relationer – Kim da Costa

Jag har älskat

Om du undrar vad jag pysslar med här hemma i min karantän så kan jag avslöja att jag håller på med ett skrivprojekt (läget just nu: 27 371 ord), vilket innebär att jag går igenom mitt liv och jag rannsakar mig själv. (En av myndigheterna dig påtvingad karantän på tio dagar kanske skulle göra även dig gott?)

Vad som slår mig är att om jag dör i morgon så kan ni skriva på min gravsten: OCH HAN ÄLSKADE.

Ty, det slår mig att fy farao vad jag har älskat i mina dagar.
Jag har älskat så passionerat.
Är det nåt jag har gjort så är det det.
Jag har älskat.

Och jag har ju allt dokumenterat sedan jag var elva år.Först i dagböcker och därefter i bloggformat.
Du kanske har diffusa minnen av dagen då du gick från att vara pojke till att bli en man – jag har allt svart på vitt. (Fatta!)

Så, när jag läser om exempelvis Mitt Livs Stora Dåraktiga Kärlek från 2005 så skrollar jag samtidigt tillbaka till dessa Dåraktiga Men Fantastiska Dagar i mitt bildbibliotek (jag har ju dessutom fotograferat det mesta…) och allting blir som en film.
Helt fantastiskt.
Jag läser högt för mig själv, och för min hund (som bara glor och inte alls gillar när jag blir blödig och snyftar lite), och jag utbrister: ”Fy farao vilket liv jag har levt när allt kommer omkring. Fy farao vad jag har älskat!”

Jag blir lite rörd faktiskt.
Just nu är jag helt singel och dejtlös men jag lever på en massa fantastiska minnen.
Jag rekommenderar alla ynglingar att börja skriva ner tankar, känslor och händelser. En ovärderlig rikedom lite senare i livet.

Asyl

Nu håller vi tummarna.
Mitt ex – irakiern – är efter fem år i landet (sinnessjukt att det ska ta sån tid) äntligen på intervju där hans öde bestäms, om han får stanna i Finland eller ej. Jag skulle egentligen närvara, som nåt slags vittne, men jag sitter ju i karantän.

Som ni kanske har förstått så är jag inte för en alltför slappt förd politik vid gränserna, men om inte denne man får permanent uppehållstillstånd så förlorar jag all tilltro till de styrande. Och till ”systemet”.

Om ”Muhammed” i Östra centrum, med fyra fruar och tre hundra barn och noll arbete och noll intresse av att lära sig ett av landets två språk, kan få uppehållstillstånd, så MÅSTE mitt ex få det också. Han har haft skitiga jobb sedan dag 1, han lär sig språket – eller språkeN, tack vare mig – och han ÄR en riktig flykting som flydde när IS kom till stan och mördade hans bror.

Håll nu tummarna, så att jag slipper börja hungerstrejka eller nåt. Det är inte riktigt min grej. Men om jag måste, så…

Jag vill inte få mer vatten på min kvarn om hur sugigt allting är gällande den förda migrationspolitiken!

Video: Ältar mitt ex

Av en slump hittade jag ett påbörjat videoprojekt i mitt videoredigeringsprogram. Det måste ha spelats in under vintern 2017-2018, i min förra bostad. Jag ser rätt fräsch men skäggig ut.
Jag fick fundera ett tag över vem det var jag pratade om. Vem var exet och vem var den nye jag dejtade?
Jag kom på det rätt snabbt ändå.
Tänk vad tiderna förändras. Det där exet ältas verkligen inte längre. Ältar faktiskt inget ex just nu, vilket är väldigt skönt.

Öppen (och klok) som en bok

Vet ni vilket det bästa sättet är att klippa av människors elaka tungor? Det är att vara helt öppen och ärlig med allting. Då avväpnar man dem.
En tycker ju lite synd om människor som tydligen lever så otroligt tradiga liv att de roar sig med skvaller om sådana som de har träffat kanske två gånger. Ganska sorgligt va’?

