Tankar om bostadsmarknaden

Jag småletar (=inte hysteriskt, men ändå) efter en billigare lägenhet då det känns ganska absurt att betala 826 € i månaden för en etta, och jag tänker på skillnaden mellan forna hemstaden Stockholm och Helsingfors. (Kan inte uttala mig ”rikstäckande”.)

Här kan du få en hyresbostad IDAG om du vill, men hyrorna är löjligt höga. Men ändå: det FINNS lägenheter som står tomma och ropar efter hyresgäster. Till skillnad från Stockholm.

(Snabb genomgång av min ”bostadskarriär” i Stockholm: efter några år i andrahand fick jag min första egna lägenhet i *trumvirvel* Hjulsta, där jag bodde i 1,5 år, men jag blev trakasserad av *trumvirvel* araber som tyckte att en blond fjolla ”inte hörde hemma där”. Har berättat om detta tidigare, men det var mycket traumatiskt och där odlades de ”fördomar” som jag bär på idag, och mina politiska åsikter formades där och då. Bra jobbat grabbar, som trakasserade mig – inte varje dag, men minst varannan. Jag vågade till slut inte ens gå till tunnelbanan eftersom de hängde där på torget. Tog en lång omväg med buss och tåg till jobbet i city. Tvi vale, vilket pack. Vill aldrig mer bo i ett så kallat ”utsatt” område. Det enda de är ”utsatta” för är SIG SJÄLVA.)

Därefter fick jag, tack vare en förstående hyresvärd, en bostad i det då ”vita” Vällingby, där jag bodde i sex-sju år. Sedan fick jag min underbara lägenhet i Hammarbyhöjden, som jag senare även köpte och där bodde jag mina sista elva år i Födelselandet.)

Tillbaka till saken.
Det står alltså en massa lägenheter tomma här i Helsingfors. Och gott om flotta, nybyggda. I annonserna lockar de med ”första månaden hyresfri” och ”sänkt hyra första året” och ”presentkort på 200 € i närmsta livsmedelsbutik”. Oväntat många hyreshus har också ”gratis gym, internet och festlokal”. (Tänk om jag skulle bo i ett hus med eget gym – då kanske jag äntligen skulle få lite ordning på *this situation* som är min gubbfläbbiga kropp.)

Det var bara några spontana tankar här i mitt sökande.
Jag har inte så höga krav. Vill bo i ett tryggt område dit man tar sig med antingen spårvagn eller metro, då jag inte är någon bussmänniska (och körkort har jag inte eftersom jag avskyr bilar).

Önska mig lycka till.
Hej då från ett fantastiskt vackert, höstigt Helsingfors.
(Oh, vad jag älskar hösten. Får energi och blir på så gott humör.)

Min döde bror hälsade på mig

För elva år sedan dog min bror i cancer – någonting som jag har skrivit om här på bloggen fler än en gång. Ända sedan dess har jag väntat på att få något slags tecken från honom och igår hände det. Jag ska inte bli långrandig men jag måste ändå ta det från början.

För en knapp vecka sedan ramlade jag tack vare algoritmerna över ett medium. Hon intervjuades av en youtubare och allting hon sa var så intressant att jag var tvungen att se programmet flera gånger på raken. Hon sa bland annat att om du vill få ett tecken från andra sidan så måste du be om konkreta tecken. Ingenting simpelt, som att ”jag vill se en hare”, utan någonting mer specifikt. Hon sa även att det är bra att skriva ner vad man önskar sig, så att man inte ska glömma, plus att man kan gå tillbaka och kolla vad som har slagit in.

Jag skrev då ner några olika ”önskemål”. Plötsligt dök namnet på en barnstjärna från åttiotalet upp i mitt huvud. En vokalist som jag inte har någon som helst anknytning till och som jag varken sett eller hört av sedan jag var 13-14 år. Jag skrev ner namnet och fnissade lite: ”Det ska ju bli intressant om hon helt plötsligt hoppar fram bakom ett hörn.”

Det gick några dagar och jag tänkte på någonting helt annat – nämligen på en bok som jag läste i mina tidiga tonår. (Jag kan skriva mer om den vid ett senare tillfälle.) Jag hittade den nu på biblioteket och ska läsa om den efter alla dessa år. Jag satt då och letade i mina gamla, gamla dagböcker efter något inlägg där jag nämnde boken i fråga. Jag ville veta vad jag eventuellt hade skrivit om den, och vilket exakta år jag läste den.

Jag bläddrade igenom tre eller fyra dagböcker och plötsligt såg jag namnet på vokalisten! Jag hade ingen aning om att jag någonsin skrivit någonting om henne i min dagbok men det hade jag. ”Jag vill ha hennes LP bla bla bla”, skrev jag. Tydligen.
Jag log och tänkte att jag hade fått ett tecken från andra sidan, men undrade genast: vem är det som kontaktar mig? Jag bläddrade ett par sidor tillbaka i dagboken och där fick jag svaret på min fråga.
Min bortgångne bror hade ritat en teckning och signerat sitt ”konstverk”.

