Blakes bästis Ykä kom på ett två veckor långt besök. Chihuahuor är ju lite lätt ”rasistiska” då de ofta bara kommer överens med hundar av den egna rasen. Dessa två jämngamla herrar blev kära i varandra på studs när de först träffades för runt tre år sedan. De har ännu inte kunnat bestämma sig för vem av dem som är den ”dominante”, så de turas om.
De busar i ett par timmar för att sedan somna en stund. Och sedan sätter de igång igen. Nu har Bästisen sovit över hos oss för första gången och det har gått bra. Han var lite rastlös ett tag och visste inte vilken sovplats han skulle välja, men när detta skrivs ligger de båda i sängen och snusar så fridfullt.
Jag älskar hundar så mycket. Att känna att en hund litar på dig – det finns inget bättre.
Att bo på dessa breddgrader och ha en mexikansk hund är en minst sagt jobbig kombination. När kylan nyligen slog till på allvar och temperaturen sjönk till minus 16 så ville naturligtvis inte Blake gå ut. ”Du måste ändå gå på herrarnas”, försökte jag. Men nej. Gossen bara lyfter på tassarna och vill inte röra sig framåt. Han har jacka på sig men inga skor. Jag kanske borde testa sådana, men jag är skeptisk. Blake accepterar just och just jackan.
Tricket är att jag bär honom ut i skogen där snön är djupare och han slipper gatornas iskalla is. Där i skogen går han på toa och sedan bär jag hem honom igen.
Nu är det tack och lov inte lika kallt längre. Nollgradigt till och med. Blake är tacksam.
Oj, vad han saknar att få ligga i solen på balkongen. Där trivs han och han får riktigt jäsa, som vore han hemma i Mexiko.
Antingen så måste vi flytta söderut eller så måste jag tvinga på honom ett par små skor. Har ni hundägare tips om hundskor så skriv gärna en kommentar.
Det har varit en hektisk vecka och nu är jag redo att ta mig en ledig helg. Jo, jag trivs som sagt mycket bra på jobbet och även studierna går fint, men ibland måste man bara koppla bort och koppla av. Idag känns det extra mycket så.
Orkar inte ens försöka vara snygg och fräsig.
Under den gångna veckan har jag kvällstid gjort någonting som jag aldrig riktigt har gjort förut. Jag har kollat på såna där kriminalserier. Deckarserier, så att säga. Inte alls min kopp te. Jag såg Camilla Läckbergs ”Lyckoviken” och jag har aldrig läst nämnda författares böcker och jag vet ingenting om henne, men vilken SOPIG b-serie! Allting kändes lågbudget och – som min väninna sa – allting blev hela tiden bara sämre. I det senaste avsnittet som jag såg (andra säsongens sista) så var skådespelarinsatserna riktigt sura. Den där polismannen André, som ser ut som en tolvåring för det första, var riktigt pinsam när han sprang runt i skogen med draget vapen. Jistanes. Och den där Madde… Hon har bott i USA så nu måste, måste, måste denna karaktär titt som tätt haspla ur sig en mening eller två på engelska. Så lökigt. Så fruktansvärt lökigt. Och Martin Stenmarcks valpiga karaktär… Går ni damer igång på såna mjäkiga män? Som ett fullfjädrat homo så kan jag meddela att jag inte gör det. För att inte tala om det här med att alla i den täta familjen – som naturligtvis bor i en fin villa – talar stockholmska. De är världsvana och eleganta. White trash-familjen som älskar varmkorv och ketchup talar någon bonnig dialekt. Och självklart är de överviktiga och inte särskilt attraktiva. Sicka stereotyper..!
Ändå tittade jag. Och himlade med ögonen.
