Väldoftande ny bok

Idag när jag satt och googlade Marilyn Monroe-bilder (se förra inlägget) så råkade jag läsa en artikel om Joyce Carol Oates Dagbok 1973-1982 (det var ju hon som skrev boken Blonde, om Marilyn). Efter jobbet ilade jag således ner till Bok-Skotten (utan att få napp) och Akademibokhandeln (napp!) och köpte den. Och Blonde, som jag faktiskt aldrig läst, fastän jag har en faiblesse för Marilyn och trots att mina bokhyllor är välmatade med memoarer och dagböcker och liknande.
Nu ska farbror, jag alltså, luta mig tillbaka i läsfåtöljen med min nya bok i näven. Brasan sprakar i bakgrunden (nåja) och lite klassisk musik ljuder i fjärran. Hunden sover framför mina fötter och självklart bär jag glasögonen på nästippen och naturligtvis är jag iklädd stickad brun tröja och bruna manchesterbyxor. Håret är elegant vattenkammat i sidbena och ett halvt glas whisky står på läsbordet (nåväl).
Länkar: DN, SvD, Exp

Att ha ett jobb som inte ger en ångest är ack så mycket värt

Min chef?

Ibland undrar vänner och bekanta hur det kommer sig att jag jobbat kvar på samma företag så väldigt länge.
Sätt er ner så ska jag en gång för alla berätta!
Utöver den på tok för höga lönen och att det är fysiskt slappt och att jag har mycket tid över till att ’göra annat’ (tänk: skriva och blogga och läsa) så är det människorna jag jobbar med som håller mig kvar.
Som jag nämnt tidigare så uppstår lätt en Ally McBeal-känsla på kontoret.
Idag exempelvis så var jag ute och handlade (falafel och mozzarella, tomat och pesto) på lunchen och när jag kom tillbaka så stod högsta chefen, aka ägarinnan, utanför porten och poserade småekivokt och inbjudande för en ung, skäggig fotograf. Hon höll en stor hjärtformad ballong i handen och minen hon fyrade av mot linsen fick mig att tänka på den fantastiska Marilyn Monroe.
Vi är ett gäng mer eller mindre udda karaktärer och jag är ack så tacksam över det; speciellt när jag lyssnar till vänners berättelser om torra, fnasiga arbetsplatser.
Några sådana där Svenne-typer har passerat under årens lopp, men de har aldrig blivit långvariga.
De där bitterfittornakukarna* som finns på alla arbetsplatser packar även de ihop och drar, då de inser att här är det ingen som tar åt sig – och ingen lyssnar till deras eländiga jämmer.
En gång, för en fyra-fem år sedan, så hade jag en kollega som vi kan kalla Bitch A. Hon gjorde mitt liv till ett helvete – så där som bitchar utan någon som helst självinsikt gärna vill göra.
Jag bet ihop och visste att Karma, Skaparen och Moder Jord snart skulle ställa allting till rätta – och mycket riktigt fick Bitch A snart packa ihop sina vidriga påsar och masa sig vidare.
Som extra bonus sitter jag mitt i centrala Stockholm, på första våningen i en elegant byggnad i en snirklig korsning. Utanför – speciellt runt lunchtid – ilar otroligt heta män förbi. Ibland flämtar jag ”Men härregu! Kolla in!” Och så står vi med kranarna tryckta mot rutan och dreglet rinner ur käftarna.
Det var det.
*Jag är trots allt feminist.

Snipperi snippera

Sent igår kväll började jag se dokumentären Den perfekta vaginan, men mitt i alltihop så somnade jag. Det kan tolkas på många sätt. Nu tänkte jag se andra halvan, men naturligtvis är detta allt som kommer upp på TV4 Play –>
Visst är det fasci att en stor kanal som fyran kan ha så värdelös webb-tv. Smått otroligt.
Nåväl, jag får väl vänta och se senare.

TV4.

(Tur att det inte var porr – tänk så frustrerande det hade varit.)

Koffein och skogsrundor

Sporty.

Hej.
Efter en välbehövlig sovmorgon (ända till 06:11!) och lite tunnelbanedrama sitter jag på kontoret och suger i mig kaffe. Kroppen njuter; såväl fysiskt som psykiskt.
Det urvidriga morgonhumöret vänder i takt med att drogen vispar runt i kroppen; aaah.
Igår kväll gav jag och Sebbe oss ut på joggingrunda i Nackareservatet (se karta här). Okej, jogging och jogging – det är ju inte det lättaste att springa när man har en nosig hund med sig, men jag gör mitt bästa och ibland joggar jag framåt och vänder sedan tillbaka till Sebbe som står och njuter av dofterna i någon buske.
På kvällarna är det lite spooky ute i skogen, och eftersom vi lever i ett samhälle fullt av huliganer så håller jag hårt i min överfallsspray (kan snart lämna den hemma, i och med att musklerna sväller som tusan tack vare mina hundratusentals besök på gymmet).
Ja ja, nu ska jag hämta mer kaffe; är fortfarande en smula irritabel.
Lite spooky är det ju.

Avslutningsvis: Dagens outfit. Jag vet att ni vill veta.

Dagens utrikespolitiska* (Uppdaterad)

Angående Avigdor Liebermans omtalade tal inför FN igår (nej, han är inte min favorit – min favorit i israelisk politik är naturligtvis Tzipi Livni) så kan vi ju trots allt alla ställa oss frågan: hur många judar kommer att få bo i Palestina?
Exakt.
Point taken.
När vi ändå är inne på ämnet så vill jag passa på att såga den dokumentär som SVT sände häromdagen**. Nej, SVT förnekar sig inte i försöken att dra Israel i smutsen medan de hyllar de ack så fredliga grannländerna.
Ja, alla checkpoints och en massa andra saker som pågår är varken hyvens eller reko, men gå gärna in på varför checkpoints och barriärer behövs.
Och att överreligiösa bosättare får representera den israeliska befolkningen är ungefär som att SD-pack representerar hela Sverige.
Slut för nu.
* Fastän vi har ack så mycket att göra på hemmaplan – ni vet, domare hoppar av mål då de hotas till livet osv. Sådant är livet i denna bananmonarki.
**Antar jag, men eftersom jag inte ser på tv så vet jag inte. Såg den på webb-tv i morse.
Uppdatering: Egypten har bättre koll än Sverige. Fascinerande.
Uppdatering 2: Ännu en ensidig artikel. Jätteinformativ. Verkligen.
Länkar: jPost, Ha
Comments off.