Mexikan i minus 16

Blake Carrington da Costa

Att bo på dessa breddgrader och ha en mexikansk hund är en minst sagt jobbig kombination. När kylan nyligen slog till på allvar och temperaturen sjönk till minus 16 så ville naturligtvis inte Blake gå ut.
”Du måste ändå gå på herrarnas”, försökte jag. Men nej. Gossen bara lyfter på tassarna och vill inte röra sig framåt. Han har jacka på sig men inga skor. Jag kanske borde testa sådana, men jag är skeptisk. Blake accepterar just och just jackan.

Tricket är att jag bär honom ut i skogen där snön är djupare och han slipper gatornas iskalla is.
Där i skogen går han på toa och sedan bär jag hem honom igen.

Nu är det tack och lov inte lika kallt längre. Nollgradigt till och med. Blake är tacksam.

Oj, vad han saknar att få ligga i solen på balkongen. Där trivs han och han får riktigt jäsa, som vore han hemma i Mexiko.

Antingen så måste vi flytta söderut eller så måste jag tvinga på honom ett par små skor. Har ni hundägare tips om hundskor så skriv gärna en kommentar.

Min älskling.

Sjuk efter vaxx

Jag ville inte låta mig vaccineras men jag föll för grupptrycket.
Efter första sprutan fick jag (omedelbart) fruktansvärd huvudvärk och jag drabbades av nackspärr som höll i sig i en vecka.

Efter andra sprutan blev jag först dimmig i huvudet och efter några dagar blev jag så fruktansvärt sjuk. Jag fick problem med motoriken och jag kunde inte andas. Jag besökte akuten tre (!) gånger. Mitt hjärta slog så hårt och så snabbt att det kändes som att det – bokstavligen – skulle hoppa ut ur bröstet.
Jag kan inte i ord beskriva hur dåligt jag mådde. Vid ett par tillfällen kunde jag inte ens svara i telefon eftersom händerna inte fungerade. Detta var mycket skrämmande.

Efter ungefär fem dagar mådde jag bättre (dock ej bra) och då infann sig en helt obeskrivlig trötthet. Jag bara sov och sov och sov. 24 timmar i sträck, ut snabbt med hunden och sedan tillbaka till sängen och så sov jag i ytterligare 12 timmar.
Detta höll i sig i ungefär fyra dygn. Tack och lov har min bästa vän min extranyckel så hon kom och tog hand om både mig och min hund så ofta hon hann.
Det blev alltså två veckors sjukskrivning för min del och enda gången jag mått nästan lika dåligt var i somras när jag fick solsting.
Jag som verkligen inte lättvindigt söker vård besökte alltså akuten hela tre (!) gånger efter vaccinationen. Så ni kanske kan förstå hur fruktansvärt sjuk jag var.

Det olustliga var att min läkare inte ville höra talas om att detta skulle ha något samband med vaccinationen. Han avfärdade denna teori med en enda mening och skyllde allt på stress. Visst, jag har varit väldigt stressad på sistone men jag har nu hört och läst om väldigt många människor (främst unga män) som råkat ut för detsamma efter att de låtit sig vaccineras.

Jag som är en envis person som alltid gått min egen väg, och alltid har kunnat tänka själv, är besviken på mig själv då jag lät mig övertalas.

Vad är det egentligen de sprutar i oss?

Ingen har rätt till min sjukjournal. Ingen!

Kim på Annegatan.

Jag skulle ta en fika med en väninna. Men nu blev det så att vi inte blev insläppta – och jag har valt att inte berätta om jag är ”vaccinerad” eller inte, eftersom jag FAN inte orkar med ytterligare polarisering.

Så. Vi säger som så här: en av oss var inte vaccinerad nog, eller hade inte insjuknat i covid nog, så vi kom inte in.
Vi gick till nästa ställe. Och nästa. Nej. Sedan hittade vi till slut ett hak med skyltar om att de kontrollerar ”pass” först efter klockan 21. Så vi slank in. Utan PASS.

Jag ORKAR inte ge mig in i diskussionen vax/anti-vax. Jag bara orkar inte. Men detta är FAN fel. Myndigheterna kan inte jollra om ”valfrihet” när vi inte har nåt val, om vi vill ha ett socialt liv. Helt jävla sinnessjukt är vad det är.
DDR.

Idag fick antivax-rörelsen ett nytt fan. Och jag avslöjar fortfarande inte min ”vax-status”. Den har ingen nåt med att göra. (Vi körde en fotosession istället, i bästa influencer-anda🎈.)

Smilar på spåran

Som jag skrev igår så har munskyddstvånget slopats i kollektivtrafiken här i Helsingfors. Nu bara ”rekommenderas” den. När jag åkte hem från jobbet igår så var jag maskFRI och det var så skönt. Äntligen fick jag smila mot folk igen och jag gjorde det inbjudande men med stil och finess. Så klart.

Jag har inte klagat över maskbärandet under det gångna året, men i somras – under den extrema värmeböljan – så hände någonting och jag började känna mig instängd och jag fick ångest. Det var outhärdligt att arbeta med mask i somras och när hösten kom så fortsatte jag ogilla masken.
Jag hoppas så innerligt att vi snart slipper dem även på jobbet. Tänk att ett (bra) tag bar vi både mask och visir. Det var bedrövligt.

Låt oss nu hoppas att coronan snart är över på allvar och att allt kan återgå till nåt slags normalt tillstånd. Jag tror i och för sig inte att någonting blir exakt som det tidigare har varit – vi har nog alla förändrats lite, på ett eller annat sätt.

Frisk och nästan maskfri

I förra veckan blev jag ”coronarädd” igen. Kände mig förkyld och väldigt svag så jag följde min arbetsgivares instruktioner och gick och testade mig (vet inte ens för vilken gång i ordningen) – negativt igen. Men jag blev liggande i ett par dygn i alla fall, och jag var så vansinnigt yr.

Idag återvände jag till jobbet och jag gjorde det extra tidigt eftersom jag visste att jag hade miljarders miljarder mail och meddelanden att gå igenom.

Munskyddstvånget har slopats i Helsingfors kollektivtrafik! Jag märkte detta idag på spårvagnen. Efter att i snart ett år ha fått höra slingan om ”munskyddstvång i kollektivtrafiken” på tre språk så hajade jag till när rösten plötsligt sa att ”munskydd (bara) rekommenderas”. Underbart. Märkte idag att hos grannen Hotellet har receptionisterna slängt trasorna. Det märkte jag även på R-kioski och på S-Market.Hoppas att även vi på min arbetsplats snart får bränna dessa eländiga, omänskliga käftskydd och börja smila mot folk igen.