Vi bögar som väntar på att Pride ska vara över…

Jag ser verkligen fram emot att denna förfärliga pridemånad är över och att de där kidnappade, vänsterextrema flaggorna plockas ner. Speciellt den nya varianten, som till och med rent estetiskt är motbjudande.

FLASH: du är inte ”ickebinär”. Du är en kille som gillar ”tjejgrejer” eller en tjej som gillar ”killgrejer”. Det är okej. Detta gör dig inte ”ickebinär”. Så himla unik är du inte.

Vad är det för värld vi skapar där det inte längre är okej att bara vara som man är? Man ska förändra sig och operera sig och hitta på nya pronomen och annat trams. Finns det inget fack för just ditt ”unika” jag så ska vi hitta på ett nytt. *gäsp*

Det är så förfärligt och så patetiskt.

Och detta säger jag som en gravt homosexuell man. Skärp er nu. Och jag vill inte att någon heterofil person kommer med någon pekpinne och ska försöka förklara någonting för mig. Har du inte levt som homofil i hela ditt liv så vet du helt enkelt inte vad du snackar om!

Jag är så trött på detta. Alla blir trötta på att få detta nedkört i halsen. Det kommer en sådan backlash – och den beror på denna fruktansvärda propaganda, som såna som inte är gay, men som vill känna sig ”unika” och därför ränner runt i fantasifulla frisyrer och näsringar, kör ner i halsen på folk. DE REPRESENTERAR INTE OSS NORMALA, FREDLIGA HBT-PERSONER.

Senast idag blev jag kallad ”sur gubbe” (av en heterosexuell pride-ivrare, så klart) efter att ha publicerat ovanstående på Facebook. Min kommentar:

Toleransen för allt som har med HBT (exempelvis samkönat äktenskap) sjunker. Detta beror på dessa gapiga dårar som, som sagt inte ens är HBT, kör ner denna propaganda i halsen på folk 24/7. Det är DE som inte står för ”live and let live”. Tycker du olika så blir de aggressiva.
Det är som att jag meddelar att ”jag kan inte sticka men nu är jag talesperson för Finlands stickförening och jag representerar er alla”.

Du kallar mig ”sur gubbe” (eller vad det var) och det får du gärna göra. Jag är en sur gubbe då jag ser allt som jag kämpat för i hela mitt vuxna liv spolas ner i toaletten – av förvirrade människor som inte har någonting med regnbågsflaggan att göra. De borde gå i terapi och ta reda på varför de EGENTLIGEN mår så jävla dåligt.

Ärliga blå ögon

Min dagbok.

Under åren har jag titt som tätt tänkt på en serie vid namn Ärliga blå ögon och nu såg jag äntligen om den. Jag kom inte ihåg någonting av själva handlingen men jag kom ihåg vinjetten och signaturmelodin, samt att serien var spännande.

Ni vet hur det är: vissa filmer och serier sätter spår, av en eller annan anledning.

Under helgen började jag plötsligt att tänka på serien igen och äntligen slog jag slag i saken. Jag sökte efter den på youtube och hittade samtliga delar.
Jag såg dem på raken och förstod varför den satt spår i mig – serien är ju toppen! Och ja, vinjetten kändes väldigt bekant.

Jag kollade på wikipedia och läste att serien är från 1977 och då kunde jag omöjligt ha sett den, men jag läste även att den gick i repris 1990. Plockade fram min dagbok och visst: sex tisdagar i maj skrev jag att jag, som femtonåring, kollat på Ärliga blå ögon. Jag hade även ritat en bild ur vinjetten.
Ganska exakt 34 år senare såg jag alltså om denna serie och om du inte har sett den (vilket du säkerligen har gjort, om du är runt min ålder och bodde i Sverige år 1990) så rekommenderar jag den starkt.

I korthet handlar serien om en svindlerska (spelad av Anna Godenius) som iklär sig olika identiteter för att svindla folk på pengar. Hon spelar bland annat en amerikanska, en elegant finlandssvenska, en äldre dam, en dansk prostituerad och hon gör detta med glans! I slutscenen är hon en ung grabb. En mycket imponerande rollprestation, helt enkelt.

wikipedia kan vi läsa: ”Man får följa den kvinnliga svindlaren som tack vare sina ärliga blå ögon och att hon byter skepnad lika smidigt som en kameleont lyckas lura sin omgivning för att stjäla pengar. Hon har en förkärlek för män som själva tillskansar sig pengar på ljusskygga sätt. Hon använder flera olika namn, och har sitt tillhåll i Uppsala, där hon gömmer pengarna i en gammal kakelugn.” 

