Långsamt, långsamt börjar vardagen återvända efter min fars plötsliga och mycket chockartade bortgång. Det tradiga är att Den Eviga Ensamheten känns extra påtaglig i dessa tider. Vilken tur att jag har ett jobb (och [till största delen] bra kollegor), ty det är på jobbet som alla mina sociala kontakter äger rum numera. Allt jag gör är jobbar och är hemma. Vilken tur då att jag har en så älskvärd hund. Blake är en klippa. Och alltid lika glad över att se mig.
Nu vet vi ju inte vad som händer i och med ytterligare restriktioner. Hur påverkar denna eviga pandemi samhällets singlar? Inga nya kontakter knyts. Man kan för f*n inte ens flirta med ett käftskydd som täcker halva fejset. Vidrigt är det. Inte konstigt att folk och fä super och knarkar och deppar ihop. Jag börjar bli skeptisk till hela coronahelvetet.
Mer om det nån annan gång.
Jag är ledig idag och har just en ärtsoppa-från-scratch- på spisen.
En magisk morgon vid havet. Is och snö och himmel. Men vad är vad?
Vilken osedvanligt tråkig helg. När jag väl är ledig från jobbet… Så trist och innehållslöst. Jag vet inte. Jag har lite grann tappat intresset för det mesta, eftersom det mesta känns så meningslöst. Existentiell ångest och så vidare. Tror att jag alltid har jobbat så mycket på grund av att jag när jag arbetar slipper tänka så mycket. Eller alls.
Så jag klär mig färgglatt eftersom jag inbillar att det piggar upp. Delvis fungerar det väl också.
Det är en lyx att få känna sig uttråkad. Jag vet.
Jag behöver någonting att se fram emot. Vad skulle det kunna vara? Jo, jag ser fram emot våren och sommaren och jag ser fram emot den dag då coronahelvetet är överstökat och vi slipper lalla runt i käftskydd och visir (eller hjälm, som jag brukar säga). Tänk när allt är öppet som vanligt, och vi kan röra oss bland folk som normala människor igen.
Det ser jag fram emot.
Jag klär mig alltid jättemanligt, macho som jag är.
Igår kväll kollade jag på UMK-finalen (alltså Finlands uttagning till Eurovision) men jag visste ju att min favorit inte skulle vinna (den kom trea till slut) så jag var inte så jätteengagerad. Nån risig rocklåt vann istället för ”min” fantastiska vokalist som sjöng så vackert och plinkade på ett ESC-värdigt piano.
Samtidigt visades Melodifestivalens tredje semifinal och är det nåt som jag verkligen har börjat tappa intresset för så är det just MF. Jag började tappa intresset ungefär samtidigt som folk (och fä) började kalla tävlingen ”mello”. Jag hat-hat-hatar detta vidriga ord. Det nya ”mello” (vomerar lite i munnen) har blivit som ett politiskt jättekorrekt barnprogram och låtarna är slätstrukna och trista och de allra flesta ”artister” gör inte bättre ifrån sig än jag på valfri karaokescen. Gu’, jag längtar efter karaoke.
Trogna läsare vet vilket stort MF- och ESC-fan jag är, så att jag säger att jag börjat tappa intresset för MF bör få en och annan klocka att plinga riktigt högt!
Med det sagt. Charlotte Perrelli var bäst i går (och hittills i år). Bra låt (dock ej en full femma) och ett så oerhört snyggt nummer. Vilket proffs hon är, Perrelli. Jag gillar att iaktta människor som är bra på det de gör. Oavsett om de sitter i kassan på S-market eller står på scen. Folk som KAN gör mig glad. En fröjd för ögat och för själen.
Sista dagen i karantän och i morgon är det jag som återvänder till arbetsplatsen. Jag ser fram emot det. Vilket kaos kommer att möta mig på min bokavdelning?
Jag trivs alldeles utmärkt i mitt ljuvliga hem och jag trivs i mitt eget goda sällskap – men utan hund skulle jag nog sakna det sociala samspelet.
Så vad gör jag hemma i min ensamhet/tvåsamhet?
Jag skriver en massa och jag läser och då och då slår jag på nån bra dokumentär (jag älskar dokumentärer – är den välgjord så kan den handla om vad som helst och jag blir intresserad) och jag lyssnar på poddar och på musik.
Då och då, om jag faktiskt blir uttråkad, så skapar jag fräsiga frisyrer på mig själv och plötsligt ser jag ut lite som Diana Ross (bildbevis ->).
Så nej, denna tio dygn långa karantän har inte varit ”jobbig” på något vis.
Vad gör ni själva när ni ”bara” är hemma?
Man MÅSTE inte vara tråkig bara för att man är ”seriös”.
Jag läste i en artikel på Yle att hela 50 (!) personer på min arbetsplats är smittade. Jag minns att jag frågade, när jag blev anställd, hur många som jobbar på stället och svaret var: ”Cirka 85.”
Så det är en ganska stor procent. Ändå följer vi alla råd med munskydd och/eller visir och avstånd och hela baletten. För tusan, i vårt väl tilltagna så kallade fikarum har vi fyra bord och vi sitter endast en person per bord. Men ändå: 50 smittade.
