Kim da Costa – Sida 2

Några spridda skurar från veckan som gick

Jag kollade på Melodifestivalen från mitt födelseår och jag undrar varför vi inte klär oss så här längre.

Bild 1. Programledaren har världens största fluga. Underbart.
Bild 2. Denne dirigents outfit. Wow.
Bild 3. Kolla publiken. Så stylish.

Och nu kommer melodi nummer två som heter ”En mysig vals”. Tänk så gulligt. Allt var bättre förr. Tycker så synd om dagens ungdomar som inte fick uppleva denna tidsepok. Då, när allt var bra och folk var normalbegåvade.
I slutet av programmet lottade de ut tre kassettbandspelare. Jistanes, vilka tider!

Skärmdumpar från YouTube. Melodifestivalen 1974.

Förstår ni vilken skräpkultur detta är?
Brukar inte gilla Utrikesbyrån på SVT (lite för lalligt för min smak) men detta avsnitt är sevärt.
(Och nu tycker jag att varenda huckleklädd kvinna i (det än så länge fria) Europa tar av sig detta människofientliga ”plagg” i solidaritet med de modiga kvinnorna i Iran.)
Hur kan människor vara så här primitiva?

Länk: https://www.svtplay.se/…/utrik…/slojpolisens-comeback…

Jag såg filmen Mångalen för första gången på väldigt många år. Hade nästan glömt hur bra den är – och hur fantastisk Cher är. Jistanes, vad hon spelar bra.

Första gången jag såg filmen var tillsammans med min första kärlek i vår gemensamma bostad i Vasastan, Stockholm. Filmen (på VHS) hade vi hyrt runt hörnet. (Tänk vilka tider då man hyrde film.)
Det var höst och löven virvlade och vi var nykära, unga och vackra och jag kommer alltid att förknippa filmen med honom och med just den kvällen. (Undrar om han kommer ihåg?)

En favoritfilm helt enkelt.

Ibland blir jag ”anklagad” för att vara för nostalgisk och sentimental, men det är ju minnena som gör livet. Som gör oss till de personer vi är.
Så det är väl bara fint att uppskatta det förflutna.

True Crime

Jag har börjat kolla på en massa true crime (på youtube), och jag undrar vad det är för fel på folk.
Först var det ett program där mor och dotter förgiftade övriga familjemedlemmar, en efter en. Vilka sinnessjuka dårar.
Därefter var det en jättevidrig kvinna som mördat sin man.
Vidare en ung man som spenderat närmare 300 000 dollar av sina familjemedlemmars pengar på en bulgarisk ”cam girl”. Så han sköt sedan far, mor och bror.
Det sista programmet jag såg handlade om en ung man som hade allt ”going for him” men sedan bröt han sin flickväns nacke och la henne på grillen. Ja, ni hör ju.

I slutet, när han är ensam i förhörsrummet och inser att han ska sitta inlåst i resten av sitt liv, och han pratar för sig själv, är bland det naknaste och mest ångestfyllda jag sett.

Lägger en länk här, från 33:45 in i klippet: https://youtu.be/L0H6xYwMQnk?si=ouwkI5A-p0K7WQJ7&t=2030

Det är också intressant i dessa program när nån kunnig person förklarar varför förhörsledarna ställer just en viss fråga på just exakt ett visst sätt. De är verkligen bra på det de gör. Så mycket psykologi i det hela.

Stolt finländare med ryggrad

Jag vill bara uttrycka hur stolt jag är över att vara finländare. Ni vet en sån där med ryggrad och ”sisu”.
Jag pratade med en vän som berättade att hennes släkting, som bor i Sverige, alltid skämdes över sin finskhet, men nu när hon senast var på besök i Hemlandet så var tongången annorlunda, ty ”nu blev vi helt plötsligt storebror”. Så hon omfamnade sin finskhet. Och jag kan relatera.

Jag minns den där känslan som jag hade som barn. Vi finländare sågs som andra klassens medborgare och folk slog upp oss i telefonkatalogen (konstiga, avslöjande efternamn) och hotade oss.
Hemskt var det.
Men nu, med lite kött på benen, så är jag så stolt över min finnighet.

Folk ÄR faktiskt lite smartare här än i Födelselandet. Och trevligare. Inte lika plastiga och ytliga.
Jag vill uppmana alla mina finländska vänner som är spridda här och där, att återvända hem. Ni behövs här.

Med vänligt hälsning,
En stolt finländare. Med ryggrad.

Det märkligaste jag varit med om på länge

close up of a sentence on a letter board — Photo by Brett Sayles on Pexels.com

Detta är så märkligt.

