioner. Hur påverkar denna eviga pandemi samhällets singlar? Inga nya kontakter knyts. Man kan för f*n inte ens flirta med ett käftskydd som täcker halva fejset. Vidrigt är det.
Inte konstigt att folk och fä super och knarkar och deppar ihop.
Jag börjar bli skeptisk till hela coronahelvetet.

Mer om det nån annan gång.

Jag är ledig idag och har just en ärtsoppa-från-scratch- på spisen.

En magisk morgon vid havet. Is och snö och himmel. Men vad är vad?

Minnesceremoni

I fredags (19 mars) hade vi en minnesceremoni för pappa. Själva begravningen äger rum så snart marken inte är så frusen som den är nu.
Detta var mitt livs jobbigaste dag. Hittills.
Sorgen jag kände i mitt hjärta, i min själ och i hela mitt väsen var overklig och ohanterbar. Men jag klarade av denna dag och denna händelse.

Det känns så absurt att plötsligt säga ”hej då, vi ses” till min pappa. Bara så där. Från en dag till en annan.

På förmiddagen skrev jag:

När jag går ut med föräldrarnas hund inser jag att pappa var en välkänd ”profil”. *Alla* (hundägare) känner igen hunden och vill prata lite. ”Är det du som är sonen?” och ”Din far var en så trevlig man” och ”Ibland sprang vi på varandra tre gånger under samma dag”.
Jag känner mig stolt över att vara min fars son och jag har väldigt stora skor att fylla.

Jag har förstått det här med generationer. Man tutar i sin avkomma en massa vett och kunskap och sedan skickar man i sin tur allt vidare till nästa generation. Nu har jag ju inga egna barn men jag får väl strö ut mina visdomsord och goda egenskaper lite till höger och till vänster. Vett och sans får ej gå till spillo!
Efter allt jag fått av min far så är det nu min tur att ”steppa upp”. Vilken stor uppgift!

Ta hand om er och ta hand om varandra.
Morgondagen kanske inte kommer.

Krock med verkligheten

Dagarna går an, när jag jobbar och håller på, men om nätterna drömmer jag om min far. Jag gråter i sömnen.
Men vi ”samtalar” också. En morgon kände jag mig glad när jag vaknade, efter min fars ”besök”.
Jag är ju en sån där som ”tror på allt”, så jag tror att pappa hälsade på mig på riktigt. Kände mig lugn och glad hela efterföljande dag.
Men dipparna kommer ändå.

Saknaden är så monumental – och så overklig. I ett par veckor var jag helt apatisk och gick på autopilot, men nu har jag krockat med den nya verkligheten.
Jag vet inte hur jag ska stå ut.

Varje dag på jobbet ser jag nån bok som jag vill berätta om för min bokslukande far. Men se, det är försent.
Varje dag händer nåt som jag vill berätta om; nåt som jag vet att han skulle uppskatta. Eller skulle ha uppskattat. Men nej.

I morgon ska jag resa hem till min mor, då vår krympande familj ska hålla en minnesstund.
Det känns så absurt.
Overkligt.
Sjukt.
Helt sinnessjukt.

Jag är så tacksam över att jag (av någon anledning) sa så mycket, och tackade för allt, under det senaste året, som visade sig vara det sista.
Han visste att han var älskad och en förebild. Och jag visste/vet att jag var/är älskad tillbaka.

Det är ju det enda som spelar någon roll.

Paus med Céline

Jag var tvungen att ta en paus.
Jag hade planerat att få så väldigt mycket gjort, men i och med min fars väldigt plötsliga död så har jag ju inte fått någonting gjort alls.

Jo, jag återvände ju till jobbet efter några dagars ”ledighet”, men det är också allt. Det mesta har fått vänta.

Och så har jag lyssnat väldigt mycket på Céline Dion. Framförallt på hennes franskspråkiga album. Jag förstår dessvärre inte många ord (eftersom jag var puckad nog att välja att studera tyska istället för franska, när det begav sig) (jistanes, så dumt), men musiken har ju som bekant sitt eget språk.

Ah! Kommer ni ihåg denna fantastiska bit?

Enligt Last-fm är dessa mina tio mest spelade Céline-låtar:

Titelspåret från senaste albumet är ju helt enkelt toppenbra:

Jag ska resa iväg i morgon, för att ta farväl av min älskade far.
Jag skriver om det inom kort. Måste bara få det avklarat först.
Är rädd.

De hemska händelserna avlöser varandra

Som ni kanske anar så har jag mått väldigt dåligt sedan mitt senaste inlägg.
Panikångestattacker, knappt nån sömn alls och jag har så klart inte kunnat äta ordentligt.

Jag har dock återvänt till jobbet efter några dagars hemmaliggande. Så oerhört skönt att jag har bra kollegor. Och vänner.

Jag hade tänkt skriva ett långa och uttömmande inlägg men nu blir det inte så.

Idag nåddes jag nämligen av ännu en förfärlig nyhet. En vän är plötsligt borta. Vi var inte jättenära men fram till för ett par år sedan så hördes vi nästan dagligen och vi sågs när vi råkade befinna oss i samma stad. Tydligen halkade han och slog i huvudet så illa att han avled. Inte jättemånga år äldre än undertecknad.
Helt sjukt.
Vad är det som händer?

Alltså.
Jag.
Förstår.
Inte.