Det kanske är helt omöjligt att skydda sig?
Jag testade mig (igen) förra helgen och jag är inte en utav de 50 men jag har suttit i karantän ändå. Bra så, eftersom jag har varit stormförkyld i två veckor.
Vi får nog lära oss att leva med detta virus, helt enkelt.
Jag är en väldigt fysisk person. Jag älskar närhet. Utan min hund så vet jag inte vad jag hade gjort. Jag har aldrig varit mycket för one night stands, men jag kan avslöja att det för länge sedan blev några sådana, just på grund av att jag saknade fysisk närhet. När jag sedan skaffade min första hund (Sebbe <3) 2006 så var det slut med ”ennattarna”, eftersom jag fick min fysiska dos närhet av min hund. Jag jämför verkligen inte en hunds närhet med en redig karls dito, men det där ”basala” – den där dagliga närheten och kärleken – har jag sedan 2006 fått av mina tre hundar.
Jag vaknar strax före 06. Det är mörkt och jag har först ingen aning om vad klockan är. Ler lite för mig själv när jag inser att jag vaknat samma tid som när jag ska till jobbet. Jag älskar ju rutiner. Blake ligger kvar under täcket. Han sover så sött. Han är mig så kär. Jag vet inte om det är ett riktigt ord men jag brukar säga att han är ”älsklig”. Värd kärlek, liksom. Mig kär.
Brygger kaffe. För första gången på ganska exakt femton år hörs det hemtrevliga ljudet av en kaffebryggare i mitt hem. Jag har druckit snabbkaffe sedan 2005 men nu fick jag en bryggare av en vän. Ett väldigt hemtrevligt ljud som sagt. Blake skäller. Undrar vad det är som låter.
Kollar mina sociala kanaler. Lägger upp nåt halvrart. Kollar tidningarna. Rutin: Svenska Yle, Hufvudstadsbladet, Helsingin sanomat, Iltalehti, Iltasanomat, Expressen, Nyheter idag, Times of Israel, Ynet News. Musik i bakgrunden: Melanie C.
Plötsligt är klockan 08 och Blake har vaknat. Vi åker ner i källaren och bokar tvättstugan. Går ut bakvägen och trippar längs gatorna i Mejlans. Det är vackert. Ja, det är faktiskt en smärtsamt vacker höstdag. Det blåser lite. Solen skiner blygt. Några virvlande färgglada löv.
Stannar till på Alepa på Mannerheimvägen och köper Zonnic*. Tänk att 4 mg-versionen är slut i hela stan. 2 mg finns här och var. Dessutom dessvärre med smak av mint. Damigt. *Alltså ett snussubstitut. Sinnessjukt patetiskt att snus ej får säljas. Töntigt.
Ringer en väninna och ber om ursäkt över att jag lät sur när hon ringde igår. Jag var så trött, så trött. Hon är förstående. Ingen fara.
Blake och jag går hem. Dricker kaffe igen och matar min älskliga älskling. ”Älsklig” verkar vara ett ord ändå, eftersom det inte stryks under med rött när jag skriver det. Oj. Där ser man.
Äter en fil. Viili. Väldigt purfinskt.
Klockan 09:55 är jag i tvättstugan. Tvätterskan före mig är kvar. Jag insåg först inte att jag var tidig. Hon ler när jag håller upp dörren för henne. Undrar om hon tycker att jag är snygg. Går jag hem hos damer?
Någon har spillt nåt i hissen. Skorna blir klibbiga. Mina nya, fina skor! Jag hämtar en trasa och städar hissgolvet. Jag står inte ut med stök och spill i allmänna utrymmen; jag tycker att det är pinsamt. Vill inte att någon ska tro att jag är en spillare.
Känner mig grabbigt klädd i blå jeans (som sitter perfekt och är just så långa som de ska vara) och vit collegetröja. Värsta grabbiga grabben. Blå keps dessutom som pricken på ett pinnsmalt i. Tänker på att jag inte har hånglat på snart två år. Sånt otroligt slöseri!
Håret blir gråare och gråare. Ska jag färga det eller ska jag kapitulera? Grått är snyggt och sexigt på andra men inte på en själv.
Går ut med sopsorteringen innan jag går till tvättstugan. Njuter av det inte längre klibbiga hissgolvet.
Småchattar med en väninna i Stockholm.
Tvätten är avklarad och jag har värmt gårdagens vegetariska lasagne. Min lasagne alltså – den är berömd. Så fruktansvärt god. Väldigt kryddstark den här gången.
Plötsligt är klockan 14:39 och jag har vilat på maten. Har varit så väldigt trött hela den här veckan. Trött men glad. Effektiv. Nu har jag just dammtorkat och dammsugit. Min hund – trots att han är så väldigt liten – hårar för tillfället ner riktigt rejält. Snart dags för en promenad igen.
Läser i tidningen att det igår inträffade en dödsolycka runt hörnet från mitt hem. Jag passerade platsen fyra-fem timmar senare, utan att veta att en cyklist just blivit av med livet just där. Svindlande. Någon som var ute och cyklade fick aldrig cykla hem. Livet är här och nu. Låt oss leva det.
