Pigg igen

De senaste två veckorna har jag varit så fruktansvärt trött igen. Jag förstår att många är skeptiska men jag tror att det har handlat om den återkommande efter-vaxx-tröttheten. Denna trötthet tar fortfarande över med jämna mellanrum, men tack och lov lyser de andra fruktansvärda biverkningarna med sin frånvaro (*peppar peppar*).

Men nu, äntligen, har jag i dagarna två varit mitt vanliga energiska jag. Jistanes vad jag har hållit igång. Hemmet skiner. Jag har plockat undan en massa krafs som jag ställt i källarförrådet. Och ni vet den där underbara känslan av att äntligen kunna se tvättkorgens botten! Oj, vad jag har tvättat.

Efter att ha fått så mycket gjort så känns det nu skönt att säga trevlig helg och Shabbat Shalom.

Svenskt åttiotal

Min mor gjorde ett K av J:et men jag raderade det vid nåt tillfälle. 🙂

Jag är ju lite nördig så jag byter skivorna i finhyllan varje vecka. Hela hemmet får liksom ny energi. Den här veckan är temat svenskt åttiotal.

Vilka minnen.

100 kronor i månadspeng och en LP kostade 85. Lösgodis (surt!) för resten. De nysläppta skivorna annonserades i tidningen Okej, och det gällde att välja rätt. En skiva på repeat i en månad – därför kan jag låtarna utantill.

Och det här med att när Elisabeth Andreasson (numera Andreassen) signerade på Obs! i barndomsstaden Borås (strax efter vinsten i Eurovision) så skrev hon ”till Jim”, vilket gjorde mig förkrossad. Jag som en liten tanig kis vågade inte säga ifrån.

Livet är musik och minnen.

Kom till Helsingfors!

En perfekt sommardag.

Igår träffade jag en vän, lite spontant, och vi slog oss ner på en bänk vid Tölöviken (en oas mitt i stan). (Jistanes, vad jag älskar och uppskattar mina vänner.)

I alla fall. På bänken satt också en väldigt stilig kis från Nederländerna och vi språkade. Jag frågade vad han tycker om Finland och finländarna och han sa att han var positivt överraskad av finländarnas öppenhet och vänlighet.

”Jamen det är ju det jag säger hela tiden. Jag är från Sverige, men finländare i blodet, och när jag kom hit så insåg jag direkt att myten om den ’tillknäppte finnen’ är just en myt.”

Och jag älskar dessa spontana möten. De gör livet. ”Hej, jag kom hit från Stockholm och du kom hit från Amsterdam och tänk.. här sitter vi på en parkbänk och slänger käft.”

Så, som ”ambassadör” för Finland i allmänhet och Helsingfors i synnerhet, uppmanar jag alla att komma på besök. Inte bara i ett par timmar, innan färjan vänder om, utan stanna i ett par dagar. Här finns så mycket att se, göra, uppleva.

Hjärtligt välkommen!

Jag hånglade äntligen

Det är detta Pride handlar om.

Nu ska jag vara lite personlig. Jag är ju det ibland…

Så. Igår, efter prideparaden, slank jag in på gaykaraokestället, och en man slog sig ned bredvid mig. Vi snackade om ditt och datt och vi var ungefär jämngamla – något som faktiskt är väldigt viktigt då man har samma referenser.

Det slog mig snabbt att han var lika ”kysk” och konservativ som jag och när han radade upp alla svenska vokalister som han gillade så kände jag att ”oj, vilken karl”. Det låter futtigt, men att han kunde låtarna ur Lena Philipssons repertoar från 90-talet, då hon inte var så populär – det kronade verket. ”Jaha, menar du ”Månsken i augusti”?”

Nu tror ju folk lätt att vi homofiler bara knullar runt osv, men det stämmer ju inte. Vi ”konservativa” – eller NORMALA – får bara inget medieutrymme.

Så. Han lade sin arm om mig och jag kände den där underbara känslan för första gången på många år. En människas fysiska närhet. Låter så futtigt men är så stort. Är livet!

Mänskliga möten och KONTAKT.

Sedan sjöng jag ”Kärleken är evig” för honom. Ja, det gjorde jag.

Därefter hånglade vi. Ja. Kim hånglade. Bakom den här mannens skägg fanns ett par så mjuka läppar och jag älskade dem.

Vi tappade tyvärr bort varandra (med 100.000 pridefirare på stan), men jag ska hitta honom igen. Ja, det ska jag.

Men den där känslan återkom efter många års ökenvandring. Någon åtrådde mig. Någon höll om mig.

Jag är så jävla romantisk av mig att jag nästan vomerar.

Språkbad i vardagen

Bilden har inget med inlägget att göra.

Jag skulle uträtta ett bankärende i morse. Bredvid mig i kön satt en ung kvinna med sitt barn i barnvagn. De växlade så fint mellan svenska och finska. ”Nyt syödään vadelmaa” (”nu äter vi hallon”) och ”filten ska vara på”. ”Vadelma”, svarade barnet, ”lisää!” (”mer!”) på bebisspråk, och tillade på svenska: ”Tack, tack.” Kön var lång och barnet skulle ta sig en tupplur. ”No nyt sanon hyvää yötä” (”Nu säger jag god natt”), sa kvinnan. Barnet svarade på svenska: ”God natt, mamma”.

Det var så gulligt. Vilket språkbad!

Sedan blev jag äntligen betjänad och den trevliga kvinnan bakom disken frågade mig på finska om mitt telefonnummer är *det och det*. Då rabblade jag upp numret för mig själv, på svenska, och svarade att ”ja, det stämmer”. (Trots min goda finska så är det här med telefonnummer en kategori för sig.) Hon fattade vinken och fortsatte att betjäna mig på finska, men hon gav mig alla viktiga papper etc. på svenska. God service helt enkelt.