Kategori: Personligt

Imponerande fastighetsskötare

Jag måste berätta om en vardagsgrej som hände.

I förrgår fick jag plötsligt stopp i avloppet OCH i toaletten (!). Stopp i avloppet händer ju då och då och det kan jag fixa, trots att det tar emot då jag är lite lättäcklad, men toaletten var nåt nytt för mig.

Då skulle jag ringa till fastighetsskötaren men då hände det som händer ibland: jag drabbades av fruktansvärd telefonskräck.
I två dygn kämpade jag med att samla mod och bli av med skräcken (tack och lov har vi en toalett i källaren, bredvid bastuavdelningen). *puh*

Men så i morse hade jag samlat tillräckligt med mod så klockan 08:04 ringde jag (samtalet tog en minut). Klockan 08:22 kom fastighetsskötaren (en jättetrevlig man runt 60). Klockan 08:28 funkade toaletten som den skulle.
Så här snabbt gick det att bli av med en massa ångest. *himlar med ögonen*

Medan han sedan gullade med hundarna så ställde jag lite frågor.
”Men om det är stopp här så måste det väl även vara stopp på våningarna nedanför, eftersom det är ju samma rör, eller?”
”Nej, så här funkar det: detta rör (så pekade han mot väggen) går vågrätt hit till hörnet och där går sedan det ’allmänna’ röret lodrätt genom huset. Så i detta fall var stoppet i ’ditt’ vågräta rör.”
”Jistanes vad du kan”, sa jag, ”men detta är ju iofs ditt ’kneg’.” (Ja, jag sa ’kneg’ så där grabbigt (dock på finska: duuni), oss karlar emellan liksom.)
”Ja, det är ju det och jag har hållit på med detta i SÅ många år.”

Jag blir så imponerad av människor som kan saker som jag verkligen inte vet någonting om. Alla har vi vår plats i samhället.

Men tänk ändå vilken snabb fastighetsskötare vi har! Jag hann inte ens dricka upp mitt morgonkaffe innan det ringde på dörren. Wow!

Trafikvett, tack, cyklister och ”slalomåkare”

Idag måste jag (än en gång) uttrycka min extrema avsky för cyklister och ”slalomåkare” (elsparkcyklister).
Vilken tur att jag skriver idag och inte igår för då hade det kommit en massa svordomar. Idag är jag lugn som en filbunke och snart förstår ni varför.

Vet ni hur stressande det är att vara ute med två hundar – ja, Blake och jag har ju sällskap i ett par månader, av Elvis (som eg. heter nåt annat men jag anonymiserar honom då jag är så himla omtänksam) när folk inte kan bete sig i trafiken? Jag har ett visst ANSVAR för dessa hundar och jag tar det på största allvar!

Jag ska ge er ett par konkreta exempel. Först var det en Drottning som kom cyklande med sin Prins. De kom bakifrån och jag hade inte lagt märke till dem om jag inte hade vänt mig om. Ungen cyklade på gångbanan och då menar jag inte i kanten, utan längst in, så att säga, i andra kanten.
Hade jag inte vänt mig om så hade vi blivit påkörda. Vi hoppade i panik ner i diket och tror ni att kvinnan vände sig om för att se att allt stod rätt till? Nej, stan är ju till för Drottningen och hennes Kungafamilj. Inga andra existerar. Varför lär hon inte sin unge lite trafikvett?

Sedan dessa ”slalomåkare” – de ÄR livsfarliga! De kommer från alla håll i vansinnig hastighet. Jag avskyr dem verkligen. Jag har skrivit om dem så många gånger så jag har egentligen inget att tillägga.

Så tänkte jag att ”hmm, var kan man promenera utan risk för att bli påkörd?”. Jag kom då på att vid det nybyggda sjukhuset på vår gata har det anlagts en helt ny gång- och cykelbana med en meterbred rabatt (vackert gräs och vackra träd) emellan. Gångbanan är dessutom väldigt bred så där är det skönt att gå.
Vi gick där, i godan ro. Då kom en ivrig (förlåt, men nu kan jag inte hålla mig längre) jävla cyklistjävel bakifrån. Hade jag inte vänt mig om så hade minst en hund blivit påkörd.
Jag skrek åt människan. Minns inte vad men det är ofta någonting med F-ordet som brukar komma automatiskt.
Ser inte människan skyltarna?

Och apropå skyltarna. Ser de inte pilarna i asfalten? Du cyklar åt detta håll på denna sida av gatan och åt andra hållet på den andra sidan. Inte ens detta simpla förstår de! Vi försöker alltid gå så att vi bara har mötande trafik, men nej nej, cyklisterna kommer hela tiden bakifrån.

Vet ni vad det värsta är (förutom ”slalomåkarna”)? Det är cyklisterna som ”motionscyklar” mitt i stan och de har på sig perversa cykelbyxor. Vilken normalbegåvad människa rör sig bland folk iklädd f-ing cykelbyxor? Tvi vale!

En sista sak: varför plingar inte cyklister? På samma sätt som bilister är rädda för att tuta. En dag var det en gubbe som istället för att plinga hostade (!) jättehögt och jättetillgjort.
Här har nordbor nåt att lära av sydeuropéer och israeler: PLINGA OCH TUTA UTAV BARA HELVETE. Var inte så ängsliga!

MEN NU TILL DET POSITIVA.

Idag är det helgdag och nästan folktomt. Vi var ute på en underbar jätterunda. Så skönt.
Då bestämde sig Elvis för att slå en stråle mot en elsparkcykel. Då kom en kvinnlig cyklist (av den bra sorten) och fnissade på finska: ”Jaha, där skulle han markera.”
”Ja”, svarade jag, ”vi hatar dessa sparkcyklar som kommer från alla håll i ett rasande tempo”.
”Det är bra”, sa kvinnan, ”markera på”.
Sedan cyklade hon lugnt vidare. Och hon cyklade på RÄTT SIDA, ÅT RÄTT HÅLL.