Därför är jag öppen som en bok (jag älskar böcker).
Jag är en cool kis på 44 jordsnurr som just nu går igenom en så kallad jobbig fas i mitt förvånansvärt långa liv.

En ambulansresa i somras ledde till rehab som ledde till öppenvården där jag numera tillbringar mina dagar. Lyxlägenheten är ute ur bilden och jag bor i ett hus med sju andra som även de går igenom någon typ av ”jobbig fas”.
I mitt fall handlar det ju alltså om psykisk ohälsa som resulterat i alkoholmissbruk.

Det är inget skamligt i det. Det var det här j@vla skitsamhället som alla j@vla dårar har skapat som fick mig att må dåligt (se dig omkring och säg att du inte blir lite galen och olycklig). Plus att allt så klart hänger ihop med en barndom i utanförskap fylld av mobbning. (Lär era ungj@vlar att uppföra sig och vara vänliga även mot udda fåglar!)

Jag idag. Faktiskt nyss fyllda 44. Åldersnojan tilltar men jag ser ännu ut som en spjuver.

Vad mer ska jag berätta nu då, när jag ändå håller på?
Jo, mitt kärleksliv är tillbaka på banan. Alltså. Jag älskar H (eller Zlatan som jag kallar honom när jag analyserar honom i öppenvårdens diskussionsgrupper) och han sårade mig enormt för ett tag sedan. All min terapi etc. har fått mig att tänka på ett annat sätt och att inte vara så svartvit i mitt tänk.
Om han ber om förlåtelse och skärper sig så är ju det allt jag begär. Och så går vi vidare. Vad är väl en dum grej i det förflutna i jämförelse med ett förlåt som leder till en blomstrande framtid med kärleken i ditt liv?

Men han blev nog lite skrämd när jag lämnade honom (i en vecka…) då han insåg att om han inte behandlar mig väl så kan han faktiskt förlora mig. Han trodde nog inte det eftersom han vet att jag älskar honom på ett annat sätt än jag någonsin har älskat någon. Vilket jag har förklarat för honom på detta vis: ”Om vi skulle göra slut så skulle jag ändå önska dig allt gott i livet. Jag skulle inte – som i tidigare relationer – önska att du fick lida en massa och få en massa sjukdomar och få sparken och bli hemlös och ensam och bitter för att sedan dö medan du saknade mig som f@n. Så mycket älskar jag dig.”

MOGET VA’!? Det är KÄRLEK det!

Men vad jag måste lära mig är att inte hänga upp min lycka på en annan person. Jag måste få glädje från många olika håll. Inte minst inifrån min underbara förvånansvärt välfungerande gamla gubbkropp.

Eftersom jag är öppen (och klok) som en bok så besvarar jag eventuella frågor om exakt vad som helst i kommentarsfältet nedan.

Passiv huvudroll

Jag har ena huvudrollen i ett relationsdrama.
Det är en väldigt passiv huvudroll eftersom jag rent fysiskt inte är på plats och när jag försöker snickra ihop berättelsens fortsättning så får jag inget gehör av den andra huvudrollsinnehavaren.
Vad ska hända i nästa scen?

Alltså ligger berättelsen och guppar på ett öppet hav.
Och det kan lätt blåsa upp till storm.

Däremot är birollsinnehavarna väldigt aktiva och den andra huvudrollsinnehavaren berättar för dem om sina känslor angående detta pågående drama. Han har dock inte ryggrad nog att berätta för mig – för mig – hur han känner och tänker.
Som om han inte visste att birollsinnehavarna berättar för mig vad han har sagt (och gråtit ut om) till dem.
Alltså vet jag saker ”inofficiellt” men jag kan inte agera efter den informationen eftersom jag ”officiellt” ingenting vet.
Varför, oh varför, måste allt göras så svårt, när det – om folk och fä bara var lika öppna och rakryggade som jag – skulle kunna vara så fruktansvärt simpelt?

Vilken tur att jag är där jag är och har en psykolog som jag kan akut-tala med.
”Nu har jag huvudet fullt igen – har du tid att ses under dagen?”

Vilken lyx!