Supersöndag, god mat, dåraktiga diktatorer

Hej på er denna tradiga söndag. Verkligen en sån där supersöndag.

Jag har verkligen ingenting spännande att berätta just nu men jag fick ändå lite skrivklåda, så jag berättar härmed lite kort om helgen.
Den har varit tråkig och jag har varit på osedvanligt dåligt humör. Har bara varit ensam hemma med min hund och jag har inte kunnat röra mig överdrivet mycket då jag har haft så vansinnigt ont.

Det är nog inte särskilt roligt att om och om igen läsa om mitt sjukdomstillstånd och denna långa väntan på operation, men dessa smärtor överskuggar ju allt annat i mitt liv för närvarande.
I fredags morse var jag rädd då jag skulle gå på hundpromenad eftersom jag befarade att mitt ben skull ge vika och plötsligt skulle jag ligga där mitt på gatan och inte kunna ta mig upp igen. (Men jag lyckades till slut.)

Lördagen tillbringade jag i sängen, i stort sett hela dagen. Det värkte och det bultade och… ja, det är ett helvete.
Så… jag låg och kollade på en MASSA dokumentärer. DW Documentary på youtube har en massa sevärt. Jag har sett dokumentärer om den skogstokige Putin, om dåren Gadaffi, om den snorige Saddam Hussein, om den äntligen i helvetet vaggande Bin Laden.
Även om läkemedelsindustrin (huvaligen!) samt en väldigt sevärd dokumentär om hur det vidriga kommunistiska Kina spionerar på sina medborgare. Jag har läst ganska mycket om detta, men att det var SÅ illa ställt hade jag inte riktigt förstått. Just denna rekommenderar jag lite extra, så klicka här och se den. Du blir mörkrädd.

Vad har jag mer gjort? Jo, igår kväll rippade jag en massa skivor. Alltså från CD in i datorn. Efter ett datorhaveri saknas nu en massa ljuv musik ur mitt musikbibliotek så jag rippar loss när jag är på humör får någon viss musikant/orkester/vokalist.

Idag söndag har mitt ben mått en smula bättre och jag blev vid ett tillfälle lite trött på att bara ligga ner så jag fick feeling och började tvätta ur min mikrovågsugn. (Som bara används i nödfall då jag inte tror att mikrad mat är särskilt nyttig.) Oj, vad den glänser nu.
Skåpsluckorna fick också sig en omgång.

Jag lagade lunch också (se bild). Det blev kokta morötter med en (mycket) het vegetarisk ”bolognese”. Hur gott är det inte med morötter? Varför äter folk pasta eller ris eller annat sopigt när de kan äta morötter eller potatis?
Väldigt smarrigt blev det i alla fall.

Nu ska jag dricka en kopp te och sedan få lite pappersarbete gjort.
Därefter hundpromenad och kanske en dokumentär. Därefter är dygnet snart slut och det är dags att knyta sig.

Hej då.

Dokumentärsöndag

Vilken skön vilodag jag hade igår.

Jag kollade bara en massa dokumentärer och andra ”nyttiga” program. Det är ju bland det bästa jag vet.

Såg en om det vansinniga Saudiarabien och om hur damer försöker ta sig därifrån.

En om det en gång så blomstrande Libanon – numera ett land i total kollaps.

En om det ”rasistiska” Danmark.

En om ortodoxa judar i Israel, där en berättelse om en ung man väckte känslor. Han bestämde sig för att rycka in i armén (som den hjälte han är) och blev därför utkastad hemifrån.

Två dokumentärer om det alldeles sinnessjuka Nordkorea. (Det går inte att ta in!)

En om damer som flyr Dubai.

Och en som heter ”Who betrayed Anne Frank and her family?”

Jag avrundade med två olika filmatiseringar av Anne Franks dagbok. Den första hade jag sett tidigare men den andra (tre timmar lång) var ny för mig. Då blev jag sugen på att läsa om boken så jag letade fram den.

Hittade också Ruth Maiers dagbok som jag läste 2010. Jag läste någon artikel om boken några timmar innan jag skulle resa till Oslo och tänkte att jag kunde läsa boken på tåget. Och när jag satt där och åkte över norska gränsen så visade det sig att fröken Maier hade levt sina sista år i just Norge. (Vilket sammanträffande. Och vilket sammanträffande att hon dessutom var HBT-person. Inget av detta visste jag när jag köpte boken.)