Det är så härligt att se alla dessa gamla vyer. Replikerna är så underbart föråldrade och inte särskilt politiskt korrekta. Det var så det var på den tiden och jag älskar det!

Som sagt: sök på youtube så hittar du hela serien. Du kommer inte att ångra dig.

Skärmdump: youtube.
Skärmdump: youtube.

För tio år sedan gifte och skilde jag mig

Igår pratade ”frugan” (min bästis) och jag om våra bröllop och äktenskap. Jag är ju inte den som är den så jag kan berätta lite kort för hela församlingen. Det är nämligen IDAG TIO år sedan jag gifte mig. (10! Tiden bara svischade förbi men vad som är fantastiskt är att jag har ta mig tusan inte åldrats ett skvatt, inser jag när jag kollar på bildbevisen. På riktigt. Det måste vara nåt med vattnet…) (Det var alltså inte ironiskt!) I slutet av denna text kanske det finns några visdomsord som var och en kan ta till sig. (Jag har inget emot att bli kallad guru.) 😅

Jag träffade min ex-make, som vi kan kalla E, i Berlin. Det är faktiskt en ganska poetisk historia. Det var midsommar och jag var bjuden till en stuga men jag sa till slut: ”jag orkar inte vara enda singelmänniskan på en enda tillställning till”. Mina vänner förstod men ville ändå ta med sig min första hund Sebbe. Bra så, då hade jag ju hundvakt. Bestämde mig hastigt för att åka till Berlin och hälsa på en israelisk vän som bodde där. En dag träffade jag E på gatan. På ett ”street party”. Det visade sig senare att jag hade tagit en massa ’random’ foton och han var med på några av dem – alltså innan vi ens träffats.

Dagen därpå skulle jag åka hem till Stockholm men jag ringde E och frågade om han ville följa med till Judiska muséet och det ville han. Då tänkte jag: ”Hmm… Han kanske inte är så dum ändå.”

Nog om detta. E flyttade hem till mig ett halvår senare och han lärde sig svenska på ett föredömligt vis. Jag var/är mycket stolt över honom. (Han tyckte dock alltid att det var lättare att förstå vad våra finlandssvenska vänner sa, än vad jag sa, på min vulgära västgötska stockholmska.)

E friade tre år senare i Israel. Det var jättefint och jag har väl jollrat om detta tidigare, men väldigt kort: han låtsades vara sjuk när vi skulle äta middag med en vän och jag blev sur och efter middagen körde vännen mig till vår hyrda bostad och det visade sig att de hade planerat allt. Jag kom ”hem” och E hade fyllt den enorma terrassen med levande ljus och en massa mat och han bar kippah och han spelade israelisk pop och tårögd gick han ner på knä.

Jag älskade min feta, släta silverring. Saknar den ibland. Sist jag såg den låg den på spåret på Blåsuts tunnelbanestation…

Jo, så vi gifte oss sedan på Skansen och hade ett partaj hemma i Hammarbyhöjden. Några av mina vänner kom och några av hans från Tyskland och syster med vänner från Brasilien. Det var lajbans och det var en mycket vacker sommardag. Jag minns dock inte alls vad vi serverade för mat (”frugan” frågade igår och jag minns verkligen inte, men nåt åt vi ute på gården).

Ganska snart efter bröllopet (jag skulle faktiskt vilja säga ”dagen efter bröllopet” men det låter så dramatiskt) märkte jag att Es attityd förändrades och jag vet fortfarande inte varför.

Hela denna tid från bröllopet till årets slut är ett virrvarr för mig då allt var så kaotiskt. Jag minns inte vad som hände först och i vilken ordning allt kom men min bror dog, vilket var extremt jobbigt, och samtidigt fick jag veta att E hade brutit sitt enda löfte på ett så äckligt vis och, utan att gå in på detaljer, så riskerade han därmed mitt liv och min hälsa. Och sättet jag fick reda på detta var det absolut värsta ögonblicket i mitt liv. Det var till och med mer chockerande än när jag fick samtalet om att min far dött. Jag hyperventilerade och darrade och hela min värld föll samman. Mitt i allt detta hade jag ett nytt jobb, men jag kunde ju verkligen inte göra mitt bästa. Jag var ett känslomässigt vrak.

