Moral efter far

Jag ältar, jag vet. Men det får jag göra.
Och jag skriver, ty det är vad jag gör. Jag är en skrivande person.

Jag tänker på det här med moral.
Jag har en massa fel och brister (som jag jobbar på) men jag är välsignad med en god moral. Och hur kommer det sig?
Jo, det är någonting som jag har ärvt efter min far.
Min far var en riktig hederskarl.
Han lärde mig allt det här med att man ska göra rätt för sig.

Jag har blivit den där farbrorn som städar i trappuppgången när någon granne har gått bananas och slängt skräp omkring sig. Jag är den där mystiske figuren som städar upp.

Jag är inte personen som sätter upp en lapp med texten: ”Din mamma jobbar inte här”. Jag är snarare den där mamman.

(Se vad snyggt, jag fick in både min mor och min far i denna text. De har alltid varit väldigt lika på denna punkt, så jag har väl ärvt denna fina egenskap dubbelt upp.)

Det är lustigt hur man kommer ihåg vissa händelser så tydligt.

Jag var väl sju eller åtta när jag och pappa var på badstranden i Fristad där jag växte upp.
När vi var på väg därifrån öppnade jag bildörren lite oförsiktigt och den slog i bilen bredvid. Pappa blev bedrövad men han hade inte papper och penna med sig så han kunde inte lämna något meddelande. Vi åkte hem.
Vi hann inte vara hemma länge innan pappas samvete plågade honom så pass mycket att vi åkte tillbaka till badstrandens parkeringsplats. Den (eventuellt) repade bilen stod inte kvar och pappa kunde inte göra något åt saken.

Jag vet inte varför jag minns denna händelse så tydligt.
Det beror kanske på en kombination av att jag klantade mig och hade dåligt samvete, och att pappa blev arg på mig (vilket hände väldigt sällan eftersom jag var ett sånt änglabarn…) samt att jag kände av pappas skuld. Och att jag där och då lärde mig att man ska stå för sina misstag.

Min pappa var klok som en bok men alltid en ”vanlig knegare”. En stereotypisk invandrare (tills han flyttade tillbaka till Finland). Han jobbade och han slet och jag är så vansinnigt tacksam över allt som han gav mig. Och då menar jag inte materiella ting.
Jag har som sagt mina enorma fel och brister men jag är en hyvens karl, och det är tack vare min fantastiska pappa.

Min far kunde ta en massa skit men – precis som jag – så var måttet rågat när det var rågat. Han kunde ta ton.
Tack pappa, för den egenskapen (också).

Men även jag lärde min far en del. Kanske inte så djupa saker, men jag minns att jag runt år 1994 när jag just hade flyttat till Stockholm, lärde honom att gentlemän använder svarta strumpor. Aldrig någonsin vita.
Jag ringde min mor idag för att försäkra mig och hon bekräftade: ”Nej, pappa hade bara svarta strumpor”.

Så, man ger och man tar.

Jag älskar och jag saknar dig min älskade pappa Erkki Mäntylä.

Min sjuttiotalsmoderiktiga pappa och jag på min första adress: Prästskogsvägen i Fristad i Borås kommun.

Bottenlös sorg och ekande tystnad

Sitter i mina föräldrars hem. Människor kommer och går. Blommor levereras stup i kvarten. Min far var en omtyckt och älskad man.

Äter ett ägg som pappa kokade några timmar innan han försvann. Den sista ”måltiden” jag äter, tillagad av min far.

Vi avkommor försöker hjälpa mamma med det praktiska. Försökte ringa alla miljarder pensionsställen men de svarade så klart inte i telefon eftersom Sverige har förvandlats till ett ökenland, och lotteriet aka pensionssystemet är ju som bekant ett helt sinnessjukt experiment i sig självt.
Det slutade med att jag skrev gammaldags brev för hand och lade på lådan.

Hur (över-) lever man när ens livspartner sedan nästan femtio år bara försvinner?

