Personligt – Sida 12 – Kim da Costa

Kom till Helsingfors!

En perfekt sommardag.

Igår träffade jag en vän, lite spontant, och vi slog oss ner på en bänk vid Tölöviken (en oas mitt i stan). (Jistanes, vad jag älskar och uppskattar mina vänner.)

I alla fall. På bänken satt också en väldigt stilig kis från Nederländerna och vi språkade. Jag frågade vad han tycker om Finland och finländarna och han sa att han var positivt överraskad av finländarnas öppenhet och vänlighet.

”Jamen det är ju det jag säger hela tiden. Jag är från Sverige, men finländare i blodet, och när jag kom hit så insåg jag direkt att myten om den ’tillknäppte finnen’ är just en myt.”

Och jag älskar dessa spontana möten. De gör livet. ”Hej, jag kom hit från Stockholm och du kom hit från Amsterdam och tänk.. här sitter vi på en parkbänk och slänger käft.”

Så, som ”ambassadör” för Finland i allmänhet och Helsingfors i synnerhet, uppmanar jag alla att komma på besök. Inte bara i ett par timmar, innan färjan vänder om, utan stanna i ett par dagar. Här finns så mycket att se, göra, uppleva.

Hjärtligt välkommen!

Jag hånglade äntligen

Nu ska jag vara lite personlig. Jag är ju det ibland…

Så. Igår, efter prideparaden, slank jag in på gaykaraokestället, och en man slog sig ned bredvid mig. Vi snackade om ditt och datt och vi var ungefär jämngamla – något som faktiskt är väldigt viktigt då man har samma referenser.

Det slog mig snabbt att han var lika ”kysk” och konservativ som jag och när han radade upp alla svenska vokalister som han gillade så kände jag att ”oj, vilken karl”. Det låter futtigt, men att han kunde låtarna ur Lena Philipssons repertoar från 90-talet, då hon inte var så populär – det kronade verket. ”Jaha, menar du ”Månsken i augusti”?”

Nu tror ju folk lätt att vi homofiler bara knullar runt osv, men det stämmer ju inte. Vi ”konservativa” – eller NORMALA – får bara inget medieutrymme.

Så. Han lade sin arm om mig och jag kände den där underbara känslan för första gången på många år. En människas fysiska närhet. Låter så futtigt men är så stort. Är livet!

Mänskliga möten och KONTAKT.

Sedan sjöng jag ”Kärleken är evig” för honom. Ja, det gjorde jag.

Därefter hånglade vi. Ja. Kim hånglade. Bakom den här mannens skägg fanns ett par så mjuka läppar och jag älskade dem.

Vi tappade tyvärr bort varandra (med 100.000 pridefirare på stan), men jag ska hitta honom igen. Ja, det ska jag.

Men den där känslan återkom efter många års ökenvandring. Någon åtrådde mig. Någon höll om mig.

Jag är så jävla romantisk av mig att jag nästan vomerar.

Språkbad i vardagen

Jag skulle uträtta ett bankärende i morse. Bredvid mig i kön satt en ung kvinna med sitt barn i barnvagn. De växlade så fint mellan svenska och finska. ”Nyt syödään vadelmaa” (”nu äter vi hallon”) och ”filten ska vara på”. ”Vadelma”, svarade barnet, ”lisää!” (”mer!”) på bebisspråk, och tillade på svenska: ”Tack, tack.” Kön var lång och barnet skulle ta sig en tupplur. ”No nyt sanon hyvää yötä” (”Nu säger jag god natt”), sa kvinnan. Barnet svarade på svenska: ”God natt, mamma”.

Det var så gulligt. Vilket språkbad!

Sedan blev jag äntligen betjänad och den trevliga kvinnan bakom disken frågade mig på finska om mitt telefonnummer är *det och det*. Då rabblade jag upp numret för mig själv, på svenska, och svarade att ”ja, det stämmer”. (Trots min goda finska så är det här med telefonnummer en kategori för sig.) Hon fattade vinken och fortsatte att betjäna mig på finska, men hon gav mig alla viktiga papper etc. på svenska. God service helt enkelt.

Midsommar och galen ringsignal

Jag fick en ny granne för ett tag sedan och plötsligt hör jag detta flera gånger om dagen: en hund skäller helt hysteriskt och en annan ylar. Det låter alltid exakt likadant så jag har kommit fram till att det måste handla om en ringsignal.

1) Vem har en så irriterande ringsignal?
2) Och på så extremt hög volym?

Mig veterligen är Blake den enda hunden i vårt hus.

Jo, det är ju midsommarafton och du kanske undrar hur en enkel mans midsommarlunch ser ut:

färspotatis, sallad, grekisk yoghurt, mycket dill och persilja, mozzarella- och pestofylld vegetarisk schnitzel.

Mer potatis åt folket! Ljuvligt gott.

Lordos och kyfos

Okej. Jag ska vara lite privat då jag är så trött på att endast damer ”får” ha kroppskomplex.
Jag har en sned rygg som ger mig dålig hållning. Jag skulle vilja vara 1,85 lång och rak, men jag är 1,75 och böjd. Jag har problem med min rygg.
Har haft komplex för detta i hela mitt liv. Jag KAN rent fysiskt inte ”räta på ryggen” (kanske just därför är jag så rak i truten). (Min humor kan ingen ta ifrån mig.)

Men. Nu när jag är 40+ så har jag börjat acceptera detta.

Under somrarna har jag alltid velat bära nåt plagg som döljer min ”fula” kropp, men numera har jag äntligen börjat strunta i detta. Att gå ut på stan i en t-shirt är en befrielse.

Det kanske inte ens syns – men det känns. Jag har extrema smärtor, vilka alltid påminner mig om mitt tillstånd.
Men.
Jag orkar inte dölja min kropp längre.

Har. Så. Ont.

Läs mer om lordos och om kyfos.