Jag tog hundarna under armen och flydde hem till ett par vänner i Enskede. Nån dag senare kom E och hämtade mig, med svansen mellan de berömda benen, och vi försökte igen men tilliten var borta. Jag kan inte lita på en person som inte är lojal. Det är det som är grejen: jag är helt och fullt lojal i alla mänskliga (och omänskliga) relationer, så när jag blir sviken så gör det kanske lite extra ont.

Därefter, och jag minns som sagt inte vad som hände när, fick E för sig att han ville att vi skulle ha ett så kallat ”öppet förhållande”. Helt otänkbart för mig då jag är en torr och konservativ herre som vill leva i ett mycket traditionellt parförhållande. Jag låtsades i alla fall ”fundera på saken” så jag sa: ”Jag måste tänka på detta men jag tänker bäst i Israel” så jag åkte dit och hade kul i en vecka och sedan kom jag hem och sa att nu skiljer vi oss.

I början av december flyttade E till Spanien och på min 40-årsdag på nyårsafton fick jag brevet med posten: jag var officiellt skild. Och 8 månader senare flyttade jag till Finland. (Men nån gång däremellan tappade jag min ring på Blåsuts tunnelbanestation och det var som om Skaparen sa till mig: let him go.)

Ett och ett halvt år senare reste jag till Spanien för att träffa mitt ex. Grejen är att vi pratade inte ett ord om vad som hade hänt mellan oss. Vi bara… så att säga… kom till ro. Vi fick ett avslut, och det låter så oändligt mycket bättre på engelska, av nån anledning. Closure. Jag åkte hem till Finland och plockade bort E från samtliga sociala medier. Inte för att jag var arg eller nåt, utan för att vi var färdiga med varandra. Alla relationer MÅSTE INTE vara för evigt. De kan vara värdefulla ändå. E var mitt fantastiska stöd när jag härjade runt i israelisk press med artiklar och intervjuer. Allt jag skrev korrläste han och han sa nåt som jag tog till mig: ”det är bra att du alltid skriver allt med en personlig vinkel. Det är inte bara en massa fakta, utan läsaren ’känner’ faktiskt någonting.” Tack, E. Jag tänker alltid på detta.

Man kan, här i livet, lära sig att förlåta, släppa taget och gå vidare.

När man har kommit så långt att man önskar den andre all lycka i livet, så har man själv kommit väldigt långt. Och jag önskar honom det. Vi hade fyra väldigt roliga år tillsammans men det räckte så. Det var faktiskt första gången jag hade en partner som jag hade roligt tillsammans med. Alla andra har varit så himla ’stiffa’. Varje dag var som en musikal. När vi moppade golvet så sjöng vi. Ja, vi hade väldigt kul tillsammans, men den tiden är förbi.

Det bästa är ändå att jag tog E till Israel tre gånger och han, som var en sedvanlig vänster-inte-så-Israelvänlig-fjolla-med-noll-koll förälskade sig i landet och i folket. Han verkligen FÖRSTOD vad Israel ÄR, och att han blivit matad med lögner. Det var bra gjort av mig.

Slut på min berättelse. Det är så himla skönt att prata av sig och knappra loss på tangenterna.

Jo, en sista sak. Ibland frågar nån mig varför jag behöll hans efternamn. Därför att i tre år pratade vi om vilket efternamn vi skulle välja. Jag hade två (ett finskt och ett svenskt) och han hade två (som till råga på allt hade judisk koppling) och till slut valde jag att ta hans ena namn. När vi sedan skilde oss så hade jag redan adopterat detta namn så innerligt, att det var MITT. Inte hans. Så att säga.

Plus en gång, efter skilsmässan, så frågade jag i ett textmeddelande om han tyckte att det var ”konstigt” om jag behöll namnet. Han svarade: ”Inget gör mig stoltare än att du bär detta namn.” Det var lite fint.

Nu sänder jag ut i universum: kära E, tack för allt. Jag önskar dig allt gott! Du är en väldigt fin människa.

Vi (riktiga) HBT-personer går inte på den lätta


Som en gravt homosexuell (eller -emotionell, som jag brukar säga) man måste jag ryta till. (Inte en dag utan att jag måste brusa upp!)

Alla dessa töntiga, lismande föreningar, organisationer, varumärken av vad som helst o.s.v. som smäller upp regnbågssymboler överallt, men som bara slår in öppna dörrar… Jämför exempelvis BMW och BMW Middle East. Så otroligt patetiskt. Oooh, tänk om de skulle våga riskera nåt i det svårt homohatiska Mellanöstern (minus Israel). Så tokigt det skulle vara!

