Vilken osedvanligt tråkig lördag. Vaknade två gånger under natten då ena hunden var dålig i magen – vilken tur att jag tog bort mattorna över sommaren… Därför trött och på lite dåligt humör.
Jag har motionerat en massa. Alltså varit ute och promenerat utan hundarna. Regn och rusk och det har blivit dags att ta på sig långbyxor och tunn jacka. Sommaren är över. Den kom sent i år men sedan höll den i sig överraskande länge. Nu är den över och snart är min favoritmånad september här.
Har börjat kolla på serien The Gilded Age som så många har talat om och jag gillar den så här två avsnitt in, trots att den förfärliga Cynthia Nixon är med. Jag gillar skådisen Carrie Coon som jag känner igen från The White Lotus. Människor kunde klä sig på 1800-talet. Inga noppiga mysbyxor så långt ögat når. Underbart.
Jag var på biblioteket och hämtade en bok som jag reserverade för ett par månader sedan. Intressant, så jag återkommer till den vid ett senare tillfälle.
Jag kanske skriver mer senare om jag har några nya ”anteckningar” att komma med, men nu ska jag fortsätta kolla på serien.
En vän säger att jag lever för mycket i det förflutna. Det förgångna. Det som varit. Kanske även i det som inte blev. Det har min vän helt rätt i och jag försöker sluta med det, men det finns så mycket osagt som jag måste få ur mig. Jag måste få sista ordet, så där som jag fick gällande han som såg ut som James Dean och som jag skrev om i ett inlägg för ett par år sedan:
Jag skrev ju ett meddelande till honom där jag så att säga ”tackade för senast”. Drygt 25 år senare. Det var jätteskönt. Jag satte punkt och önskade god fortsatt vandring genom livet. Så borde jag göra med en massa andra människor också.
Det var dock inte ”James Dean” jag tänkte på nu, utan det var någon som jag var tillsammans med för exakt 20 år sedan. Ett mycket tumultartat kärleksförhållande. Blogginläggen från den tiden finns samlade i första bloggboken Ångest och eufori. Jag kom att tänka på denne man då jag lyssnade på ett album som firar 20 inom kort. Nämligen Madonnas Confessions On A Dance Floor. Detta fantastiska album släpptes när mitt ”tumultartade kärleksförhållande” tagit slut och jag var sjukskriven p.g.a. psykisk stress (ja, det är sant, jag mådde jättedåligt för 20 år sedan). Jag satt nedstämd och trött i mitt kök i Stockholm (det var på den här tiden jag började testa olika preparat för att få ordning på min då blomstrande insomnia) och jag lyssnade på nämnda album som verkligen hjälpte mig att må bättre.
Jag lyssnar sällan på COADF av just den anledningen – jag färdas omedelbart tillbaka till den tiden och det köksbordet och det känns väldigt bitterljuvt. Jag plockade fram min mycket privata dagbok från 2005 och läste vad jag skrev den 27:e augusti.
2005
Jag var på min kusins 30-årsfest i Västergötland och jag hade den där Mannen med mig. Jag bläddrade och läste lite här och lite där och på varannan sida stod det bara ”ångest” och där det inte stod ångest så var allting euforiskt. Nu kanske det klarnar varför bloggboken 2005 fick den titeln…
Mitt efternamn som ogift.
Det var helt enkelt ett mycket utmattande förhållande: antingen var det på eller så var det av. Jag tror inte att den här personen skulle känna igen mig idag. Kanske till utseendet men inte mannen som jag är inuti numera – inte lika lätt att bryta ned. En som inte längre lika lätt dansar efter någon annans pipa; inte gör allt för att vara till lags.
Jag lever hellre ensam än i en dramatisk, utmattande parrelation och för mig är detta någonting helt naturligt, friskt och sunt så här mitt i livet, men jag har märkt att för många är det inte så. Är det ensamheten som skrämmer dem? Eller vad handlar det om?
Klockan var åtta denna morgon då jag nyvaken och med håret på ända gick ut i duggregnet för att rasta hundarna. I ett hörn på hemgatan stod en ganska stilig man och han stirrade. Intensivt. Inte så där naturligt: ”Titta, där går en man med två gulliga hundar och han är lite söt han också”, utan väldigt påträngande intensivt. Inbjudande. Han vek inte med blicken.
Varje gång jag tittade upp så mötte jag hans fina bruna ögon. Hundarna gjorde sitt och vi gick en kort vända och när vi kom tillbaka stod mannen kvar och han stirrade fortfarande. Jag tog mod till mig och log och sa ”hej”. Han sken upp och sa ”hej” tillbaka. Här skulle ju han ha tagit initiativet. Han borde ha sagt något mer. Jag tog emot bollen och jag sparkade den tillbaka till honom. Det var hans tur. Sparka den i mål! Men han sa inget mer. Han bara stirrade och smålog.
Hundarna och jag gick vidare hemåt. Trettio meter senare vände jag mig och den smilande mannen hade börjat gå åt andra hållet. Långsamt, långsamt gick han. Varför hade han stått där i hörnet? Vad hade han väntat på?
Han var som sagt tilldragande men han borde ha klippt sig lite och klätt sig lite annorlunda. Man måste inte klä sig som om man var på väg att vandra i fjällen, bara för att det regnar lite. Men hej, jag hade inte tackat nej till en regelrätt date.
Om han nu flirtade. Han kanske ville mörda mig? Han kanske tänkte att ”den där fjollan skulle jag vilja tortera och sedan stycka och hundarna skulle jag kunna äta upp”. Eller har jag sett för mycket på True Crime?
Foto: ChatGPT. Hundarna och jag. Ja, så här ser vi ut. Ungefär.
Det känns som att jag var och varannan vecka gör någon sällskap till något av alla sjukhus här i Mejlans sjukhusområde. Eftersom jag bor i krokarna – och dessutom tack vare min egen vårdkarusell vet var allting ligger – så kan man kontakta mig för sällskap eller guidning.
Nu blev det på kort tid ett andra besök på nybyggda Eksjukhuset, där de koncentrerar sig på ögonsjukdomar. (Plötsligt har mina närstående börjat få problem med ögonen.)
Lite sjukhusfika på det och sedan: ”Vi har ett nytt litet gulligt apotek här, så jag visar dig dit innan du åker hem”.
Allting gick på ynka tre timmar och personen fick naturligtvis Vård i Världsklass. Tack Finland.
Sent en kväll ringde en vän. ”Jag har en låt i huvudet och jag vet inte vilken, snälla hjälp mig.” Jag bad henne ”humma” och jag kände genast igen melodislingan. ”OK. Tyst nu. Den kommer till mig. Vänta. Nära nu. AH! JAG VET! Det är Alice Deejay!” Frågar man mig om popmusik från 80- och 90-talen så kan jag förmodligen besvara frågan. Och skivan finns med stor sannolikhet i min samling. Borde det inte bli dags att lyssna på lite med eurodance igen? Tänk om ungdomarna kunde glömma rap crap och sånt och istället lyssnat på glad dansmusik. Vilken värld vi skulle ha.
Vännen i fråga och jag gick från att vara kompisar till att vara vänner tack vare vårt stora gemensamma musikintresse. Musik förenar. Underbart.