Skilsmässor och offentlig byk

Jag lyssnade på podden Norrena & Frantz, där de samtalade om skilsmässor.
De tog bland annat upp det där omtalade dramat med Måns Zelmerlöw + blivande ex-fru, som jag inte är det minsta intresserad av, men i alla fall. Svårt att missa, liksom.

Då kom jag att tänka på min egen skilsmässa för tio år sedan. Jag tycker inte att man vädrar sin byk offentligt. Men jag vet att jag har gjort mig skyldig till det vid ett par tillfällen (jag är nämligen inte perfekt). Speciellt inte om den andra parten inte får komma till tals.

Jag gjorde ändå en bra och mycket mogen sak. 1,5 år efter skilsmässan hälsade jag på mitt ex. (Vi hade båda lämnat Sverige och bodde nu i (mycket) olika länder.)
Trots att vi inte med ett ord talade om oss, eller om vad som hade hänt, så fick vi ett så kallat ”avslut”. Sedan dess har vi varken setts eller hörts. Vi var ”över” varandra. Önskade varandra lycka till. Mycket moget av oss.

Och vi har förmodligen helt olika syn på vad som hände – och båda versionerna är förmodligen sanna. Men vi hade inga ’hard feelings’. Det som var var. Bra så.

Bara ett tips till Måns Z och hans blivande ex-fru. Man kan sköta saker snyggt!
(Men som sagt: jag är inte perfekt och jag har nog sagt saker ’offentligt’, som jag borde ha hållit för mig själv.)

Det var helt osannolikt

Jag har kanske berättat om detta tidigare men jag kom att tänka på hela grejen för ett par kvällar sedan då jag och min vän Samuel lyssnade på Carola och jag drog hela historien för honom.

Jag växte upp på landet i Västergötland under relativt knappa förhållanden. Vi hade alltid mat på bordet och hela och rena kläder (mycket tack vare min mor som var sömmerska) (min far arbetade på lokala fabriken) men inte så mycket mer.

Jag slet för min månadspeng (100 kronor) genom att städa, diska, ta hand om min lillasyster, klippa gräset o.s.v. och alla mina pengar gick till popmusik och musiktidningar. Jag har aldrig någonsin fått någonting gratis. Och därför har jag en arbetsmoral som heter duga.

När jag var nio hade min första musikaliska idol just släppt sitt andra album och jag väntade på min månadspeng och jag ville bara ha Carolas nya alster ”Steg för steg”. En sommardag var jag ute och cyklade med min kusin och jag såg något ligga i diket. Jag vände om och gick och kollade. DET VAR KASSETTEN ”STEG FÖR STEG”. Jag tror ju verkligen inte på ”slumpen”. Så hur kan det komma sig att jag, av alla nioåringar i hela Sverige, var den som hittade kassetten i diket? Jag som väntade på min månadspeng. Och vem hade slängt den där? Säkert nån aggressiv hårdrockare.
(Inget ont om er. Jag har haft jättekul på det där hårdrocksstället på Sveavägen, Stockholm, vars namn jag just nu inte kommer ihåg.)

Jag har kassetten kvar (se bild) och numera har jag albumet även på CD och vinyl.

Topplåtar:

1. Det regnar i Stockholm (mycket populärt när jag sjunger den på karaokekrogar här i Helsingfors)
2. Ännu en dag
3. Jag har funnit mig själv

Morgongnäll

Här kommer ett gnälligt inlägg då jag vaknade på dåligt humör. Helt utan egentlig anledning – ibland drabbas man av mans-mens.

Det är helt outhärdligt att ta del av nyheter, nyhetssändningar, nyhetspoddar numera.
De jämför – på riktigt – oskyldiga israeler som sitter kidnappade (eller är mördade utan att vi vet om det) med massmördande palestinska terrorister som sitter i israeliskt fängelse.
Jag lyssnade på en podd när jag var ute och morgonmotionerade och det var nåt så vidrigt. Det är alltså en massa ”reportrar”, som inte vet någonting, som slänger ur sig en massa nonsens.

Och vad är det med dessa kvinnliga ”journalister” och ”reportrar”. Vi snackar alltså om vuxna damer som talar med bebisröst. Man märker bums att de inte vet vad de talar om och de låter som tonårstöser. Fnitterflickor.
Nu kanske jag blir anklagad för att ”hata” kvinnor men det gör jag så klart inte. Jag älskar rediga, mogna, bestämda damer – men vad är det med dessa fnitterflickor?

Det är så oseriöst, alltsammans.

Mer gnäll.
För ett tag sedan lyssnade jag på ett debattprogram från Svenska Yle. I studion satt förutom programledaren (ej fnitterflicka, utan mogen, kunnig dam) tre gäster. Ämnet var Donald Trump. Gästerna tävlade i att kräkas ur sig sin avsky. Den ena var grövre än den andra och jag undrade för mig själv: Var är DEBATTEN i detta DEBATTprogram?

Jag lyssnade även på ett helt annat program där reportern (så som de alltid gör) blandade ihop ”hat” och ”hån” (faktiskt inte ”hat” och ”hot” för en gångs skull). Låt mig informera församlingen om att HAT och HÅN inte är samma sak.
Jag går inte runt och hånar folk eftersom jag själv inte vill bli hånad – men ”hån” ÄR inte samma sak som ”hat”.

Folk har blivit så slappa och bänga.
Är det nåt i dricksvattnet?

Oj, vad skönt det var att skriva av sig. Nu klickar jag snabbt på ”publicera”, utan att ens läsa igenom vad jag skrivit, så att jag blir av med min irritation.