Idag tänker jag berätta en historia som handlar om fåglar och hår.
När jag klippte av mig mitt långa, vackra hår den första januari (vilket jag ångrar men ibland måste man bara ”börja om”) så skedde detta på balkongen. Innan jag hann städa så började det snöa väldigt kraftigt och mitt hår begravdes under ett tjockt snötäcke.
Där blev det sedan liggande i flera månader och jag glömde helt bort det (eftersom man i min aktningsvärda ålder lätt glömmer saker).
När sedan snön började smälta så såg jag att den enorma busken – som såg ut som en hel peruk – låg kvar prydligt i ett hörn men det var fortfarande lite isigt så jag bestämde mig för att vänta lite till innan jag städade undan.
Då blev det ju så att våren plötsligt smällde till och fåglarna kom tillbaka från vinterns semesterresa (det är för övrigt så fascinerande att jag inte ens kan ta in det, att de lång-flyger och har sig). Fåglarna som byggde bon i träden i skogsdungen mitt emot min balkong hämtade då min ”peruk” och jag lovar att de hämtade vartenda hårstrå. Inte ett enda fanns kvar.
Tänk nu att minst ett fågelbo är inrett med mitt sammetslena, vackra nordiska hår.
Det är ju så det fungerar här i livet: man ger och man tar. Jag fick hårets gåva i livets lotteri och nu gav jag tillbaka till naturen.
Tänk också att fågelungarna kläcks och växer upp med mina dofter. När de sedan ser mig sitta på balkongen så piper de till varandra: ”Det där är vår ’donator’, så för honom kvittrar vi bara våra vackraste sånger.”
Som sagt: man ger och man tar. Det man sänder ut i universum (bra eller dåligt) kommer på ett eller annat sätt som en bumerang tillbaka.