Funderar länge och väl på det här med middag. Kommer inte fram till någonting alls, så jag bestämmer mig för att gå ut med Blake till att börja med. Kommer tillbaka hem. Ger Blake en karamell och promenerar i det strålande vädret till K-Market. Jag är egentligen en S-Market-man men K-Market har en vegetarisk färs som jag vill ha. Den är slut tvingas jag inse. Paniktänker och gör om hela menyn där och då. (Resultatet finns på instagram.) Köper även stålull. Eller tvålull heter det visst. Har nog köpt stålull max två gånger i hela mitt liv. Funderar på vad stålull heter på finska. Rautavilla? Googlar. Teräsvilla. Det hade jag ingen aning om. Stålull och tvålull är olika saker? Det står tvålull på svenska på förpackningen. Men nog är den exakt som den där stålullen som jag köpt en eller två gånger tidigare. Ingen skillnad alls.
Promenerar förbi stället där cyklisten dog. Blommor. Några människor skvallrar om det inträffade. Hör dem tala om en paketbil. Livet är skört. Folk dör.
Tänk om jag dör nu i natt.
Slår ifrån mig tankarna och plockar fram stålullen och rengör min spis. Jag kvittrar! Det går så lätt. Spisen blir skinande ren och jag blir nöjd. Vad härligt ändå.
En vän ringer. Han vill bjuda mig på middag på någon nyöppnad restaurang i morgon. Bokar in en träff. Har jag rena munskydd eller oanvända engångs-?
Väl hemma lagar jag som sagt mat och äter medan jag kollar på favoritprogrammet Gränsvakterna Australien (eller vad det heter). Samma gamla galna kineser som smugglar med sig konstig ”mat”. Utan denna ”mat” skulle vi inte ha en pågående pandemi. Tänk på det!
Lyssnar på Kylie och halvkollar på Vänner. Slösurfar. Blake sover bredvid mig i soffan. Måste snart duscha. Jag använde en inte så bra hudkräm igår så nu kliar det. Jag har väldigt känslig hy och endast ett visst märke passar min hud. Jag tokade till det och testade ett annat. Det borde jag inte ha gjort. Även om det var svindyrt. Ej inhandlat av mig själv. Skulle aldrig köpa krämen i säcken, så att säga.
Blake vaknar. Han skäller mot tv:n. Ungefär varannan reklamfilm innehåller en hund eller en katt eller en häst eller en kanin eller ett får. Det går han igång på. Eller för all del en talande droppe i reklamen för diskmedel. Den är ju spännande.
Bestämmer mig för att diska undan efter middagen. Har en ny stekpanna. Vill inte att den ska bli förstörd.
Vad skönt att jag har städat idag tänker jag och reser mig och går och diskar.
Jag har inte rökt idag och det är jag nöjd med. Jag hatar cigaretter men jag lider av ett väldigt starkt nikotinberoende. Känner mig svag när jag tänker på att jag inte lyckats skaka av mig beroendet. Pinsamt.
Disken är diskad och jag måste duscha nu fastän jag egentligen inte orkar. Att vara naken och hålla på. Det är ingen favoritsyssla (eller -skrud). Lyssnar på gamla Kylie och tänker på att jag aldrig någonsin har gillat första singeln Locomotion. En vidrig låt. Men, på en turné gjorde hon en väldigt bra version av den. Det var på Fever-turnén 2002, som jag såg i Globen. Nära mitt dåvarande hem. Kolla klippet här. Oj, så erotiskt. Jag upptäckte Kylie när I Should Be So Lucky kom. Sedan dess har hon varit min näst mest spelade artist efter Madonna. (Bevis.)
Nä, jag måste duscha nu. Men jag måste raka mig också. Ännu tråkigare. Men jag känner mig som en lufs med skäggstubb, även om jag är snyggare med lite ansiktsbehåring. Usch, jag känner mig smutsig om jag inte rakar mig. Jag rakar mig nu så är det gjort.
Nu är jag nyduschad och renrakad och jag och Blake har just kommit in från kvällsrundan. Klockan närmar sig 21 och jag ser fram emot att krypa till kojs. Lite nyheter först. Kanske hittar jag någon film att glo på. Så jag avslutar detta inlägg här. Händer det inget märkvärdigt så slutar denna dag med att jag somnar som en stock om ett par timmar.
Tack för idag. En bra dag. Inget att skriva hem om, men en helt bra dag.
Kim da Costa och Blake Carrington da Costa i september 2020.
Blake har varit risig i kistan i flera dagar och det är fruktansvärt stressande att ha ett sjukt husdjur. Man är så orolig hela tiden. Förmodligen samma känsla som när man har ett sjukt barn. Nu sov han äntligen en hel natt utan att väcka mig för besök på herrarnas och på morgonens promenad producerade han äntligen en frisk och normal ba*skorv. Aldrig har jag blivit så glad och lättad av att få se nåt så sk*tvackert! ❤️💩
LITE INFORMATION: Jag ska de kommande dagarna göra om bloggen för första gången på länge. Ber om ursäkt för eventuella barnsjukdomar.
