Etikett: alltid är det nåt

Alltid är det nåt

Låt mig återknyta till det gamla inlägget Är rätt:

Jag är grabben som när jag köpt en mobiltelefon och kommer hem och ska packa upp den inser att det inte ligger nån telefon i förpackningen.
Jag är grabben som köper nåt tekniskt och inser att det fattas en sladd.
Jag är grabben som (dagsfärskt exempel) köper en tidningsprenumeration och får två. Samma tidning. Två kundnummer. Två fakturor. Två ex av samma magasin.

Nyss ringde telefonen och eftersom 1) den ringer väldigt sällan (tack och pris), 2) jag i stort sett alltid känner igen numret på displayen så blev jag orolig och när den nu ringde och ett okänt nummer fladdrade runt på skärmen. Drämde snabbt igen dörren och besvarade samtalet med min mest seriösa och manschauvinistiska stämma.
Det var min bankkontakt som ringde.
Tusentals tankar vispade runt i mitt huvud medan jag önskade att hon skulle skippa kallpratet (”hur står det till?”) och komma till saken – jag ska ju bli med bostadsrätt den här veckan och jag är naturligtvis oerhört spänd.
Tack och lov hade bankkontakten ingenting allvarligt på agendan – det visade sig att hon i mina handlingar hade skrivit fel lägenhetsnummer. Därför måste jag snabbt som tusan ta mig till banken för att ”sätta dit kråkan på nytt”. Så simpelt, men alltid, alltid är det ju nåt. Alltid dyker det upp små minihinder som måste besegras och svettiga omvägar som måste tas.
Smått i det stora hela – men irriterande.

Jag har förmodligen inte drabbats av en blodpropp

Doktor Johan ropade upp mitt namn och sträckte fram handen. Jag skakade den ömt och försiktigt. Mitt platta, ostylade hår störde mig.
”Vad kan jag hjälpa dig med?”
Jag kämpade med att få av mig jackan och lyckades till slut hänga upp den på en krok.
Kände mig som en ung gosse hos skolsköterskan.
”Jag har ont i handen och armen”, pep jag, ”därav mitt slappa handslag”. Min humor tar ju ingen ifrån mig.
Han undersökte mig grundligt. Kände och klämde; masserade till och med mina axlar en smula. Han pillrade på och smekte mina händer och överarmar och för en ickepromiskuös ung man blir all beröring ett plus i dagbokskanten.
Plötsligt släckte han lampan. ”Nu blir det åka av”, tänkte jag blixtsnabbt och tacksamt.
Doktor Johan plockade fram sin minimala ficklampa och kollade min syn. Han hmm:ade och tände åter taklampan och beordrade mig att göra alla de där ”löjliga” (hans ord) övningarna som man ser på film (föra pekfingret till näsan osv) men nej, han hittade inget anmärkningsvärt.
”Jag tror inte att du har drabbats av en blodpropp”, sa han plötsligt. ”Du är för ung för det (woohoo!) och det passar inte riktigt in på dig”.
Jo jag tackar.
”Förmodligen är det en typ av musarm du drabbats av. Plötsligt säger kroppen stopp! I det här fallet väldigt hastigt.”
Kanske är det så.
Nu sitter jag här och knaprar antiinflammatoriska piller och ser över mitt liv och mitt leverne. Inte minst min arbetssituation.
”Du har ätit dessa piller förr”, sa Doktor Johan innan jag gick.
”Ja, det var för knät eller kanske för hälen.”
”Och hur mår de nu?”
”De mår mycket bättre, tack. Men som du vet: alltid är det nåt!”

Alltid är det nåt: Svullen handled

Svullen handled.

Efter att ha jobbat halva dagen så värker det som tusan. Jo, jag försöker vara vänsterhänt idag, men det går sådär.
Åt färdigmat till lunch då jag inte kunde skära upp min sedvanliga lunchsallad.
Aj aj aj. Från knogarna till armbågen är det aj aj aj.
Ska ila ner till nyöppnade apoteket på Sveavägen och köpa sån där Zon-salva.
Återkommer med recension.
Uppdatering: Ska till läkaren. Och söker jag vård så är det jädrans illa, ska ni veta (ja, det vet ni ju om ni hängt med ett tag).
Nu inser jag att även fingrarna är svullna och missfärgade.

Kan inte räta ut handen.