Min älskade Blake hade en fästing på halsen i veckan och till en början fick jag bara bort halva. Den satt så konstigt och djupt. Två dagar senare hade the remains of the fästing (Hej Madde!) tryckts ut tillräckligt, så jag kunde skrapa bort resterna. Jag hatar fästingar. I år hade jag ju själv mitt livs första (!), vilket är märkligt. Den satt på låret av alla ställen. Trots en barndom på landet så hade vi aldrig några fästingar. De existerade liksom inte. Blakes fästingsaldo för den här säsongen lär (förhoppningsvis) landa på tre stycken. Denna tredje var typisk; det är samma visa varje år. När hösten kommer så är vi lite för positiva och vi ger oss ut i skogen efter en lång, lång paus. Och då suger sig ett av dessa vidriga kryp sig fast i min hund. Usch.
I afton får jag besök av en vän och det ska bli skönt att skvallra lite om den gångna veckan. Resten av helgen tänker jag vila och städa och vila och tvätta och vila.
Är på dåligt humör idag på grund av en irriterande persons korkade uttalanden men det går snart över. Trevlig helg på er.
För några dagar sedan slog vädret plötsligt om och nu är det nästan lite höstkänsla här i Helsingfors. Sommaren tog slut på ett så abrupt och okänsligt vis.
Men. Vilken sommar! Förmodligen mitt livs bästa – och roligaste. Och vilken solig och varm sommar vi hade. Värmeböljan bara fortsatte och fortsatte. En väldigt kort sammanfattning i bildform. Det har hänt tråkiga saker också (oberoende av mig) men jag berättar om dem vid ett annat tillfälle.
Jag hade knappt någon semester men jag tillbringade större delen av min lediga tid på balkongen. Inte i solen – jag lärde mig min läxa i samband med solstingshelvetet.
Och så har jag ju badat en MASSA. Mer än någonsin tidigare – åtminstone mer än någonsin i vuxen ålder.
Jag har även tagit hand om min hälsa på många olika sätt. Även kurer mot min ryggskada och ichias, men lite annat också. Blev ordinerad att köra blodtryckskontroll två gånger per dygn i två veckor. Sprungit hos kiropraktorn och på labbet och annat smått och gott.
Har hängt extremt mycket med min BFFF (det sista F:et står för Finland). Jag har en BFFS också. 😀 Känner mig välsignad. Jag och min BFFF bodde hos varandra veckovis och vi hade så himla trevligt. Hon kan alla de där obskyra gamla popdängorna från 80- och 90-talen som jag trodde att jag var ensam om att komma ihåg och kunna sjunga med i. Vi bara synkar så otroligt bra och vi har så mycket att prata om. Vi lärde känna varandra på jobbet i november 2020 och det sa klick, men först när vi satt i coronakarantän så började vår vänskap blomma ut på allvar, per telefon.
Blake tyckte att det var lite för varmt. Han är ju mexikan och gillar sol och värme, men nu blev det lite för mycket av det goda.
Jag gick ner sex kilo eftersom jag var så ”aktiv” och jag åt knappt någonting heller, då matlusten helt försvann på grund av extremhettan.
Min BFFF blev israelvän tack vare mina lektioner i historia och politik. Wow. (Det blir alla som läser på lite.)
Jag var så himla glad mest hela tiden.
Och jag bar kippah.
Jag fick en Britney-t-shirt.
Efter att ha slasat runt i småkläder började jag klä upp mig en smula.
Jag var på jobbet en måndag och fick ett erbjudande som tog mig på sängen. Gick ut för att ta mig en nypa frisk luft och knäppte denna selfie, som ett evigt minne.
Erbjudandet i fråga fick mig att säga tack och hej till Esbo.
Och nu har jag blivit befordrad och börjat jobba mitt i centrala Helsingfors, vilket är SÅ skönt. Spårvagn från dörr till dörr. Slut med krångliga Esbobussar.
Ja, kort och gott: mitt livs sommar. Nu känns det lite likadant som när du varit på en underbar semester och kommer hem till vardagen. Lite nedstämd känsla och en längtan om att backa bandet. Men nu är det som det är; sommaren är över och vi får blicka framåt och vara tacksamma över att vi har överlevt.
Blake blänger på en badande papaa. Jag har aldrig tidigare badat så mycket som under denna sommar. Underbart är det! Att simma är den enda form av motion som jag gillar. Runt hörnet från bostaden – vilken lyx!
När man är 40+ så orkar man inte ha kroppskomplex.