Jag såg också en människorättsorganisation som basunerade ut hur gayvänliga de är. För bara några veckor sedan var de ack så Hamas-vänliga trots att Hamas vill ha ihjäl alla HBT-personer i denna värld.

Det är så äckligt.

Jag kom att tänka på detta när jag kom ut från apoteket i morse. Det nyöppnade apoteket som ligger i sjukhusbyggnaden där jag nyligen tillbringade tid på intensiven och där sjuksköterskan skämdes då hon tog för givet att jag varit gift med en kvinna (jag skrev om detta då). Jag tyckte ju inte att hon behövde skämmas det minsta, ty det ÄR så att man UTGÅR ifrån att folk är heterosexuella eftersom de allra flesta ÄR det. INGET KONSTIGT.

Men varför flaggar då samma sjukhus med ett tiotal regnbågsflaggor utanför entrén? De betyder ju ingenting. Bara godhetssignalering.

Som gravt homosexuell/-emotionell man är jag spytrött på dessa flaggor. De representerar inte mig och de representerar inte längre någonting fint. Det är heterosexuella personer som kallar sig ”queer” (och som har lustiga frisyrer i fantasifulla färger) som har tagit över denna flagga.

Alla dessa varumärken som låtsas vara HBT-vänliga – var fanns de för 20-30 år sedan när det inte var helt kosher att vara H eller B eller T?

Om opinionen skulle vända (eller egentligen: NÄR den vänder, tack vare de hysteriska människorna som jag skrev om här ovan, som bara sabbar och förstör allt) så kommer dessa varumärken och organisationer och föreningar att dra öronen åt sig. Samma med lismande politiska partier. GLÖM ALDRIG hur de svenska Socialdemokraterna strök HBT ur den där programpunkten* för att blidka de homohatande muslimerna. Vilka hycklande, maktkåta svin.

Slut på dagens (första) utbrott.

*Tro och solidaritets ställning som sidoorganisation till Socialdemokraterna, med en adjungerad representant i partiets verkställande utskott, har länge varit föremål för debatt. Förbundet har varit en tydlig röst för en human flyktingpolitik, och har varnat för att islamofobi får prägla det politiska samtalet.
Samtidigt har de varit omskrivna för sitt samarbete med Sveriges muslimska råd och anklagelser om att liera sig islamister.
En tidigare kontrovers handlar om att skrivningar för att värna hbtq-personers rättigheter ströks ur ett manifest för S-muslimer, som antogs av styrelsen för Tro och solidaritet. Den dåvarande ordföranden försvarade saken i en debattartikel med rubriken ”S-muslimer kan inte förväntas ha samma förståelse för HBT-personer”.

Har du röstat?

Så där. Nu har jag röstat i EU-valet. På en kandidat jag inte röstat på tidigare, men som jag följt i många år och jag uppskattar personens arbete, passion, åsikter och värderingar. (Vi skulle kunna bli bästisar, faktiskt.)

Vallokalen (Mejlans finska lågstadium på Almvägen 6) var nästan tom. Några få hoppfulla medborgare rörde sig i området. Hoppas att folket inte skyller på att det regnar. I så fall förtjänar de inte att leva i en demokrati.

I vallokalen tog en äldre dam en titt på mitt pass och bredvid henne satt en något yngre dam som log. Bakom dem satt en kvinna och stickade och hon åt upp mig med blicken. Som jag skrev för nån dag sedan: damerna har verkligen börjat gå igång på mig (ser jag kanske tuff ut med dessa metalliska ”stygn” längs halva huvudet? Kvinnor gillar ju tuffingar). Inte ens vallokalen kan jag besöka utan att känna mig som ett stycke kött.

Gick in i båset och skrev två siffror. Vek ihop. Gick till stämpeldamen (kände den brunstiga damens blick) och droppade högtidligt min röst i urnan. Gick hem.

Sätt fart. Gå och rösta nu. Men rösta inte slentrianmässigt. Ta reda på VAD och VEM du röstar på.

Pssst. I Sverige hade jag röstat på Alice Teodorescu Måwe. Lyssna bara på vad hon sa i debatten i fredags. Klockrent. ”Ni borde skämmas!” ->
https://www.instagram.com/p/C77PCtqCu3k/