Etikett: irritationsmoment

Julcrap

Snacka om sell out. Jag mår illa. Mer eller mindre ’seriösa’ vokalister sjunger om änglar och granar och snö och Jesusbarn.
En gång om året, när Svenne plockar fram plånboken, vänder de kappan efter vinden, knäpper översta knappen och cashar in.
Går det så dåligt?
När julskivorna börjar komma så är karriären över (om du inte är en sån som helt degraderat dig till julartist).
Jag mår illa.
Mitt julhat får mig inte att må bättre.

Alltid är det nåt

– Hej, Kimman heter jag. Ni har skickat A till mig och på A står det att ni ska skicka B senast idag. Kan ni vänligen skicka B till mig ASAP?
– Hej. Jag skickar vidare din fråga, men bifogar A.
– Jamentacksomfan.
Uppdatering:
– Hej Kimman. Det är superenkelt. Logga bara in på ditt konto så kommer du till A.
– MEN JAG VILL JU TILL B FÖR I HELVETES JÄVLA SKIT.
Uppdatering 2.
Så där ja. Tänk att man alltid måste bli lite lätt otrevlig för att komma fram till mål.
Jag gav mig själv dispens när det gällde svärandet. Bara idag.

Jag lånar din kille lite

Igår kände vi oss lite ensamma, Sebbe och jag, så vi lånade ena granngrabben ett tag. Det är ju så att har man inte en egen kärlekspartner så får man låna någon som är ledig för kvällen.
Tack för det. Sällskapet gjorde oss gott i det eländiga novemberhelvetet (Positiva Veckan känns långt borta).
När klockan slog 20:47 så hade Sebbe redan somnat på sina fluffiga röda kudde på vardagsrumsgolvet och jag höll på att slumra till mitt i en film så jag kastade in handduken och hoppade ner i bingen.
Ett par timmar senare vaknade jag, så där som vi farbröder gör, och det kändes så vansinnigt konstigt att klockan inte ens hade slagit midnatt.
Nåväl. Inte hjälpte all denna sömn inte. Nej, när morgonen var här och iPhonen så vackert sjöng Hatikvah så snoozades det för fulla muggar och till slut var timmen sen och vi var, som alla andra morgnar, stressade och på uruselt humör. Ut i det eländiga novemberhelvetet (det är inte ens grått – det är brunt) och slutligen tog jag mig till jobbet och mötte den vackra, fantastiska Favoritflatan som gör min morgon värd att vakna till.
Vad jag vill säga är att det vidriga tidsomställeriet fortfarande plågar mig (och Sebbe, som varje kväll vill gå ut klockan 18 eftersom vi ju brukar ila ut klockan 19) och jag tycker det är schit, schit, schit att vi ska acceptera detta eländiga fifflande med tiden. EN TIMME ÄR EN TIMME ÄR EN TIMME.
Avslutningsvis vill jag säga att när jag fyllde 30 så började jag svära (trettioårskris) och då, så att säga, gav mina svordomar mitt språk den där extra puffen och folk häpnade och lyssnade eftersom de aldrig tidigare hört mig svära; de visste att jag hade något tungt att komma med. Nu har den effekten för länge sedan avtagit så nu, fem år senare, slutar jag svära. Vad är det liksom för fel på ”Fy farao” egentligen? Ingenting.
Å andra sida, och här kommer dagens superdjupa tanke, så om det nu är SYNDIGT att svära så är det ju bara fegt att säga ”Fy farao” då Skaparen ju vet att jag menar ”Fy fan”. Eller hur? Så jag vete fan vad jag ska säga egentligen. Kanske kniper jag käft.
Njut torsdagen. Snart fredag. Supersnart.
Jag sitter på jobbet och spelar israelisk ARABpop.