Det hela var som på film. Jag blev lite blödig och växlade några ord med min bror.
Du kanske tycker att jag låter helt bäng men detta var en väldigt fin och befriande upplevelse.

Det hände en annan sak också, men den berättar jag om en annan dag.

Illustration: min brors teckning i min dagbok, år 1987.

Hemkörd sabbatsmat – wow.

Jag har dragits med en förkylning i ett par veckor, så jag har inte träffat mina församlingsmedlemmar. Så heller inte igår kväll inför Shabbat, men då fick jag hemkört challah (bröd), paj och sallad, som två vänner lagat och bakat. Så, så, så gott!

Tänk vilka fantastiska människor jag träffat genom vår lilla (men växande) judiska församling här i Helsingfors.
Vi finns alltid där för varandra. Det är det enda rätta.

VAR SNÄLL MOT DE SNÄLLA OCH IGNORERA RESTEN. <— visdomsord.

Foto: Kim da Costa – Den levererade maten.

Telefondrama

Jag upplevde ett riktigt jobbigt telefondrama i slutet av förra veckan.
Jag försökte uppdatera min iPhone men den bara stod still (se bild). I över två timmar väntade jag och sedan började jag rycka i sladdarna men ingenting hände. Jag besökte då butiken där telefonen är köpt, men där arbetade så klart en modellsnygg tonårsgrabb med noll koll.
Det är därför kompetenta människor i min ålder går arbetslösa. Våra färdigheter, egenskaper, kunskaper, erfarenheter är ingenting värt. Fixeringen vid ungdom är total, så låt oss buga och bocka.

Har ni tänkt på hur handikappad man blir utan telefon?
När jag åkte till den där butiken så plankade jag på bussen- jag kunde ju inte köpa biljett i appen!
På väg hem (med noll resultat, på grund av den modellande tonåringens extrema skönhet) tänkte jag köpa hundmat, men oj! Jag hade inget bankkort med mig och jag kunde ju inte betala via appen!
Jag kunde inte ens lyssna på musik, eftersom jag numera är så modern att jag ”strömmar” (absolut inte genom Spotify, som jag tycker är så fult, utan genom Apple Music). Utan internet inget strömmande.

För att kolla eposten och ha lite kontakt med omvärlden så gick jag några gånger per dag över till sjukhuset i närheten av bostaden ty där finns ett bra öppet wifi. Det hade jag koll på efter mina operationer på samma sjukhus…

Dag 2 ringde jag AppleCare och den förste som jag talade med kunde inte riktigt hjälpa mig, men när jag sedan fipplade med telefonen så upptäckte jag att det började hända någonting så jag ringde igen. Då fick jag tala med en hjälte som hjälpte mig – så nu fungerar telefonen igen! Tack Joona på AppleCare!

Det var en riktigt jobbig tid. Ingen telefon. Inget internet. Vilken ångest.
Nu vet jag inte om jag någonsin mer vågar uppdatera telefonen.

Har du upplevt någonting liknande?

Känslomässig berg-och-dalbana

Gårdagen var en omtumlande historia och jag måste skriva av mig lite. Kommer säkert att låta jättetöntig men jag har aldrig försökt vara någon cool kis.

När detta elände (7 oktober-helvetet) började för drygt två år sedan så hörde jag av mitt israeliska ex att hans väninna var en av de kidnappade. Jag lade då till hennes namn i min kvällsbön (ja, jag ber morgon och kväll – sån är jag, get over it). Hon blev sedermera frisläppt och när jag kollade på intervjuer med olika kidnappades nära och kära så bestämde jag mig för att lägga till ett nytt namn, men det blev tre.

Eftersom jag har så himla taskigt närminne efter min hjärnoperation så tog det tid för mig att memorera tre namn, men jag lyckades och till slut satt de fast i mitt huvud (ja, så illa är det med närminnet emellanåt).

Och igår fick de komma hem.
Så jag har grät hela dagen och min hund undrade vad jag höll på med.

De tre namnen:

Evyatar David (han som vi nyligen såg bilder på då han grävde, vad han trodde var, sin egen grav) (ja, han vars bild Greta Den Förfärliga använde i sin Hamas-vänliga propaganda och påstod att han var en ”stackars palestinsk fånge” – så lite koll har denna glorifierade hoppetossa).

Avinatan Or (han med flickvännen som också kidnappades, men de skildes åt och hon räddades senare och idag återförenades de hemma i Israel).

Alon Ohel (pianisten, som vi såg bilder på där han såg så himla illa tilltygad ut).

De är hemma nu. Alla tre.

Vilken dag. Vilken känslomässig berg-och-dalbana.

Jag vill säga så mycket mer men jag känner mig helt… tom.

Evyatar David
Avinatan Or och flickvännen Noa Argamani kidnappas 7 oktober 2023.
Avinatan och Noa återförenade. Skärmdump: Times of Israel.
Alon Ohel. Hoppas att han kan spela på sitt piano i framtiden.

Illustration: StandWithUs