”Har du sagt upp pappas mobilabonnemang?”

”Just det. Det också.”

Så vansinnigt mycket att göra mitt i den enorma sorgen.

Föräldrarnas hund väntar på att pappa ska komma hem. Det är hjärtskärande.
Vad tänkte han när de var ute på promenad och pappa bara föll ihop?

Någon förbipasserande kände dem och såg till att hunden kom hem när pappa åkte iväg med ambulans.

Brorsan och mamma var hos polisen och hämtade pappas tillhörigheter. Kläder och smycken. Jag ville inte se kläderna. Ringarna och halsbandet bär mamma nu runt halsen.
Det gör ont.

jag hör min pappas röst. Han borde sitta i soffan nu, och läsa nyheter och yttra nåt smart och lite lagom vasst.
Jag är så lik min far. Både till utseendet och till sättet.

Jag rakar mig med pappas rakapparat. Ska ta med mig den hem. Hans skäggolja likaså.
Har på mig pappas polotröja. Missade att ta med mig tillräckligt med kläder när jag i chocktillstånd rafsade ihop saker som jag slängde ner i väskan.

Jag går på autopilot. Trycker undan känslorna. Måste vara stark. Måste vara man. Jag får bryta ihop hemma sen.

I tisdags var allt normalt och nu pratar vi plötsligt om obduktion och kremering och begravning och arv och alla dessa ekonomiska saker som bara pappa hade insyn i.

Jag ville alltid att pappa skulle vara stolt över mig. Nu fick jag veta att han faktiskt var det. Fick även veta varför. Det känns bra. Mitt i allt.

Läser mina senaste meddelanden. På min födelsedag skrev han: ”Grattis min älskade son.” Han brukade inte skriva just ”älskade son”, men den här gången – den sista gången – gjorde han just det.
Sedan kan jag inte läsa mer för mina ögon tåras och jag kan ju inte bryta ihop ännu.

Jag lägger ifrån mig telefonen och går ut med hundarna istället.

För övrigt gillade pappa Pandoras låt bäst, i finska uttagningen till Eurovision. Jag hade ju tänkt ringa och fråga men så kom nåt ”jättesuperduperviktigt” emellan. Som vanligt. Så nu frågade jag min mor.

Ingenting kommer någonsin mer att kännas normalt.

Pappa och jag i vårt älskade Österbotten i slutet av sjuttiotalet.

Jag har ingen pappa längre

Skrev igår i chocktillstånd:

Jag kanske raderar detta senare. Jag är i chock. Som ni kanske vet så är jag inte bra på att hålla saker inom mig.
Min älskade älskade älskade pappa dog plötsligt idag. Han var ute med hunden och föll ihop och sedan var han borta.
Jag hyperventilerar. Det skulle inte gå så här. Han var 70+ och frisk och kry och varken rökte eller drack och han motionerade varje dag. Han var som 55.
Jag är förkrossad.
Jag var på jobbet när min syster ringde. Tragikomiskt nog slutförde jag min pågående arbetsuppgift (arbetsmoral ärvd efter min fantastiska far) innan jag sa att jag måste gå hem. Och jag hann stänga ytterdörren bakom mig hemma innan jag fullständigt bröt ihop.

Jag har haft världens bästa pappa och det enda som ”tröstar” är att jag vet att han visste om det. Jag har alltid varit ”outspoken” och jag skrev ett meddelande för bara några veckor sedan där jag sa nåt i stil med ”tack för att du alltid har varit en bra far”.
Han svarade och lät så ”nöjd”.

Fy farao vad hemskt. (Tänkte skriva f*n men min far gillade inte svordomar.)

Världens bästa bästa bästa pappa.
Det skulle inte bli så här. Inte just nu.

Snälla, berätta för era nära och kära vad de betyder för er. Bara gör det.

Jag tar nu time out från allt och sätter mig på ett tåg till min mor i Lahtis. Familjen framför allt.

