Etikett: hälsa

Jag är ett fetto

Äntligen ett feberfritt dygn bakom mig. Jistanes, vilken förkylning som slog till. Minns inte när jag senast hade feber och jag kom inte ihåg hur utmattad och utslagen man kunde känna sig. Dessutom hostan från helskotta och varje hostning har gjort ont i operationsärren. AJ. Men äntligen bättre.

Men det var inte det jag skulle berätta om denna morgon…

Jag har aldrig varit så här fet! Ett riktigt fetto! ”Rultan” är historia och istället är det ”Fettot” som klampat/vaggat in på scen.
Usch!
Inte konstigt dock, med tanke på att jag inte kunnat röra mig ordentligt på drygt två år. Först på grund av smärtorna och sedan december har jag varit mer eller mindre invalidiserad medan kroppen läkt efter Den Omtalade Operationen.

Jag har ju aldrig varit nån sportig person men jag har alltid promenerat väldigt mycket men nu har jag ju inte kunnat göra ens det. (Min hund har också lagt på sig. Och det är mitt fel!)

Jag började inse detta när jag letade fram en vårig jacka som jag ärvt efter min far och jag kunde med nöd och näppe knäppa den. Och då var min far inte ens fet! Ja, lite rund om magen som de flesta 70-åringar, men inte på något vis FET. Men nu är jag det.

Det är ta mig tusan inte festligt alls att bli andfådd när man tar trapporna till tredje våningen. Under en väldigt lång tid kunde jag p.g.a. ryggen inte gå i trappor men nu kan jag äntligen det igen.
Sedan ställde jag mig på vågen och jag såg siffror som jag inte ens kunde relatera till.
Så nu måste jag ta tag i det här. Efter en morgonsmoothie ska Blake och jag ut på en riktigt lång runda, för första gången på länge.

Jag kan INTE vara medelålders, singel OCH fet!
(Tänkte att om jag skriver om detta så kan – och måste – jag göra något åt saken.)

*reser mig upp och vaggar iväg med allt mitt fläsk*

Eleganta damer och mitt hat för mysbyxor

Min förmiddag med illustration och foton, varsågoda.

Jag var hos tandläkaren igen då tänderna måste vara i skick inför mina efterlängtade operationer. Tre tandrelaterade besök denna vecka. Det går undan!
Tänk att jag fick på mig svarta solglasögon där jag låg. Varför har ingen tänkt på detta tidigare? Det har ju alltid varit lite jobbigt att ligga där och gapa och inte veta var man ska fixera blicken. Så simpelt och så fiffigt!

Sedan tog jag bussen hemåt och klev av vid Författarparken, vilket kändes passande. Är ju inte författare, men ändå en skrivande person. 💁🏻‍♂️

Men en annan sak! Jag såg två så coola kvinnor. En igår och en idag.

Först var det en äldre dam som ville hälsa på Blake. Hon var så himla elegant. Röd kjol och röd jacka och röd hatt och omsorgsfullt lagd make up. Hon gick där med sin käpp och var så himla… elegant.

Igår var det en superpuma som klev av bussen. Hon var mörkhyad och chic. En svart, kort jacka och röda, tajta läderbyxor. Kilometerlånga spiror. I öronen bar hon stora röda plattor med nåt slags mönster. Kort afrofrisyr. (Således ingen sån där töntig, billig peruk.) Hon påminde mig om Grace Jones.

Alltså… Hon var så himla cool. COOL.

Med detta vill jag säga något som jag har sagt en miljard gånger tidigare: det skadar aldrig att klä upp sig en smula. Det är en fröjd för ögat att se människor som lägger lite tid och energi på hur de presenterar sig för världen. (Man mår själv bättre och får rakare rygg, och människorna man möter blir glada. Win-win.) Kan inte alla bara lämna dessa förfärliga mysbyxor hemma i soffan där de hör hemma?

Jag tecknade nyss dessa bägge damer (se ovan) trots att jag verkligen inte är någon tecknare, eftersom jag mer är en skrivande person. 💁🏻‍♂️

På samma sätt som jag inte är någon dansare, då jag är vokalist. 💁🏻‍♂️

Trevlig helg.

Shabbat Shalom och Gott Nytt, Supersött Judiskt År tillönskas alla mina underbara judiska vänner och bekanta.

Smärtor och kristna israeler

Hej.