Jag satt och undrade varför jag inte fått en elräkning som jag borde ha fått. Loggade då in på leverantörens hemsida och möttes av denna text:

Jag blev naturligtvis mycket förvirrad då jag har varit kund hos dem i snart fyra år.
Ringde kundtjänst (och köade i 46 minuter) och en man förklarade för mig att jag inte kan logga in eftersom jag ”inte har något giltigt elavtal”.
Han började kolla på uppgifterna för min hemadress och sa att det var en annan person som för ett par månader sedan tecknat ett elavtal på min adress.
”Men man kan väl inte bara teckna ett avtal på en helt random adress?” undrade jag men det kan man tydligen.
Här borde jag ju ha sagt att jag ju inte har avslutat mitt avtal, så jag måste ju ha mitt avtal kvar, men i förvirringen kom jag inte på att ifrågasätta detta.

Till saken hör, vilket jag tog upp med kundtjänstpersonen, att för ett par månader började jag få post till den förra hyresgästen (post som jag skickade tillbaka till leverantören). Alltså efter nästan fyra år, bara så där. Jag vet inte vem personen i fråga är men jag kommer ihåg efternamnet eftersom det är väldigt udda och jag såg det på dörren när jag flyttade in, så jag frågade om det var någon med detta namn som tecknat det nya avtalet (på min adress!) och det var det.

Så… Den förra hyresgästen (som flyttade för snart fyra år sedan) har alltså tecknat ett elavtal på min adress men jag har inte sagt upp mitt avtal, som helt plötsligt inte ens existerar. Hur går detta ihop?

Kundtjänstpersonen lovade att återkomma i ämnet…

And Just Like Crap, del 2

Jag kollade på skräpserien And Just Like That och jag blev så provocerad nu igen. Varför, VARFÖR, förstörde de fantastiska Sex and the City?

Det var ett par avsnitt som var okej, men i senaste var vi tillbaka i woke-träsket.

Jag hatar (och det är sällan jag verkligen hatar) allt med den vidriga, narcissistiska karaktären Che Diaz. En sån iskall kravmaskin som tror att världen kretsar kring DEM.

DE har inga större problem här i livet än vilket pronomen folk använder. Så DE kan ju kalla mig UFO då, annars blir jag kränkt. ”Åh, HUR många gånger måste jag rätta dig?” (Sagt med snipig mun.)

Det är just såna här människor (henniskor?) som får oss HBT-personer att se löjliga ut. (Nu kommer ett kraftuttryck, sorry..) FAN ta dem. USCH.

Och sen, vilket jag bloggade om tidigare, att de så tvångsmässigt var tvungna att skriva in ”icke-vita” personer i serien. Ingen – INGEN – är intresserad av deras krämpor och intriger. Oh, denna privilegierade donna, vars man är på vippen att bli en högt stående politiker, och hon är gravid fastän hon inte vill vara det, då det sabbar hennes karriär. Oj oj, hon har verkligen mina sympatier!

Och samtidigt, vilket de gjorde även på SATC-tiden, så framställer de homosexuella män på ett så stereotypiskt, vidrigt sätt att jag får kväljningar.

Jag hatar karaktären Anthony nästan lika mycket som jag hatar Che.

Så.

*andas*

Skönt att få detta sagt.

Bara ett avsnitt kvar av denna SKITserie och sedan glömmer vi den för alltid. (Jag måste ju se alla så att jag kan rikta mina allmänna aggressioner åt rätt håll.)

Om ni vill gotta er åt detta haveri så rekommenderar jag YT-kanalen And Just Like Crap. Det är skönt att HATA i samlad trupp.

–> https://www.youtube.com/@AndJustLikeCrap

(Och det handlar inte om ordet HEN. Jag har inget emot det, då det kan vara fiffigt och jag tror att många har fått det hela om bakfoten. Man använder HEN när man inte vet könet på den som man pratar om. Eller när det är ”ovidkommande”. Ordet handlar inte om att avköna någon. Jämför med finskan: det finns inget han eller hon, bara HÄN. Superfiffigt ju.)

Madonna 65 och jag 8

Tänk att jag har bloggat så länge att jag skrev ett inlägg när Madonna fyllde 50. Inte illa va? Idag fyller drottningen 65 och inte heller det är illa pinkat.

Jag har skrivit mycket om Madonna under åren (högt och lågt) och här finns arkivet. Min kärlek till denna donna har inte minskat under åren som gått, men mitt intresse har gjort det. Främst för att musiken inte varit lika bra som tidigare. Tack och lov har jag Kylie, som bara går från klarhet till klarhet. (Mina inlägg om fröken Minogue.) Faktum är att jag kommer att tala om just detta i en australisk podd inom kort – återkommer med en länk när podden är utgiven.
Edit: Podden kom idag! Du kan lyssna genom att klicka på länken nedan. Jag dyker upp runt 27:20 in i klippet, men för lite ”backstory”, så lyssna från ca 25:00.
Länk till Time To Talk.

