Jag guidade just en bilist på telefon.
3,5 små kilometer skulle han köra i sydvästra Stockholm och det tog lång, lång tid och oerhört många svängar till både höger och vänster innan han slutligen kom fram.
Han svor högt i luren.
Jag kunde nästan känna hur hans röda panna osade.
Han spottade saliv när han skrek.
Förmodligen hytte han med näven och drämde huvudet i instrumentbrädan.
Jag kan konstatera att jag inte skulle vilja arbeta som trafikguide.
Yrken som ej är för mig:
Trafikguide
Matematiklärare
Etikett: irritationsmoment
Vi låser in spriten tills Svenne kan uppföra sig
Jag kryssade mellan spyorna på väg till kontoret denna morgon.
Såg till att Sebbe inte trampade på de tusentals krossade flaskorna, som nu likt otrevliga, isiga snöflingor täcker stadens trottoarer och torg.
Vissa medborgare var på väg hem från festen. Nu stod de bittra och sura och påverkade och muckade med alla som passerade.
Jag känner mig inte trygg i min egen stad.
Jag kom till kontoret; fixade kaffe; gav Sebbe mat och vatten; snöt min febriga kran; slog på datorn och satte mig ner för att ta del av dagens tidningar.
Elände och stök.
Larm och brus.
Bus och bök.
Jag jobbar alltid när Svenne super.
Samtliga så kallade storhelger; midsommar och jul och allt däremellan. På senare år har även den patetiska Halloween blivit en suparfest. Vi ska ju tänka på de avlidna på Alla helgons dag, och besöka gravar och så vidare. Sebbe och jag tycker bättre om djur än om människor (go figure) så vi besöker istället djurkyrkogården i Björkhagen. Vi är båda nyktra och reko.
Nyårsafton firar jag (inklusive Rosh Hashana) – men i hemmet – och då handlar det sällan om några spritorgier.
Snarare ilar jag runt och sippar på mitt röda vin medan vännerna kommer med eleganta födelsedagspresenter. Jag tackar och tar emot. Och bjuder på en shot. Senast en timme efter tolvslaget måste alla gå hem. Det står skrivet på inbjudan.
Jag yrar nu; feberyrar. Men det går snart över.
Jag sitter här och håvar in cash till statskassan medan ni sover ruset av er.
Alla har vi vår roll i samhället.
Här finns ett par bilder från förra årets besök på den berömda djurkyrkogården.
Hej då Zipper
Jag kan konstatera att Zipperfolket börjat bete sig som huliganerna på Patricia – de slänger ut folk på måfå bara för att kunna släppa in nya, färska som de kan mjölka på pengar.
Nej tack, säger jag. Efter sammanlagt tre besök så gör jag slut. Vilken tur att kärleken aldrig slog till.
Aha, du tror att jag skämtar, ditt lilla as – låt mig då påpeka att när jag gjorde slut med Patricia så var det slut för alltid. Patricia existerar liksom inte längre i mitt medvetande. Och jag är inte den ende som dumpat slynan – ingen besöker ju henne längre.
Så fuck you Zipper bitch. Jag håller mig till Torget – där är jag alltid välkommen.
Som gubben i lådan
Igår fick ett oväntat möte mig på dåligt humör och när jag nu satt här hemma i soffan och kände mig ensam, eländig och svag så kom det ett SMS från ex-maken i fjärran, heligt land. Tänk att han alltid vet när han ska dyka upp. Och vad han ska säga… Eller inte. Äsch, jag vet inte.
Ska se vidare på Desperate Housewives och känna lite.
(Ex-maken är exhibitionist och har ingenting emot att jag viker ut honom. Det var ju bland annat därför vi var så bra ihop.)
Riktiga män gymmar och motionerar när de känner sig aggressiva
Eftersom jag kände mig aggressiv när jag vaknade (bara så där, halv fyra) så gick jag först en långis med Sebbe och därefter gymmade jag och efter den pärsen motionerade jag till jobbet.
Jag kan kort konstatera att kalorierna jag smällde i mig under söndagens ångestfrossa nu har lämnat min kropp.
Det känns skönt.
När jag kom fram till kontoret så mötte jag den sprudlande Favoritflatan och hon gjorde sitt bästa för att bota mina aggressioner. Det gick väl sisådär så nu ska jag ta tag i dagens arbete och så säger jag högt för mig själv: bring it on.