Mina intelligenta inlägg lyser med sin frånvaro, som ni säkert har märkt…

Jag har ju vissa hälsoproblem, som jag har tjatat om i över ett år. Vissa dagar mår jag ”ganska okej”, för att sedan ha så svåra smärtor att jag knappt kan ta mig till närbutiken. Jag haltar mig fram med ett domnat ben och med helt sinnessjuka smärtor i min skadade nedre del av ryggen.

Och tänk att om två veckor har jag en tid för magnetröntgen och då kommer jag att ha väntat på den i drygt två månader. Därefter har jag en tid hos neurokirurgen i december och då kommer jag att ha väntat i fyra månader! ÄR DET RIMLIGT att en ska gå runt halvt invalidiserad och bara vänta, månad ut och månad in?

Vi människor har verkligen förvandlats till såna slit-och-släng-varor på så många plan i dagens samhälle. Du sliter ut dig och lämnas vind för våg. Du är kasserad.

Hur som helst. För nån dag sedan mådde jag förhållandevis bra och då var jag – och ”frugan” Jenny – ute och åkte bil med DKI (Den Kristna Israelen). Vi klev in i bilen och genast noterade jag att det hängde en davidsstjärna i backspegeln (se bild) och DKI spelade Sarit Hadad på hög volym. Genast kände jag mig hemma!

Så härligt att ha träffat en ny vän med koppling till Israel.

För övrigt kollade jag programmet ”Judisk högtid” igår på svtplay. Det var bra och informativt, även om det var lite väl klämkäckt. Men rekommenderad tittning för den som är intresserad. Mycket historia och vackra bilder från Jerusalem.

Länk: https://www.svtplay.se/…/judisk-hogtid-rosh-hashana-och…

Lordos och kyfos

Okej. Jag ska vara lite privat då jag är så trött på att endast damer ”får” ha kroppskomplex.
Jag har en sned rygg som ger mig dålig hållning. Jag skulle vilja vara 1,85 lång och rak, men jag är 1,75 och böjd. Jag har problem med min rygg.
Har haft komplex för detta i hela mitt liv. Jag KAN rent fysiskt inte ”räta på ryggen” (kanske just därför är jag så rak i truten). (Min humor kan ingen ta ifrån mig.)

Men. Nu när jag är 40+ så har jag börjat acceptera detta.

Under somrarna har jag alltid velat bära nåt plagg som döljer min ”fula” kropp, men numera har jag äntligen börjat strunta i detta. Att gå ut på stan i en t-shirt är en befrielse.

Det kanske inte ens syns – men det känns. Jag har extrema smärtor, vilka alltid påminner mig om mitt tillstånd.
Men.
Jag orkar inte dölja min kropp längre.

Har. Så. Ont.

Läs mer om lordos och om kyfos.

Rutiner och dygnsrytm

För första gången på ungefär ett och ett halvt år har jag inte ont i kroppen. Jag talar alltså om min skadade nedre del av ryggen samt tillhörande ichias.
Detta tack vare flitiga besök hos kiropraktorn samt stark medicinering: smärtstillande, inflammatoriskt, muskelavslappnande.
Dessutom har jag bett om att få sluta arbeta kvällstid. Det är nämligen så att kvällstid kommer smärtorna som ett brev på posten (ett talesätt som ju dessvärre inte stämmer numera, eftersom allt hela tiden bara blir sämre och sämre – så också postgången).

För mig är det helt sinnessjukt att man ens jobbar under kvällar och nätter (jaja, inom vissa yrken krävs att människor arbetar dygnet runt, men så är det ju knappast när man som jag säljer böcker för att få mat på bordet).
Människan ska kliva upp när solen går upp för att mjölka korna och plöja åkern. När solen går ner ska vi vila inför nästa morgon. Vi har det i generna och allt annat är bara artificiellt och högst onaturligt. Och skadligt.

För tjugo år sedan jobbade jag under väldigt många år dagtid, kvällstid och nattetid. Med tanke på mina kroniska sömnproblem så är det ju helt absurt att jag gjorde detta, men jag vågade inte säga nej eftersom jag inte ville riskera att bli arbetslös. Så sorgligt.
Till slut gick jag in i den berömda väggen och blev sjukskriven på grund av utmattning och depression. I ett halvår var jag borta. Därefter började jag arbeta endast dagtid och genast fick jag balans, rutiner och bättre hälsa såväl psykiskt som fysiskt.

Ha en trevlig arbetsvecka. Eller semestervecka. Eller vad som helst. Ha en bra vecka.