Min fantastiska pappa är borta. Jag kan inte förstå.

Tid och ork

Jo, alltså lite existentiell ångest råder här för närvarande.
Vad är egentligen viktigt i livet och hur i hela friden ska vi hinna med att göra just det som faktiskt betyder någonting?

Jag lyssnade på en podcast för några dagar sedan, där husguden Alexander Bard sa nåt i stil med att eftersom vi människor (till skillnaden från djuren) vet att vår tid här är begränsad, så inser vi vikten av att fylla tiden med sådant som är meningsfullt.
Utan denna vetskap skulle allt kännas väldigt meningslöst. Och så är det ju.
Jag vet ganska exakt vad jag vill och vad jag önskar mig men jag vet inte hur jag ska förverkliga dessa drömmar.
Och även om jag har ett hum så vet jag inte hur jag ska ha tid och ork, eftersom vardagen kräver sitt.
Så känns det just nu.

Jag införskaffade en töntig bok som är som ett ”projekt” som varar i 52 veckor. Kanske kan denna bok hjälpa mig att sortera tankarna?

Den första mars kör jag igång med detta ”projekt” så jag kanske får anledning att återkomma till ämnet.

Men nu ska jag åka till jobbet.
Eftersom: livet.

Vad finns att se fram emot?

Vilken osedvanligt tråkig helg.
När jag väl är ledig från jobbet… Så trist och innehållslöst.
Jag vet inte.
Jag har lite grann tappat intresset för det mesta, eftersom det mesta känns så meningslöst.
Existentiell ångest och så vidare.
Tror att jag alltid har jobbat så mycket på grund av att jag när jag arbetar slipper tänka så mycket. Eller alls.

Så jag klär mig färgglatt eftersom jag inbillar att det piggar upp.
Delvis fungerar det väl också.

Det är en lyx att få känna sig uttråkad.
Jag vet.

Jag behöver någonting att se fram emot. Vad skulle det kunna vara?
Jo, jag ser fram emot våren och sommaren och jag ser fram emot den dag då coronahelvetet är överstökat och vi slipper lalla runt i käftskydd och visir (eller hjälm, som jag brukar säga).
Tänk när allt är öppet som vanligt, och vi kan röra oss bland folk som normala människor igen.

Det ser jag fram emot.

Jag klär mig alltid jättemanligt, macho som jag är.

Igår kväll kollade jag på UMK-finalen (alltså Finlands uttagning till Eurovision) men jag visste ju att min favorit inte skulle vinna (den kom trea till slut) så jag var inte så jätteengagerad. Nån risig rocklåt vann istället för ”min” fantastiska vokalist som sjöng så vackert och plinkade på ett ESC-värdigt piano.

Samtidigt visades Melodifestivalens tredje semifinal och är det nåt som jag verkligen har börjat tappa intresset för så är det just MF. Jag började tappa intresset ungefär samtidigt som folk (och fä) började kalla tävlingen ”mello”. Jag hat-hat-hatar detta vidriga ord.
Det nya ”mello” (vomerar lite i munnen) har blivit som ett politiskt jättekorrekt barnprogram och låtarna är slätstrukna och trista och de allra flesta ”artister” gör inte bättre ifrån sig än jag på valfri karaokescen.
Gu’, jag längtar efter karaoke.

Trogna läsare vet vilket stort MF- och ESC-fan jag är, så att jag säger att jag börjat tappa intresset för MF bör få en och annan klocka att plinga riktigt högt!

Med det sagt. Charlotte Perrelli var bäst i går (och hittills i år). Bra låt (dock ej en full femma) och ett så oerhört snyggt nummer. Vilket proffs hon är, Perrelli.
Jag gillar att iaktta människor som är bra på det de gör.
Oavsett om de sitter i kassan på S-market eller står på scen. Folk som KAN gör mig glad.
En fröjd för ögat och för själen.

Vi hörs i veckan.
Om gud vill.

Utan min hund skulle livet vara ännu tråkigare.