Med eller utan fjädrar
Svar till Snezana (Metro 13/10). Du, och många med dig, missar poängen. Oavsett om en människa ”går runt med fjädrar i stjärten” så förtjänar han eller hon lika mycket respekt som alla andra. Vi ska inte bedöma våra medmänniskor efter hur de ser ut, utan hur de är som människor. På samma sätt förtjänar en kvinna med millimeterkort kjol samma respekt som en dam i elegant långklänning.
Sedan det här med att ”vi alla tycker olika”. Vad är det du ska tycka om? Varför ska du överhuvudtaget tycka någonting om något som på intet vis påverkar dig? Bara för att jag (homo) inte förstår eller uppskattar raggarbilskulturen så ställer jag mig inte på gatan och skriker ”dö!” varje gång raggarna kör runt längs stadens gator och torg. Jag låter dem – respektfullt – hållas.
HBT-människor paraderar för att de vill visa andra att de finns, och för att bevisa för sig själva att de inte är ensamma (underbar känsla). Prideparaden äger rum EN dag per år. Övriga dagar är som en enda lång orgie i heterosexualitet – den faller mig ej på läppen, så jag pysslar med annat under tiden.
Kim Milrell
Och den som undrar vad det var som fick mig att se rött och att klockan 06:45 igår morse skriva mitt livs andra insändare (ska bli min nya grej), kan läsa denna lilla text:
Länk: Metro PDF
Etikett: irritationsmoment
Är lite hård mot mig själv
Jag har inte tränat på tre dagar (igår motionerade jag hem från jobbet, men det räknas inte). De två senaste nätterna har jag bara sovit ett par timmar – har därför inte orkat släpa mig upp extra tidigt för att pinna iväg till gymmet.
Ganska självklart, men ändå har jag dåligt samvete och jag känner mig lite som en lat och oduglig herre.
I söndags då? Jo, då hade jag allt så bra planerat: Sebbe var hos granngossarna medan jag var på möte (läs om det här) och därefter skulle jag ila vidare till gymmet. När jag väl kom dit, och ända ner till omklädningsrummet, så insåg jag att jag hade glömt mitt lås (till skåpet) hemma. Jag blev mycket, mycket tvär och irriterad och strosade vidare hem till Sebbe och granngossarna och drack världens smarrigaste kaffe. Fastän jag inte uppskattar sötsaker så slog jag till och fick i mig två fluffiga mums-mumsar (80×2 kalorier).
Det tar jag igen genom att äta min sedvanliga, slanka sallad till lunch på jobbet.
Fyra dagar av fem äter jag samma ljuva sallad (på fredagar brukar jag toka till det genom att äta medhavd varm matlåda).
Och så här ser det ut där jag sitter och sliter hela dagarna. Vecka ut och vecka in. Månad efter månad. År efter år. Jag sliter och jag njuter då jag drar in cash till både mig och staten.
På bordet har jag:
En PC och en Mac, tre mobiltelefoner + två fasta, ett glas vatten (mitt favoritglas är tungt, brett och högt), NiQuitin sugtabletter, Försvarets hudsalva (glömmer jag en av mina många salvor hemma så går jag och köper en ny – den är ett måste), anteckningsblock + (gärna fungerande) penna, servetter.
Detta var dagens högklassiga inlägg.
Varsågoda.
Drama
I morse när jag som vanligt var på dåligt humör då jag ännu inte fått kaffe i kroppen så brusade jag plötsligt upp.
En lastbil stod (precis som alla andra dagar) och lastade på/av någonting på gatan utanför mitt fönster. Ett himla oväsen. Motorn igång i en kvart eller så och då, bara så där, så reste jag mig upp och skrek ”MEN STÄNG AV MOTORN NÅN GÅNG DÅ!” medan jag sträckte mig mot fönstret för att stänga det.
Naturligtvis, för att göra morgonen ännu jobbigare, så välte jag en köppa kaffe över tangentbordet och efter att datorn legat på tork ett bra tag så beter sig tangentbordet ändå underligt… Så nu sitter jag med ett externt ovanpå det ordinarie. Verkligen jättebekvämt.
Alltid. Är. Det. Nåt.
Ingen varning på stan
Fortfarande på värdelöst hösthumör.
Som den reko och hyvens man jag är så ska jag varken gå ut och supa ner mig/knarka loss eller vandalisera, misshandla, mörda.
Nej, jag ska hämta Sebbe och gå ut och småjogga i skogsbrynet.
Därefter, när Sebbe tar sig en tuppis, ska jag ila ner till gymmet och bli av med de aggressioner som bor kvar i min snart slanka, välbyggda, välutvecklade manskropp.
Vi avslutar med den fantastiskt trevliga Across The Sky – en demo som inte kom med på Madonnas Hard Candy.
Höstirritation
Hösten är fin och frisk, men varje år drabbas jag av en typ av höstirritation. Jag fräser och väser och jag blir irriterad när telefonen ringer och jag orkar bara inte svara på SMS.
Det är alltid så.
Det är väl därför jag spenderade större delen av ledigheten i skogen.
Sebbe och jag motionerade och motionerade och tränade och tränade och nu sitter jag på kontoret med träningsvärk i kroppen – världens ljuvaste känsla.
Vi uppfann en ny, underbar runda som tar oss genom skogen, runt Hammarbybacken och genom Hammarby Sjöstad (se inlägget En orgie i Hammarby Sjöstad) och landar på åtta kilometer.
Ja, höstirritationen förvandlas kvickt till Hälsans Höst.