Väl framme så gick jag och mina i Oslo boende vänner till den judiska begravningsplatsen och letade upp Meiers minnesmärke. Hon blev alltså deporterad till Auschwitz där hon, blott 22 år ung, gasades ihjäl den 1 december 1942.

Denna onda, onda värld. Denna vidriga mänsklighet. En blir alldeles matt.

Men LÅT OSS ALDRIG GLÖMMA.

Nu måste jag således läsa om båda böckerna. Som dagboksskrivande person sedan 11 års ålder så uppskattar jag verkligen denna ”genre”.

Varsågoda, här fick ni en massa tips.
Ha en trevlig vecka.

Sömnlös, terror, dokumentärer, sommarfräsch grabb

Klockan är halv två på natten och jag låg och kollade på en dokumentär tills jag höll på att somna, så då gick jag till sängs.

Men så kom jag att tänka på att jag snart återigen svänger upp på ’hemgatan’ i Tel Aviv, och då blev jag så exalterad att jag plötsligt blev pigg. Så lika bra att skriva några rader.

Ja, jag åker om några dagar – om inte de där terroristerna [twitter] ställer till det [twitter] för mig igen (som för snart ett år sedan då flyget ställdes in p.g.a. palestinsk raketbeskjutning – jag kom dock iväg till slut).

Och fastän det ibland blir så att larmet går och en med hjärtat springer mot skyddsrummet [läs mitt inlägg Terror i Tel Aviv] så är Israel i allmänhet och Tel Aviv i synnerhet det enda stället på jorden (som jag hittills har besökt) där jag kan andas ordentligt. Andas friskt.

Kan vara svårt gemene hen att förstå, men så är det.

Dokumentärer förresten – jag slukar dokumentärer.
En god dokumentär kan handla om i stort sett vad som helst, så länge den är gjord väl och på ett intresseväckande vis.

Bland de senaste sedda hittar vi en om EU, en om Marine Le Pen, en om att rikt folk i London bygger till källarvåningar på sina hus då de varken får bygga ut eller bygga uppåt, samt en israelisk dokumentär om islamiseringen av Europa.

Under dagen som gick så hann jag även med att raka av mig mitt rekordlånga skägg samt snagga min skalle .

Avslutningsvis vill jag tacka mina många – och väldigt olika – vänner.

Tack för allt!

En vidrig dokumentär (och en intressant)

Igår såg jag en dokumentär som gjorde mig både arg och ledsen.
Jag trodde på mitt naiva lilla vis att Ung i Damaskus skulle handla om unga människor i Damaskus (ööh), men denna dokumentär handlade så klart om de palestinska flyktingarna som diskrimineras hårt av syrierna och de andra länderna som omringar lilla juderemsan Israel – allt för att hålla Konflikten vid liv. Dock är det så klart endast Israel som får spö. Om och om igen.
Vilken fruktansvärd smörja jag fick se!
Helt ogenerad historieförfalskning och som vanligt var palestiniernas ord lag och naturligtvis fick propagandan flöda helt oemotsagd.
Inte undra på att medelsvenne har både noll koll på historien och helt snedvriden bild av Mellanöstern när han konstant matas med sådan här äcklig propaganda.

Länk till denna vidriga dokumentär innehållande bl.a. barn som sjunger om att de ska ha ihjäl varenda jude i ”landet” Palestina. SVT och svensk press står väl i kulisserna och hurrar och sjunger med. Jag mår illa.

För att inte ligga sömnlös hela natten så såg jag även Medialized – Your place or mine? som handlar om hur media vinklar saker och ting och hur olika man kan uppfatta det som sker. Mycket intressant och bra. (Se den och ha lärdomarna i åtanke nästa gång SVT ”rapporterar”.)

vidrigt
Ur "Ung i Damaskus".

Läraren: ”För att försvara sina intressen i Indien samlade de (britterna) judarna i området för att hindra bildandet av en enad arabisk stat. Om judarna verkligen led av nazisternas förföljelse under andra världskriget, gav de sannerligen igen på det palestinska folket. Med stöd av omvärldens sympati slaktade, massakrerade och fördrev de själva det palestinska folket. De fördrev dem och dödade kvinnor och barn. De spred dem åt öst och väst. Några frågor? Gud välsigne er.”

De hjärntvättade eleverna: ”Nej, det var inget nytt på lektionen. Vi är unga palestinier. Precis som vi lär oss äta och dricka har vi lärt oss palestinsk historia”.

Jag mår illa.

[SvD] [DN]