Innan jag fortsätter gratulera Madonna så tar vi det här med att jag fyller åtta. Vad betyder det då? Jo, i morse för exakt åtta år sedan klev jag – som båtflykting – iland i Åbo. Jag bloggade inte så mycket om det då, eftersom jag till en början inte hade någon uppkoppling, så istället rekommenderar jag detta inlägg: Äntligen: Kim talar ut om den omtalade flytten! (Som alltså är ett humoristiskt inlägg, med allvarliga undertoner.)
Men jo, jag flydde alltså det brinnande helvete som Födelselandet – tack vare dåraktiga politiker och en lallande befolkning – förvandlats till. Jag har aldrig ångrat mig.

Tillbaka till Madonna. Hon har betytt så oerhört mycket för mig under så många år. Ja, sedan 1984 faktiskt. Inte bara den fantastiska – och underskattade – musik som hon har bidragit med, utan som människa. En stark sådan. En med ryggrad (till skillnad från politikerna som jag nyss nämnde).
Inte minst för mig som gay. Jistanes, vilken skillnad hon har gjort för oss HBT-personer. Det är nog svårt för dagens ungdomar att förstå. Ni vet dessa bortskämda woke-människor som lägger till en massa bokstäver till HBT (som ingen ens vet vad de egentligen står för) eftersom de är så fruktansvärt uttråkade och absolut inte vill vara de grå möss de innerst inne är, och vips är de ”icke-binära” och ”queer” och en massa annat trams. De lallar runt på de av huliganvänstern kidnappade pridefestivalerna medan vi riktiga HBT-personer med högerlutande politiska åsikter inte ens är inbjudna. Så mycket för ”kärlek” och ”allas lika värde” och andra floskler.
Usch, jag blir så irriterad bara jag tänker på det, så nu byter jag raskt ämne.

Det är så mycket snack om Madonnas ålder och vet ni vad detta beror på?
Jo, då vi ser att hon åldrats så inser vi att vi själva har åldrats exakt lika mycket. Det är något de flesta av oss inte vill tänka på.

Låt oss istället vara tacksamma över att vi överhuvudtaget fortfarande lever och frodas.

Apropå Madonna OCH Kylie så är min häftigaste upplevelse den, när jag såg dem bägge två live för första gången. Samma kväll dessutom. Det var på MTV Europe Music Awards i Globen, Stockholm den 16:e november 2000. Alla var där. Förutom mina damer även Spice Girls, Jennifer Lopez, Ricky Martin, Moby, Kelis (vart tog hon vägen?), U2, Backstreet Boys, Robbie Williams (som sjöng duett med Kylie) etc., men festligast var ändå mina damer och det faktum att Madonna kvällen till ära bar den berömda t-shirten med Kylie Minogue skrivet i guld på bröstet. Snacka om två flugor i en smäll.

Exakt så här var det. **Elektriskt!** Ur Expressen 17 november, 2000.

Jag måste lägga till en sak om Madonnas röst. För mig betyder den trygghet och tröst. När jag är nedstämd, stressad eller orolig så vänder jag mig alltid till Madonna. Genast känner jag mig lugn. (Oftast lyssnar jag då på favoritalbumet ”Ray of Light”.)

Så, tack Madonna för ALLT.
Och tack Finland för att du tog emot mig med öppna armar.

Vårt land

Igår inträffade detta högtidliga:

I närheten av vårt bostadsområde ligger en idrottspark med diverse anläggningar och sommartid sportas det en massa ute på en gräsplan. Jag kunde ju inte bry mig mindre (då mitt sportintresse ligger på noll – eller rentav på minus) men det är svårt att undvika då de även spelar en massa uppiggande musik under träningarna. Just i sommar har de spelat väldigt många låtar från årets Eurovision Song Contest (mest låtarna från Norge, Polen, Finland och Storbritannien), och det går ju jag igång på. Då kan jag inte låta bli att vagga lite från höger till vänster, trots att jag ju är vokalist och verkligen ingen dansare.

Igår eftermiddag hördes plötsligt en bastant mansröst. Han sjöng nationalsången ”Vårt land” inför nån match och det ekade över hela stadsdelen. Volymen var som under en rockkonsert och ljudet verkligen ekade mellan husfasaderna.
Det kändes så högtidligt att jag kände mig tvungen att gå ut på balkongen och stå där, tills sången var slut. (Oj, vad folket applåderade efteråt. Lite rörande.)

Hur mycket jag än avskyr allt som har med sport att göra så älskar jag ju Vårt land.