Vi lagade cannelloni i veckan och det var inte igår eftersom jag senast lagade denna fantastiska rätt när jag var en gift, ärbar man och jag har varit skild i elva år, så det var ett tag sedan…
Vi lagade sörjan av fräst lök och jättejättemycket vitlök samt en halv påse spenat från frysdisken (nyttigare, sägs det), en burk ricottaost. Mycket svartpeppar, lite salt.
Den delikata sörjan trycks in i cannellonirören (eller vad de kallas). I botten av ugnsformen hällde vi en halv burk färdigkryddad tomatsås (chili, vitlök). På med rullarna. Sedan ringlade vi på (köpt) béchamelsås. Lite riven ost på. In i ugnen.
Det blev fyra portioner och den totala summan landade på ca 12 €. Alltså ca 3 € per portion. (Se, trots att jag är värdelös på matematik så lyckades jag räkna ut det…)
På min födelsedag, på nyårsafton, lagade jag och en vän fantastiskt god chilisörja. Eller chili sin carne kanske man kan säga. Med världens största (inte längsta, utan största) inköpslista (tvåspråkig så klart) handlade vi följande:
Det låter inte så speciellt va? Men jistanes, vad gott det var. Vi hackade och skar i bitar och vevade ihop allt i en stekpanna och lät det stå och puttra ett tag. Lassade på sörjan på brödet och toppade med yoghurt och salladsblad.
Ni vet nog att jag älskar Helsingfors och att jag klagar på forna hemstaden Stockholms utveckling, men… Vad är det för fel på de indiska restaurangerna här?
Det är sällan jag äter ute eller beställer hem mat – eftersom jag ju är kung i köket – men när det väl händer så blir det indiskt (eftersom jag trots min omfattande repertoar inte kan laga indiskt). Eller nepalesiskt. Här finns fler nepaleser än indier och jag vet inte så noga vari skillnaden ligger.
Jag blir besviken varje gång. Det är som att de är rädda för att krydda till det riktigt ordentligt. Diskvatten. Igår kväll unnade jag mig genom att beställa hem två rätter (”då har jag mat för hela helgen”). DISKVATTEN.
För någon månad sedan samma procedur. Ena rätten var mjäkig och den andra var så äcklig att jag bokstavligt talat vomerade. (Sant!) Jag vet inte om jag fått fel mat då den var svår att identifiera. Den var liksom ”fiskig”. Jag har aldrig ätit fisk. Inte ens innan jag blev vegetarian för 25+ år sedan. Jag älskar havet men ogillar dess invånare.
Efter de första tuggorna och kräkattacken gav jag resten till min hund. Inte ens han ville äta!
Dessa indiska besvikelser har jag upplevt i andra städer och länder också. Jag var med min (numera ex-) make i Berlin och i flera dagar trampade vi runt från indier till indier. Mjäk, mjäk, diskvatten.
Detsamma i Tel Aviv (som har världens godaste mat – alla TLV-vänner kan intyga) – indiskt mjäk utan studs.
Detsamma i Rio. Indiskt diskvatten.
I Stockholm finns indier på varje gata. Lika gott varje gång. På Malmskillnadsgatan, där jag arbetade i många år, (that came out wrong) finns en indier där jag ofta åt lunch. Så otroligt smakrikt.
En gång var jag på en indier på Söder och åt bland annat en soppa. Den var så het att tårarna sprutade och jag svettades. HELT RÄTT. EN RIKTIG SMAKUPPLEVELSE! Jag var på väg tillbaka dit för att dubbelkolla att den där soppan faktiskt skulle vara så het, eller om kocken begått ett misstag, men sedan flydde jag ju huxflux till Finland, så jag hann inte.
Att jag blev så besviken på indierna i Berlin säger rätt mycket, men en annan stad av samma kaliber levererade verkligen. LONDON. Gu’ vad gott. Jag var där för att gå på Spice Girls-konsert (eftersom jag är som jag är) med en infödd och han tog med mig till en liten, liten indisk sylta. Jistanes, så ljuvligt.
Nu är det slutgnällt. Jag har kylen full av mjäkig indisk mat som jag ska försöka krydda till så att den inte smakar DISKVATTEN.
När jag flyttade till Finland slogs jag av en grej. Här finns väldigt många olika vegetariska produkter och märken men favoriten Quorn finns inte i varje butik (och den är överdyr). Har många gånger tänkt att ordet ”quorn” helt enkelt inte fungerar på finska. Om stavningen vore en annan så skulle det inte vara några problem; ”kuorn” helt enkelt. Det sitter helt naturligt i även en finskspråkigs trut.
Igår OCH idag fick jag det återigen bekräftat då två purfinländare ojade sig oberoende av varandra över det jobbiga ordet och jag kom då på att denna fantastiska föda i Finland borde säljas som KÅRNI. (Med ’svenskt Å’, som bokstaven Å heter här, för att göra det hela lite festligare och mer iögonfallande.)
Så här kan en frukost se ut.
Jag försöker varje dag bli lite, lite mer hälsosam.
Bara det att jag faktiskt äter frukost är ett steg i rätt riktning.
Här är några fräsiga produkter som jag har inhandlat i min nya favoritbutik Ruohonjuuri i Helsingfors.
Ovan har vi mungbönor och adukibönor samt tandkräm och läppcerat.
Ekologiskt, rent och fint.
Gifter bör så gott som möjligt rensas bort.
Känner mig tvingad att testa en falafelmix när jag ser en ny sort.
Kokosolja samt en annorlunda spännande pasta gjord på speltvete.
Spirulina – som sägs vara dunderbra för kroppen.
Männyn siitepöly – ja, den är väl som jag förstår det gjord på björkpollen och ska vara nyttig att blanda i valfri dryck. Seitan – en köttersättningsprodukt.
Och så får man inte glömma att RÖRA PÅ GUBBFLÄSKET!
