Nu bjuder jag på ett inlägg som mycket fint sammanfattar min eviga bloggslogan: ”Personligt, pop och politik”. Plus språk. D.v.s. det mesta som ÄR jag och som jag står för.
Igår satt jag och väninnan hemma hos mig och ungefär samtidigt fick vi av våra respektive läkare veta att hon har ”nåt” i hjärnan och jag har ”nåt” i ryggen och vi ältade detta ganska länge, samtidigt som jag hela tiden uppdaterade Valmyndighetens hemsida.
Så vad gjorde vi då, för att bli av med all ångest och för att jag som politiknörd skulle kunna skingra även de tankarna? Det enda som hjälper: vi gick ut och sjöng karaoke.
Det var vardag och ingen kö till mikrofonen så vi bara sjöng och sjöng och sjöng.
Som vanligt stötte vi på en finlandssvensk man. (Vad är det med finlandssvenskar och karaoke? De känns lite överrepresenterade. Eller så är det bara det att de alltid kommer fram och snackar med mig då jag uteslutande sjunger på svenska. Analysera gärna.)
Han var, precis som min släkt, ursprungligen från Österbotten. (Eller ”hemma från Österbotten”, som man säger på finlandssvenska.) Han talade så vacker dialekt (från Jakobstad) medan jag som vanligt bräkte på med min vulgära stockholmska västgötska cocktail.
Så, vi pratade om valet och jag sa att jag hade nerverna på helspänn och att jag röstat #KD2022. Och jag behövde inte ens säga det, utan han visste att KD i Sverige inte är samma sak som det människofientliga KD i Finland. Det var så skönt att samtala med någon som var insatt.
Sedan kollade jag min telefon och jag såg att VI VANN och sedan sjöng jag ”Det regnar i Stockholm” och när låten var slut sa jag i mikrofonen: ”Men det kanske inte regnar så länge till, för jag nåddes nyss av nyheten att VI VANN!”
Jepp, det gjorde jag. Ty sån är jag.
(Anekdot: jag nämnde i ett tidigare inlägg karaokevärden som för nån vecka sedan sa: ”Ainako siellä kotikaupungissasi sataa?” Ung. ”regnar det alltid i din hemstad?”)
Summan av kardemumman: sång avlägsnar all ångest OCH jag älskar att stöta på människor som är INSATTA och vet vad de talar om.
