Jag kampanjar online


Min kampanjbudget ligger på exakt 0 €, så jag härjar på sociala medier.

Trogna följare vet nog att mitt hjärta ömmar lite extra för våra äldre (och inget skrämmer mig mer än ofrivillig ensamhet).
Under pandemin har de äldres (och andras) ensamhet blivit extra påtaglig. Detta är inte okej.
Vi måste finnas där för dem som byggde den välfärd som vi utan att reflektera njuter av.

656 – Kim da Costa – Svenska folkpartiet i Finland

Livsfilosofi

Mitt hår ändå… Wow. Trots min skyhöga ålder.

Under de senaste åren har jag upplevt så mycket drama (eller skit, som man säger på ren svenska) att jag har fått en ny syn på livet. En ny livsfilosofi, kanske man skulle kunna säga.
Detta är i och för sig något som kommer med åren (hos de flesta, men dessvärre inte hos alla), men framförallt har de senaste årens tragiska händelser satt djupa spår i mig.

Jag kommer att dö en dag, och jag fruktar inte den dagen (eftersom jag har en tro).
Men. Nu är jag här, och jag tänker f*n i mig inte dö med en massa saker osagda. Eller ogjorda.

Livet är nu. Idag.

Jag har (nästan) alltid varit en ganska frispråkig person, men jag har, så att säga, börjat gasa på lite mer. Det finns ingenting att förlora. Absolut ingenting.

Jag står rakryggad för allt som jag tror på, och för mina åsikter (som ibland kan uppfattas som ”obekväma”). *gäsp*

Tanken på att någon annan talar i mitt ställe är mycket skrämmande, och det är väl just därför som jag är så.. ehm.. uttrycksfull och frispråkig.

Tänk att gå i graven utan att ha gjort sig hörd. Vilken skrämmande tanke.

Så himla skönt att man känner sig mer bekväm med sig själv ju äldre man blir.
40+ levererar.
Livserfarenhet, liksom.

Jag ställer upp i kommunalvalet

Nu hände det. Blev stoppad på gatan av en granne som jag inte känner, men vi hejar så klart på varandra på ett civiliserat vis.

[På finska:]
Hon: ”Du ställer upp i kommunalvalet!” (”Sä oot vaaleis’!”)
Jag: ”Det stämmer. Hur vet du det med tanke på min blygsamma kampanj?”
Hon: ”Jag surfade runt och hamnade på SFP:s hemsida.”
Jag: ”Min slogan är ’Trygghet och tvåspråkighet’”.
Hon: *tumme upp*

Det var väl roligt!

Jag hade verkligen velat lägga ner mer tid på detta men det har varit svårt då a) detta rullade igång samtidigt som jag fick ett nytt jobb, som tar nästan all kraft och energi, och b) min fars plötsliga död fick mig att ligga i ”koma” i över två månader.
(Vet ni förresten hur tidskrävande det är att bara besvara frågor i så kallade valmaskiner?)

Men, jag är fortfarande med i matchen och jag har tre veckor på mig att åstadkomma ett mirakel.

(Nu är pappa stolt. Jag känner det i hjärtat.)

Äntligen Eurovision!

Innan jag åker till jobbet så skriver jag några snabba rader om mina tre hemländers låtar i kvällens fantastiska final.

SVERIGE. VOICES – Jag gillar fortfarande inte låten. Det är inte så att jag ogillar den. Jag bara känner ingenting när jag hör den. Jag blir inte glad. Inte ledsen. Jag vill inte dansa. Inte ligga. Bara ”jaha, det där var ju en välskriven sång framförd av en kompetent vokalist”. Slätstruket och tillrättalagt. Tråkigt helt enkelt.

FINLAND. DARK SIDE – Detta är ju verkligen ingenting för mig. Sågade låten hårt när den vann den finska uttagningen. Men, jag har vant mig och jag accepterar låten. Jag känner åtminstone nånting när jag hör den, och till och med jag såg ju att grabbarna var kalas på scen under semifinalen. Har lärt mig att denna musikstil kallas ”violent pop”, och tar man bort lite gitarrer och vrål så hör man ju att det finns en småfin popdänga där nånstans.

ISRAEL. SET ME FREE – Detta däremot är ju helt min kopp te. En snärtig poplåt med lite ”udda” ingredienser. Väldigt ESC. En kompetent och pigg sångerska med både attityd OCH värme. En fantastisk scenshow med snygga dansare. Jag blir glad. Nästan lite lycklig.

Nu ska jag jobba. Ser fram emot kvällen.
Slut på denna rapport.

Mina fyra främsta favoriter.